Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hon bröt sin ed. Berättelse af Axel S-g. 2--4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311 ––
»Ingenting.»
Men gamla Karin, som, i parentes sagdt, från ett
angränsande rum lyssnat till hela samtalet mellan de
båda herrarne, var för gammal trotjenarinna och hade
för stora anspråk på amiralens tacksamhet för visade
mångåriga tjenster, för att icke våga en dust för
sin älskade unga frökens lycka. Hon frågade derföre
utan omsvep:
»Vill hans nåd, att jag skall kalla in junker
Bernhard?»
Ett sträft »nej» blef amiralens enda svar.
»Men betänker hans nåd, att ni gör icke blott junkern,
utan också vår goda Lilly, olycklig?»
»Prat!»
»Jag får väl ändå säga», dristade sig den gamla ännu
en gång att yttra, »att hans nåd önskar tala med
junk ...»
»Nej, har jag sagt, fördömda käring», af bröt henne
amiralen med dundrande röst. »Gå, säger jag,
gå så långt vägen | räcker.»
»Nånå, nånå», puttrade Karin vresigt. »Om hans nåd
har klent minne, så minnes jag nog desto bättre en
annan nådebrödsätare, hvilken lika litet, som nu
junker Bernhard, försmådde att snappa åt sig sin
välgörares dotters hjerta.»
»Hut, käring!»
;
»Och den nådebrödsätarn var ni, herr amiral.
Ja, ja, kom ihåg junkerns ord. Ni skall en gång
stå till.svars inför [ en högre domare, och Honom
ser man inte i ögonen med ett ondt samvete.»
Med dessa ord lemnade den gamla rummet och slog igen
dörren efter sig, så det ristade i de åldriga murarne.
På aftonen samma dag satt Lilly vid sitt fönster
och betraktade den dunkla himlen med dess otaliga
silfverblommor, hvilka just fördunklades af den
uppgående månen, som öfver-gjöt den sköna flickan
med sitt bleka skimmer.
Den goda Lilly förstod icke mera sitt eget
hjerta. Omärkligt för henne sjelf, hade den vänskap,
hon hyst för barndomsvännen, öfvergått till kärlek,
och, ehuru hon ännu knappt gjort sig reda för sina
känslor, tyckte hon dock, att tanken på Bernhards
förlust var liktydig med natt och död för själen.
Så som det nu var, då hon hade honom i sin närhet
och nyss hört de smekande ljuden af hans röst, fann
hon sig i besittning af den högsta jordiska lycka;
hon tyckte, att hela lifvet log emot henne i ett
rosenskimmer.
I den första kyssen hade redan den lille kärleksguden
smugit in i hennes själ och der tändt trons och
hoppets klara lampa.
Så satt hon, blickande ut i den, glänsande rymden,
då dörren öppnades af gamla Karin och junker Bernhard
steg in i rummet.
Vid första blicken på sin älskares allvarliga ansigte
kände Lilly en bäfvan gå igenom sitt hjerta, och det
var med tvekande röst, liksom fruktade hon att få
sin aning bekräftad, som hon frågade:
»Nå, Bernhard, har du talat vid pappa?»
»Ja. Han är obeveklig. Han hade för mig intet annat
svar, än ett orubbligt ’nej’.»
»Den stygge gubben!» utbrast den unga flickan, och
en tåreperla glimmade i det vackra ögat. Stackars
Lilly! Hennes sällhetsverld hade ramlat för ett enda
litet ord.
»Och hvad mera är», återtog Bernhard med flammande
blickar, »han har skymfat mig på ett sätt, som
förbjuder mig att dröja en dag längre i detta hus. -
Jag har kommit, för att säga dig mitt farväl, Lilly.»
»Du reser då redan tillbaka till Lund?» frågade
Lilly misslynt.
»Jag lemnar Sverige.»
»Min Gud! Hvad säger du, Bernbard?» utbrast den
unga l flickan och sjönk gråtande i hans armar.
|
»Jag reser till vår armé i Polen. Kung Carl behöfver
; friska armar och redliga hjertan. - Se så, gråt
icke, min Lilly», fortfor han och kysste bort hennes
tårar. »Vill Gud, ! kommer jag åter en dag, och till
dess kunna många förändrin- j gar hafva inträffat. -
Du sade ju mig för några timmar se- | dan, att du
hade mod att vänta på mig, vore det än i tio år?» ;
»Ack! ja.»
