Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Fjerde afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Familjen Dickman.
Prisnovell. Af P. L. S. Fjerde afdelningen.
Panny,
det vackra corps-de-logis’et på Sjöstads bruk, bar i
afton allt en festlig prägel; ljusen strålade
i alla kronor, sköna blommor doftade i de vackra
rummen, beställ-samma tjenare sprungo omkring för
att ordna till den präktiga
bestörtning öfver allt, hvad hon såg och hörde;
men Fanny tog saken lugnt, åt så mycket hon ville,
uttryckte ingen öfver-drifven tacksamhet och sade
slutligen: »Ack, hvad det skall bli’ roligt att få
gå omkring och se alla vackra ställen, som
aftonmåltiden. Orsaken till denna ovanliga
liflighet var att Lennart talat om!
I morgon ströfva vi visst omkring hela
husets enda son herr Lennart Dickman i afton såsom
sin maka, hemfört sin 18 åriga kusin, Fanny.
Den stora våningen var för första gången fullständigt
möblerad, och ingenting hade blifvit sparadt att göra
det så präktigt som möjligt. Brukspatron Göran Dickman
gick omkring och kastade spanande blickar i alla vrår.
Den smakfulla anordningen behagade honom visserligen;
men ännu större njutning skänkte honom tanken, att
allt detta var frukten af hans flit och omtanka;
han kunde så till sågandes med en enda blick uppmäta
hela sitt tillryggalagda lifs alla försakelser och
mödor. Och anledningen till all denna ståt skänkte
honom ej mindre glädje. Hans son hade uppfyllt hans
käraste önskan; han hade gift sig med en ung fattig
flicka; hon var från barndomen van vid ett enkelt
arbetsamt lif och kunde sålunda ej undgå att både
blifva en duglig husmoder och dessutom känna en
oinskränkt vördnad och tacksamhet för sin svärfar,
som åt sin son kunde skänka en så afundsvärd
ställning. Så resonerade gubben Göran, och medan
hans tankar sysselsatte sig med detta behagliga ämne,
småputtrade han halfhögt:
»Nu tycker jag, unga herrskapet kunde hafva hunnit
att taga af reskläderna. Hm! se en sådan väldig
mandelkaka, mamsell har bakat nu igen, det är väl
meningen, att den skall räcka till i köket med,
kan jag tro, efter den gjorts så onödigt stor! Det
skall bli’ en välsignad sak, att få en fru i huset,
som tar reda på allting, ty det of verstiger snart
mina krafter att hafva ögonen med öfverallt. - En
präktig spegel den der! den har kostat sina modiga
200 Rdr, jag tycker hvad det skall smaka lilla
Fanny, att så der få spegla sin fagra gestalt från
topp till tå. Stina, hvarför brinner det onödigtvis
ljus i serveringsrummet? De tjenarne hafva då aldrig
någon om-tanka. - Nej, nu går det för långt! Hur i
all verlden kan man hålla på så länge med att kläda
om sig?»
dagen.»
»Först hoppas jag, du gör dig hemmastadd inomhus»,
svarade brukspatron. »Min salig hustru hade alltid
allting sjelf om hand, och du skall tro, det kommer
nog att taga sin runda tid, innan du hinner bli’
bekant med alla vinklar och vrår i detta stora
hus. Promenaderna kunnen j spara till söndagen,
tycker jag».
Fanny bet sig i läppen, drack en klunk vatten och
sade sedan tryggt: »Jag skall nog följa min svärmors
goda exempel, ty jag är mycket road af alla sysslor
inomhus; men dina favoritställen hinna vi nog med att
se ändå i morgon», tillade hon och räckte handen åt
sin man. Brukspatron såg litet bortkommen ut och sköt
stolen från bordet. Inkommen i salongen, satte Fanny
sig vid fortepianot, hon började sjunga en af gubbens
favoritsånger och, nar denna var slut, åter en annan,
som han tyckte om, och när han förtjust klappade
henne på axeln, sade hon hjertligt: »Lennart har sagt
mig alla de stycken, du tycker mest om, Pappa lilla,
och dem skall du få höra hvar dag, om du vill.» Man
skildes åt för aftonen, och gubben Göran låg länge och
grubblade på, om hans unga svärdotter någonsin skulle
blifva det ideal af huslighet, som han hade tänkt.
