Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur indianernas lif och seder - Hon bröt sin ed. Berättelse af Axel S-g. 2--4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
infinner sig nu också indianen. Af sin beklädnad
afkläder han sig hvarje del, som kunde vara honom
hinderlig, och gör sammaledes med sin häst. I venstra
handen tager han bågen och fem till sex pilar, vid
högra handleden hänger han sin tunga piska, hvarmed
han försätter hästen i den snabbaste fart. Hästen
är så inöfvad, att ryttaren föga betjenar sig af
tygeln, utan låter den hänga på djurets hals. Han
styrer hästen så, att buffeln kommer att befinna
sig till höger, hvarigenom jägaren sättes i stånd
att afskjuta sin pil mot venstra sidan. Denne ingår,
ända till fjädern i den vilda tjurens kropp, ja man
har exempel derpå, att buffeln blifvit helt och
hållet genomskjuten. Hästen, som instinktmessigt
skyr buffeln, håller ögonen skarpt riktade på honom,
och så snart han kommit honom så nära, att buffeln
skulle kunna fatta
310 -.-
honom genom en vändning, som han ofta ganska plötsligt
gör, svänger han till sidan och galopperar bort,
vare sig nu, att
i ryttaren skjutet eller ej.
j Buffeljagten är farlig, men icke mindre
farlig ar björn-
jagten. Indianen är stor van af björnens kött och
behöfver hans fett, för att dermed insmörja så väl
sitt långa hår som kroppen. Klippiga Bergens björn
är emellertid ett af de star-
, kaste och mest ursinniga rofdjur. Han uppnår stundom
en tyngd af 20 centner, och icke sällan inträffar,
att han till och med besegrar öfvade jägare. Men ännu
oftare falla jägarens hästar offer för honom, och
emedan således utgången af en jagt är tvifvelaktig,
så brukar man bereda sig derför genom den så kallade
björndansen, hvilken liknar den förut beskrifna
buffeldansen och har för ändamål att försätta
björnanden i en gynnsam stämning.
(Forts.)
Hon bröt sin ed,
Berättelse af Axel S-q.
.Aå den oförmodade åsynen af herr Johan Thotts livré
på Pedersholms borggård hade vår prestkandidat vändt
om, satt sig till häst och gjort en ridt omkring
Pedersholms park, hvarefter han, något lugnare till
sinnes, vände om, för att söka det beslutade samtalet
med sin morbror.
Vid det han steg uppföre trappan, mötte han öfversten,
som steg utföre med strålande ansigte och en
triumferande blick på vår olycklige älskare.
Detta var mer, än Bernhards heta blod kunde tåla. I
det han gaf öfversten igen den utmanande blicken,
sade han med låg röst:
»Triumfera ej i förtid, herr öfverste. Ännu kan min
värja förändra spelets utgång.» Och, utan att af bida
öfver-stens svar, stötte han raskt upp dörren till
sin morbrors rum och trädde fram till amiralen med
ett frimodigt:
«God dag, morbror.»
Denne sednare, som antog sin systerson vid det laget
vara i Lund, som bäst sysselsatt med sina studier,
vände sig förvånad om och utbrast:
»Hvad tusan gör du här, pojke?»
»Hör på», började Bernhard, som var van att alltid
gå rakt på sitt mål, med en betecknande geste åt
dörren. »Är verkligen den der gamle narren ute på
giljarefärd?»
»Nåå, hvad skulle det angå dig, junker?» frågade
amiralen förvånad.
»I så fall är han min rival.»
»Huru!»
»Ser du, morbror», fortfor ynglingen och fattade
amiralens hand, »så långt jag minnes tillbaka,
har jag ägt en skatt på jorden, och en skatt, som
öfvergår alla andra. Det är Lilly. Den innerliga
barndomsvänskap, jag hyst för henne, har nu
förvandlats i kärlek. Ja, jag älskar din dotter,
morbror, och hon älskar mig tillbaka. - Jag är nu här,
för att begära hennes hand af dig.»
