Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Fjerde afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 318
ett nöje, som så föga Öfverensstämde med hennes
skaplynne; men så småningom intogs äfven hon af
den dansfeber, som ansatt hela hennes omgifning,
och det var med oblandad glädje, som hon speglade
sin ungdomliga bild och såg, att den fullt
tillfredsställde hennes mans kritiska blickar.
Natten före maskeraden vaknade Fanny af att hennes
lilla älskling oroligt kastade sig af och an i sin
bädd. Hon steg upp, sysslade om honom litet och
satt qvar en stund, för att se, om något skulle fela
honom. Han vaknade väl ej, men det syntes, att något
fattades barnet. Fanny hade en sömnlös natt, och det
var med afsrnak och leda, som hon om morgonen såg
den granna drägten lysa emot henne i solskenet.
Hon kände sig trött och modstulen och hade helst
afsagt sig hela nöjet för aftonen; men derom hvarken
vågade eller ville hon säga något åt sin man, då hon
visste, huru han gladt sig åt denna lustbarhet. Frampå
middagen började lille Ernst att kännas varm och
feberaktig, han hostade några tag och var påtagligen
icke frisk. Fanny var nu fast besluten att stanna
hemma, och då Lennart kom hem, mötte hon honom med
denna förklaring.
Lennart älskade sin lille gosse på sitt vis,
d. v. s. han tyckte det vara roligt, att en stund se
på hans små miner och gester, och han gladde sig åt
tanken på huru han skulle bilda hans smak och anlag,
då han växte till; men lik de flesta unga fäder,
tyckte han, att en stor del af den ömma omsorg, som
slösades på barnet, endast var en pjunkig klemighet,
som i grunden skulle skämma bort honom. Då Fanny
mötte sin man med underrättelsen, att gossens
sjukdom hindrade henne att följa med på balen, gick
han genast in att se om barnet. Men se! der satt ju
den lille pilten så rolig och glad i sin sköterskas
knä. storskrattande åt sin lek. Nu blef Lennart
riktigt ond, han trodde, att Fanny begagnat barnets
illamående såsom en fint, för att få stanna hemma,
och han beslöt att, kosta hvad det ville, tvinga
henne vara sig följaktig.
Fåfängt stretade Fanny mot; hon måste slutligen, efter
många häftiga och å ömse sidor uttalade omilda ord,
foga sig i sitt öde och kläda sig. Uppsvullen af gråt,
butter och missnöjd, anlände hon till balen och deltog
med ringa glädje i den vackra kadriljen. Lennart hade
föga glädje af att han öfvertalat sin hustru att fara
med. Både hans konstnärsöga och hans egenkärlek som
äkta man led af att se, huru litet hon förmådde bära
upp sin rol, och då Fanny efter några timmar sade,
att nu kunde hon inte stanna qvar längre, svarade
henne Lennart vresig, att hon kunde göra, huru hon
ville, han ämnade vara qvar till sista man.
Trött och med värkande hufvud kom Fanny hem. Med
långsamma steg går hon genom de yttre rummen; - men
hvad är det för ett underligt ljud, som tränger till
hennes öron och kommer henne att ofrivilligt påskynda
sina steg ? - Hvarföre brinner ljus i barnkammaren
vid denna sena timma? - Med klappande hjerta skyndar
Fanny genom sängkammaren och öppnar dörren. O! hvad
fasanssyn! Der ligger ju i sköterskans armar hennes
lille älskling, till utseendet liflös, ett hemskt
rasslande läte ensamt förkunnande, att icke allt hopp
är ute! Den lugna Fanny blir med ens energisk, hon
tar sitt barn i famnen, skickar den ena tjenarinnan
till läkaren, den andra att värma vatten till bad,
hon gifver sina befallningar med en säkerhet, som
återger mod och sansning åt den bestörta omgifningen,
och från att sjelf vara en barnslig, tanke- och
viljelös varelse blir hon en mogen och rådig qvinna.