Det var med stort välbehag som Fanny de första
veckorna njöt af sitt nya vackra hem. Hon hade
alltid högt värderat detta lifvets goda, och nu,
när det i så rikt mått erbjöds henne, visste hon
att begagna sig deraf. Hon åkte, red, gjorde besök
i grannskapet och sysselsatte sig dessutom inomhus
med hvad, som behagade henne. Hon tyckte, att hon
kommit i ett riktigt himmelrike, och trodde sig aldrig
kunna blifva mätt på att tänka ut nya nöjen, vackra
klädningar och läckra anrättningar. Så gick det till
en tid; men en dag kom, då Fanny med förvåning fann,
att allt detta icke tillfredsställde henne. Hon kände
en tomhet och trötthet inom sig, som hon aldrig
Ändtligen hördes steg i det yttre rummet, och nu
inträdde j förut erfarit, och fåfänga voro hennes
försök att utleta orsaken.
det nygifta paret. Den rosiga leende Fanny gick
mot sin svärfar, omfamnade honom vänligt och sade:
»Förlåt, Pappa lilla, om vi låtit vänta på oss, men
Lennart ville först visa mig sina taflor, och detta
roade mig så mycket, att vi förglömde oss.»
»Åh! den strunten», svarade gubben buttert, »den
kunde ni väl sett på en annan gång.» Unga Herr
Lennarts ansigte mörknade, och utan att svara närmade
han sig ett blomsterbord, der han började plocka på
bladen. Under tiden förde brukspatronen sin sonhustru
omkring i alla rum, visade henne det vackraste
och berättade, hvad det kostat, och sedan allt var
beredt, sade han hjertligt: »Här, min lilla Fanny,
är du nu oinskränkt herrskarinna. Det har varit min
innerliga - önskan, att bereda dig ett angenämt hem,
och jag hoppas, du skaft känna dig så lycklig der, som
min salig hustru gjorde; hon var den kärleksfullaste
hustru och den dugligaste husmoder. Det skall blifva
mig en stor tröst på gamla dagar att se min son lika
lycklig, som jag var vid hans år.» Nu tillsades, att
supéen var serverad. Brukspatron förde ut unga frun
i den stora salen, der ett bord dignade under bördan
af dyrbart silfver, vackra serviser, samt mat och
dryck af alla slag. Han ville sjelf servera af allt
och blef riktigt ur humör, då Fanny blott obetydligt
njöt af alla de läckerheter, han lade för *henne.
Fanny hade, likt de flesta unga flickor, gift sig,
utan att söka reda för sig de svårigheter, som hennes
nya lefnadsställning framkallade. Inom föräldrahemmet
hade ömhet och sjelfupp-offring varit grundtonen,
och obekant, som hon var, med verlden och af ett
föga reflekterande sinnelag, trodde hon, att alla
äktenskap skulle likna hennes föräldrars. Fattigdom
och försakelse voro de enda pröfningar, som hon sett
på nära håll, och just dessa stodo i så rak strid med
hennes egen makliga njutningslystna natur, att det
var med oblandad glädje, som hon på sin bröllopsdag
tänkte på, att hon hädanefter blott behöfde önska,
för att erhålla. Hon höll af sin man på sitt eget
lugna vis och såg framför sig ett lif af ostörd
tillgifvenhet och behaglig ro. Nu voro verkligen
hennes framtidsdrömmar realiserade, allt hade blifvit,
just såsom hon önskat det. Hvarför var hon då ej nöjd?
Under tiden* blef brukspatronen allt mer och mer
missnöjd. Detta var ej den sonhustru, han hade
tänkt sig; likt alla ensidiga menniskor var det
honom omöjligt att sätta sig in i andras känslor och
tänkesätt, han såg blott hvad, som fanns för ögonen,
och hans sinne förbittrades, utan att han kunde se
någon hjelp för det onda. Af eii välvillig men småsint
natur, hade alla hans tankar så uteslutande vändt
sig kring arbete och sparsamhet, att detta blifvit
hans religion. Hans
Han hade väntat få höra henne uttrycka förvåning,
snart sagdt ’ njutning och lust hade varit
att samla förmögenhet, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
