Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hon bröt sin ed. Berättelse af Axel S-g. 2--4 - Flyttfåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter någon tid började hon dock blifva mera mottaglig
för sin fars tröstegrunder och öfverstens deltagande
godhet. Om den sträfve krigaren ej menade allvarligt,
så spelade han åtminstone så fulländadt sin roll
af hjertligt deltagande van och visade Lilly en
förekommande artighet och uppmärksamhet, som, utan
att vara tröttande, tycktes ådagalägga, att hennes
lycka var högsta målet för hans hela sträfvande. När
tidens helande hand började draga den första fliken
af glömskans slöja öfver hennes förlust, började
också Lilly att med det från hennes ålder och kön
oskiljaktiga intresse deltaga i de förlustelser,
amiralen och öfversten turvis tillställde för att
förströ henne. Och slutligen, vid pass ett år efter
mottagandet af underrättelsen om Bernhards sannolika
död, hade Lilly gifvit efter för sin fars och sin
friares förenade böner och gifvit öfversten sin
hand. Det nygifta paret hade dagen efter bröllopet
bosatt sig på Pedersholm, medan amiralen ändtligen,
strålande af glädje, fått draga in i Johansnäs’ torn,
helsad af sina gamla vänner, Östersjöns skummande
vågar.
Ju närmare det led till slutet af de tre år,
hon lofvat Bernhard att vänta, desto starkare
greps hon af en obestämd oro och desto oftare
försjönk hon, då hon lemnades ensam, i betraktande
af Bernhards bild i den medaljong majoren låtit
sända henne. Hade hennes make inträdt i hennes
rum den afton, då vi återsett Lilly, skulle han
också öfverraskat henne med medaljongen i sin hand.
!
Men handen, som bar den unge krigarens bild, hade
i sjunkit ned på hennes knä, och med kinden stödd
mot den j andra satt Lilly med blicken riktad mot
himlens stjernor, de j stumma vittnena till hennes
brutna ed. j
Lilly var ej lycklig.
j
Älska sin make kunde hon icke; dertill var skillnaden
i j ålder och lynne allt för stor. Hon egnade honom
visst en j nästan dotterlig tillgifvenhet och intet
moln hade ännu skug- j gat deras äktenskapliga
himmel, men Lilly var ett vekt och j drömmande
väsen, som hade behöft kärlek, varm, innerlig kär-
j lek, lika väl som blomman behöfver solljuset;
nu vissnade hon j bort, som blomstren en kulen
höstdag. !
Bäst hon så satt, spratt hon till vid ljudet af raska,
väl- j bekanta steg i det yttre rummet och gamla
Karins högljudda: l
»Store Gud!»»
!
Hjertat drogs tillsammans i hennes bröst och mekaniskt
| reste hon sig från sin plats och förblef stående
orörlig, som j en bildstod, tilldess dörren stöttes
upp och major Bernhard j Lindskölds resliga gestalt
visade sig för hennes häpna blickar, j
Yar det den döde krigarens vålnad,
som kom för att j förebrå henne för den
.brutna eden? Nej, andar pläga ej följas af
sporrars muntra klang. Det var Bernhand
Lindsköld lifslefvande, som stod der med utsträckta
armar och ett solvarmt leende på läpparne.
!
»Ser du, Lilly,» utropade han gladt, »jag höll
min ed. ! Ännu fattas trenne månader i den utsatta
tiden. Men så har j jag också ridit genom dagar och
nätter, genom Rysslands j stepper, genom strömmar
och drifver, för att nå dig.» j
Han skyndade fram och ville sluta henne i sina
armar, j men studsade förvånad tillbaka, då hon med
mildt våld sköt honom ifrån sig och hviskade
med en röst, lik ekot af ett brustet hjerta:
»Jag har brutit min ed.»
»Hvad säger du!» utropade karolinen och löjet flydde
för alltid från hans läppar. »Du är då ...»
»Öfverstens maka.»
»Rättvise himmel!» utbrast Bernhard Lindsköld,
plötsligt väckt ur sin lyckas dröm.
Lilly hade fallit ned på sina knän och bad med
hopknäppta händer:
»Bernhard!»
Men han hade redan, med händerna hårdt tryckta mot
sitt svindlande hufvud, rusat ut ur rummet, och
ögonblicket derefter hörde hon de dånande hofslagen
af hans bortilande häst.
