Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. III - En höstbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
Ett skarpt skott från fregatten krossade nacken på
Herkules’ jagarbom. I det samma hördes kapten Mormans
stämma, klar och tydlig som ett slag på en triangel
af stål, kommendera:
w Alle man på sin post, klart till aktion, ladda med
ännu en kula öfver allt - gif henne ett glatt lag från
styrbord - sigta högt - jag vill åt riggen - låt gå
på en gång, men inte förr än jag kommenderar fyr.»
Andre och tredje styrmannen med tvenne man stodo
till rörs. Vid ett tecken af kaptenen vredo de ratten
häftigt omkring och - nu föll Herkules majestätiskt
af akter om fregatten. Engelska flaggen ströks och
den blå flaggen med det gyllene korset svajade öfver
hackbrädet.
»Fyr!» - och trettio kulor ur Herkules’ eldgap
kastades rätt öfver fregattens akter in bland dess
tackel och tåg. Verkan var öfver vår förväntan. Då
röken skingrat sig, låg det fiendtliga fartygets
kryssmast öfver bord, dess stormärsstång var afskjuten
på midten, vanter och barduner afslitna, samt ett par
rår å fockmasten splittrade. Herkules föll af allt
mer och mer, och ett par kulor, som gjorde obetydlig
skada, var allt, hvarmed fienden kunde hämnas. Under
tiden hade blåsten tilltagit, åskan närmat sig, och
vi hunno jemt och nätt berga våra öfverflödiga segel
och stryka bramstängerna, då ovädret
brast löst. Stormen tjöt, regnet strömmade ned och
åskan dånade med ett raseri, som om elementerna ville
visa oss menniskor, huru mycket kraftfullare deras
strider äro, än våra. Öfver oss hängde ett svart
moln, hvars smutsgula kanter trasades af de häftiga
byarne. Plötsligen brast molnet och tusen bländande
blixtar flögo ljungande omkring; knall på knall dånade
och hela hafvet tycktes darra af raseri.
Jag stod nu akterut och betraktade vid skenet af
Ijung-eldarne, huru fregatten på betydligt afstånd
nästan redlös dref för stormen, då, just som en
hög sjö satte skeppet med hela backen under, en
klar svafvelluktande blixt omgaf hela fartyget en
förskräcklig skräll hördes, och en åskstråle nedslog i
stortoppen, följde hela masten till däcket samt gick,
ristande en djup fåra deri, ut på sidan af skeppet.
Härmed tycktes naturen hafva uttömt sina krafter,
ty stormen aftog, luften klarnade, och efter ett
par timmar styrde Herkules för en frisk bris mot
Engelska kanalen.
Och så redde sig skeppet Herkules år 1808. -
Här slutade lotsen berättelsen så: "Hvad tyckes",
säd’ han, ’’om bataljen? Och nästa gång skall ni få
höra uppå, Hur gubben fick franska medaljen."
En höstbild.
(Se illustrationen å motstående sida.)
ingenting är skönare, än en skön höstdag! Så utropar
väl med hänförelse hvar och en, som betraktar den
soliga och leende bild, hvilken, förflyttande oss
till den mångbesjungna Neckardalen, konstnären
här upprullat framför oss och hvars rikedom allt
jemt, under betraktandet deraf, låter oss göra nya
upptäckter.
Otaliga gånger har hösten blifvit skildrad och
beprisad; hvarje år kommer han tillbaka med sina
glada situationer och gifver alltid anledning till
nya glädjeutgjutelser. Våren, den sköna, him-
»En åskstråle nedslog i stortoppen,»
(Illustration, tillhörande artikeln: Kronolotsens
berättelser.)
bild, i thy att den, liksom hösten sjelf, så vackert
sammanfattar ålderdom och ungdom, hopp och minne. Vi
tänka oss i hela gruppen en lycklig familj, hvardera
af dess medlemmar belåten och glad på sitt sätt. Den
lycklige mannen, hvars talangfulle unge son redan
så vackert kan tömma ett stort glas, han är väl
vinbergets ägare och make till den unga qvinnan, som
just frambär en ny korg med drufvor, redan lycklig
fader till trenne barn, af hvilka den äldste sonen
tillsammans med ett par kamrater sysslar med ett
farligt fyrverkeri. Vi
melsblåa, sol beglänsta våren är ingalunda stött från
tronen l antaga, att de steka kastanter; vare sig det
nu är krut eller med det lof, vi egna åt hans mera
mognade broder, hösten; kastanier, så befara vi, att
den otålige lille pojkvasen, som blåmen hans fröjder
och gåfvor äro af mer etherisk, mera spiri- ser under
elden, lätt kan bränna sig i ansigtet; väl för honom,
tuel natur, och liksom all högre lycka tillfalla de
oss som fria l att mormor icke ser det!
gåfvor ofvanifrån: mild luft, blommor och
blomsterdoft, det gyllene solskenet, fågelsången, alla
de tusenfaldiga lifsyttrin-garne och vexlande tonerna
rundt omkring oss, - detta allt är icke köpt genom
menskligt arbete och menskliga ansträngningar. Äfven
hösten behöfver för sin utveckling välsignelsen från
ofvan: ljus och värme och mildt regn, men han synes
oss dock mera härstamma från jorden, liksom också
hans gåfvor äro af mera materiel natur. Liksom en
kärleksfull moder, som står i begrepp att resa bort,
åt barnen bereder hvarjehanda goda och rara saker,
för att göra dem hemmet kärt och behagligt, tilldess
hon kommer åter, så har också solen åt oss bringat
många glädjande gåfvor till mognad, innan hon för en
längre tid aflägsnar sig från oss.
Men vi vända åter blicken till vår täcka höstbild.
Der
Mormor är, efter all sannolikhet, moder till den unga
frun samt den älskliga flickan, som sitter bredvid den
gamle herrn, äfvensom till den unge late slyngeln, som
så be-qväm och overksam ligger der uppe på det gamla
granitblocket. Gymnasist och blifvande student, röker
han i hemlighet sin första lilla pipa, plågar sig icke
med framtidsplaner, ej med bekymmer öfver verlden,
utan njuter i fulla drag behagen af sin frihet.
Den gamle herrn tyckes finna sig rätt väl bland
sina lyckliga barn der uppe på det vackra berget,
i det varma solskenet, och han berättar för den unga
Clara, som uppmärksamt lyssnar, om sin egen ungdom,
som icke börjades så leende, huru hans lefnadsbana
förde honom uppåt, brant och
hafva vi nu hufvudsakligen att göra med vinskördens
fröjder: mödosam som de sluttande gångarne uppefter
vinberget, tills blott afsides på afstånd se vi den
rörliga täflan af de idoga den lyckliga tiden kom,
då »morfar gifte sig med mormor», vingårdsarbetarne;
men intagande och glädtig är den grupp. | hvarefter
allt småningom förbättrade sig, så att han kunde
som samlat sig der uppe under kastanieträdet, en
äkta höst- i bereda sina barn en gladare ungdom,
än den han sjelf haft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>