»Nå väl, jag begär blott tredjedelen. Är jag ej
tillbaka inom trenne år, så må du gifva din hand
åt öfversten eller hvem du vill. Lofvar du mig,
att troget vänta mig trenne år från i dag?»
»Ja, Bernhard, ja», försäkrade den unga flickan.
»Och må himlens ljus, de tindrande stjernorna, vara
vittnen till vår ed. Och nu farväl, dyra Lilly,
farväl!»
Den blifvande carolinen kysste ännu en gång den unga
flickan och lemnade sedan hastigt rummet, för att ej
låta henne märka den rörelse, som hotade att blifva
honom öfver-mäktig.
En stund derefter hörde Lilly de hastigt bortdöende
hof-slagen af hans häst, af hvilka hvart och ett
tycktes henne allt längre aflägsna från henne all
lifvets glädje.
Segerdrömmen var slut. Pultavas sorgliga namn hade,
likt ett svart moln, sänkt sig öfver det förflutna och
kastade sin dystra skugga långt in i Sveriges framtid.
Spillrorna af dess sista arme irrade kring Rysslands
ödemarker, dess gränsprovinser voro förödda och dess
finanser i grund förstörda.
Men ännu förtviflade ej Sveriges hårdt profvade
folk. Om också adeln och de stora herrarne allt
mera öppet började visa sitt hat och sitt missnöje
mot kungen, så strålade dock ännu Carl XH:s namn i
oförminskad glans för det egentliga folket, och ännu
hade icke de täta olycksslagen i bondens låga koja
lyckats fördunkla minnet af hjeltens fordna bragder,
kärleken till hans personlighet eller hoppet om en
bättre framtid med honom och genom honom.
Ännu lefde ju kung Carl, och så länge var icke allt
för-loradt. Visserligen var han genom ett och annat
hundradetal mil skiljd från sitt land, men man hade
en gång, för alla vant sig vid att anse ingenting
omöjligt för Carl XII; man hoppades och väntade. En
vacker dag skulle han åter sätta foten på sitt
fosterlands jord, och då skulle han nog veta att
skaffa upprättelse för de lidna nederlagen.
Det var under sådana, icke synnerligen ljusa,
utsigter, som det för Skåne skickelsedigra året
1711 ingick.
Kung Fredrik i Danmark, hvilken efter den hårda lexa,
han en gång fått af Carl XII, funnit rådligast att i
stillhet afbida utgången af sina bundsförvandters kamp
mot lejonet från norden, hade af Sveriges sednaste
motgångar hämtat mod att åter draga svärdet och med
en talrik och väl utrustad armé landstigit i Skåne,
som var utsedt att, såsom en af de skönaste juvelerna,
pryda hans krona.
Blottade på försvarare, voro Skåne och Blekinge till
en början prisgifna åt fienden; men Magnus Stenbock,
Skånes guvernör, var icke den man, som lätt fällde
modet. Blotta klangen af carolinens namn samlade snart
kring hans fanor en armé af gubbar och pojkar, af
veteraner och rekryter, och så satte han sig i marsch
mot fienden, som funnit rådligast att retirera för
»Bukken» och hans föraktade »Gedepoger». Så inväntade
den danska arméen i slutet af Februari 1711 i sin
fasta lägerplats utanför Helsingborg den annalkande
svenska befrielsehären.
Aftonen den 27 Februari, qvällen före slaget vid
Helsingborg, var kylig, men klar och vacker; månens
silfverskifva höjde sig långsamt öfver skogens dunkla
toppar, h vitmenade Pedersholms åldriga murar och
försilfrade trädens frosthölj da kronor i den gamla
slottsparken. Det var en tafla af underbar frid,
sådan måhända blott en vinterafton kan bjuda den.
Vid samma fönster, der för snart trenne år sedan
Lilly Lillie väntat på sin älskare sista aftonen,
som Bernhard dröjt inom Pedersholms murar, satt nu
öfverstinnan Thott.
Månskenet, som äfven nu föll på hennes ansigte,
visade, att hennes drag undergått en märkbar
förändring. Kindernas skära rodnad hade efterträdts
af en nästan genomskinlig blekhet och ögats milda
värme hade förbytts i en förklarad glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