Hon skyndade till fönstret och sträckte armarne
efter den med ursinnig fart bortsprängande ryttaren,
efter hvilken
samma måne, som varit vittne till hans lyckas byggnad
och dess grusande, sände sina vänliga strålar.
Då sjönk Lilly ned vid fönstret, med den stirrande
blicken oafvändt fästad på den punkt, der karolinen
försvunnit, och så låg hon ännu, då hennes make
inträdde i rummet, påkallad af den förskräckta Karin.
»Jag bröt min ed, jag bröt min ed», voro de enda ord,
som kommo öfver hennes bleka läppar.
Vansinnet hade bredt sin dunkla slöja öfver hennes
själ.
4.
Den 28 Februari belyste den uppgående solens första
strålar svenska bondehären, under Stenbocks befäl
stadd på marsch mot Helsingborg.
Det var ingen ståtlig här, det är sant. Uniformen
ersattes af skinnpelsen och bondtröjan, och icke få
voro till och med de ryttare, som buro träskor. Men
andan inom arméen var desto bättre. Ryktet om kung
Carls väntade hemkomst var ensamt tillräckligt att
lifva sinnena och Stenbock förstod sedan gammalt
att uppdrifva soldatens mod och stridslust till det
högsta. Raskt gick marschen undan, ty icke alla hade
en varm tröja och morgonen var bister.
Fram på förmiddagen började dimma att uppstiga,
och när de första svenska trupperna vid middagstiden
intogo sina ställningar, hade tjockan blifvit så tät,
att den fullkomligt dolde Stenbockska härens rörelser
för fienden, som under den tappre Rantzaus anförande
lemnade sin fasta ställning och gick svenskarne
till mötes.
De svenskes venstra flygel hade först hunnit intaga
sin ställning, och general-löjtnant Burensköld,
som förde den samma, började genast striden,
utan att invänta återstoden af sin kår, som under
general-majoren Göran Gyllenstjerna och öfverste
Gustaf Lewenhaupt ännu befann sig på marsch.
Öfverste Lewenhaupt red i spetsen för sitt rytteri,
lyssnande till de första skotten, som smällde på
slagfältet vid Helsingborg, då en ryttare på en
löddrig häst upphann honom med utropet:
»Herr öfverste!»
Då Lewenhaupt vände sig om, varseblef han en
ung officer i den uniform, som bars af kungens
drabanter. Uniformen var något sliten och mannens
hela utseende litet förvil-dadt, det är sant, men så
hade han också genomgått kropps-och själslidanden,
som skulle krossat en mindre kraftig vilja . och en
mindre härdad kropp än hans.
»Hvem är ni, min herre?» frågade emellertid Lewenhaupt
vår karolin.
»Major Lindsköld vid kungens drabanter», svarade
Bernhard, ty den dystre ryttare var ingen annan.
»Och ni har depescher från konungen?»
»Nej, herr öfverste. Jag har nyss lyckats undkomma ur
den fångenskap, hvari jag, svårt sårad, råkade efter
Pultava-slaget, och är nu kommen för att erbjuda er
min arm. Jag har en bön till er, herr öfverste.»
»Den är redan beviljad, major.»
»Gif mig en sqvadron, i spetsen för hvilken jag kan
finna en ärofull död för fosterlandet.»
»Andra sqvadronen står till er disposition, major,
men måtte ni heldre lefva, för att egna fosterlandet
edra tjenster. Det behöfver väl alla sina söner»,
svarade Lewenhaupt och tryckte varmt drabantens hand.
Med ett bittert leende skildes Bernhard vid den tappre
öfversten och vände om för att intaga platsen framför
fronten af sin sqvadron, då han plötsligt stötte
ihop med en våldsamt framsprängande ryttare, som,
fattande hans hästs tygel, yttrade med dämpad röst:
»Nu skall, vid alla d-r, vårt spel slutas.»
Bernhard blickade förundrad den talande i ansigtet
och mötte ett ljungande ögonkast ur öfverste Thotts
mörka ögon, som i dag syntes svartare, än någonsin,
medan hans rynkade ögonbryn och hans skarpa mustascher
tycktes sträfva högre än förut.
Sv. Fam.-Journ. 1869
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