»Slidder-sladder», inföll amiralen. »Du är ju inte
torr bakom öronen, pojke, och kommer redan och talar
om kärlek. Nej stopp, min unge herre. Gå öfver stag
igen och lägg han vackert bi ännu en fem eller sex
år och tänk sedan på det der. Hm! Och hvarmed vill
junkern föda en hustru? Med solsken och vackert väder,
förmodar jag.»
»Nej, morbror. Lofva mig blott Lillys hand, och hon
skall nog vänta, tilldess jag är i stånd att föra
henne i eget bo. Väntade icke Rachel i sju långa år
på sin Jakob? - Ser du, jag tänker arbeta dag och
natt och ...»
»Så der ja», afbröt honom amiralen med sträfhet,
»nu hafva vi kryssat nog. Flickans hand är redan
bortlofvad, och Peder Lillie svek aldrig ett gifvet
löfte ...»
»Men har du betänkt, morbror, hvilken synd du der
begått, då du så . . .?»
»Jag tror, anfäkta och regera, att pojken vill sätta
sig till doms öfver mig», afbröt honom amiralen. »Det
finns ett gammalt, sant ordspråk, som säger: ’Flyg
aldrig högre, än vingarne bära’, och ett annat: ’Lika
barn leka bäst1. Minns han dem, junker, och sök sig
en flicka med lika inånga anor, som han sjelf har.»
»Min adel är lika god som eder», inföll här Bernhard
stolt. »Ert adelsbref är skrifvet med blod på ett
slagfält, men min faders var lönen för riket visade
tjenster.»
»Hut, pojke! - Packa dig genast tillbaka till Lund,
så vida ...»
»Nej, morbror. Jag skall först hafva ditt bestämda
löfte, att Lilly ...»
»Löfte! - Har man sett på maken? - En nådebröds-ätare
...»
»Håll!» afbröt honom ynglingen med gnistrande blickar,
och på hans panna uppsteg en mörk rodnad. »Tacka
din Gud, att du är en gubbe, ty jag skulle annars
aftvått denna skymf i ditt blod. - Välan! Ni har varit
min välgörare, det är sant, men ni har också röfvat
ifrån mig rnitt lifs lycka, och vi äro nu qvitt. Jag
lemnar nu ert hus. Innan hanen ännu en resa galit,
skall jag också hafva lemnat min fosterjord och min
värja befriat min faders adelsbref från den smuts, ni
ditkastat. Farväl, morbror. En dag skall ni stå till
räkenskap inför en bättre domare, än ’nådebrödsätarnV
Gud late er då hafva klar räkning med ert samvete.»
Han var verkligen skön i sin vrede, den ädle
ynglingen, och en lång stund, sedan han lemnat rummet,
satt amiralen och stirrade på den dörr, genom hvilken
hans unge slägtinge försvunnit.
Inga karakterer kunde i grunden äga mera likhet med
hvarandra, än amiralens och Bernhards. Hade ingen
friktionspunkt funnits, så, skulle de otvifvelaktigt
icke blott lärt att värdera, utan äfven älska
hvarandra. Nu voro de båda för starka, för att behöfva
hvarandra, och derföre måste första sammanstötning
öppna ett oöfverstigligt svalg emellan dem.
Vi veta icke, hvilka tankar, som rörde sig inom herr
Peder Lillies rynkade panna, der han satt ensam
qvar, blickande mot dörren, men nog gjorde han en
ansträngning, liksom för att resa sig och skynda efter
den bortilande ynglingen, ehuru hans ben sveko honom
och han sjönk tillbaka i sin stol.
Han fattade väl kort derefter en ringklocka, hvars
gälla ljud förde en. .gammal tjenarinna in i rummet,
men då hon med en menande blick åt dörren frågade:
»Hvad hans nåd befallde?» afbröt henne amiralen med
ett buttert:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