Då läkaren anlände, gillade han allt, hvad Fanny
anordnat, och lofvade att stanna qvar, tills all
ögonblicklig fara var öfver-stånden. Stilla satt
Fanny med den lille gossen i sina armar. Det svarta
pelsbremet på kostymen gjorde hennes blekhet ännu
mera märkbar, och de många kedjorna och perlbanden,
som voro inflätade i det långa vackra håret, kunde
icke mera hålla detta tillsammans. Det var en skärande
kontrast mellan denna glittrande grannlåt och den
stumma förtviflan, som afspeglade sig i hennes
matta öga.
Framemot morgonen vände Lennart sina steg emot
hemmet. Han hade sett så mycket förtrollande vackert,
att han ännu gick som i ett rus. En fin supé, med
åtskilliga glas
champagne hade slutat den glada tillställningen, och
han erfor en icke fullt angenäm känsla vid tanken på
det lugna hemmet med dess hvardagliga omsorger och
nyktra verklighet. Då han skulle öppna tamburdörren,
fann han denna oläst; förvånad och ond, inträdde han;
hans öga möttes af läkaren, som just stod i begrepp
att gå! En hemsk aning verkade likt ett kallt bad
på hans upphettade fantasi, och det var med möda han
kunde öppna sina läppar till den frågan:
»Hvad är på färde? Hvarför är ni här?»
»Er lille gosse har i tre timmar sväfvat mellan lif
och död. Jag tror, att vi våga hoppas, att faran nu är
öfver; men jag kommer i alla fall igen om två timmar.»
Ett ögonblick derefter låg Lennart vid Fannys knän
och badade hennes och den lille gossens händer med
sina tårar.
Innerligare hade aldrig de båda unga makarne varit
förenade, än nu, då de gemensamt tackade Gud, som
bevarat den lille älsklingen. Men det oaktadt erfor
Fanny från denna stund en känsla, liksom om hon haft
mesta rättighet öfver detta barn, för hvilket hon
ensam utstått dessa timmar af gränslösa qval.
Dagen derpå var all fara förbi. Lyckliga och tacksamma
sutto de båda föräldrarne vid barnets vagga och talade
om den förflutna nattens tilldragelser.
»Vet du, Lennart», sade Fanny, »jag tror, jag aldrig
mera kan fara på någon bal. Minnet af den stund, då
jag stod i sängkammardörren och dansmusikens glädtiga
toner blandade sig i mitt förvirrade hufvud med min
lille gosses dödsskrik, skall aldrig så fullkomligt
försvinna, att jag skall kunna hafva nöje af en
sådan förlustelse.»
»Ja, men min lilla Fanny, för att det händt en gång,
behöfver det inte hända en gång till. Huru många
unga mödrar finnas ej, som äro ute med i verlden,
fastän de hafva små barn hemma, Det är inte rätt,
att skilja sig från umgänget med menniskor.»
»Det vill jag heller inte göra, men jag kan väl hafva
annat umgänge, utan att derföre gå i stora samqväm. -
Nej, på sådant får du mig aldrig mera med. Och vet
du, Lennart, jag tycker, att du sjelf skulle börja
ledsna på detta tomma lif, som vi nu fört i flera
månader. Dag ut och dag in samma nöjen blir riktigt
tröttsamt till slutet, då man inte har något arbete
dess emellan.»
»Har jag inte arbete? Hvad kallar du mina studier då?»
»Ja, du målar på ateliern några timmar hvar förmiddag,
men jag har så svårt att förstå, att detta kan
kallas arbete.»
Stackars Fanny kände dunkelt, fastän hon ej
förstod kläda det i ord, att ett arbete utan mål,
är bortkastad tid.
Hennes qvinliga instinkt sade henne, att nu mera var
det för sent för Lennart att egna tid och möda åt
ett kall, som fordrar både ungdomens entusiasm och
mannens mogna kraft för att blifva något helgjutet,
Hon kände, utan att förstå det, att Lennart simmade
på ytan af konstnärslifvet och att han löpte alla
dess faror, utan dess motsvarande renande inflytande.
Det var en ömtålig punkt att röra vid Lennarts
dilettant-skap, också kände han sig missnöjd vid
Fannys ord; men han stod ännu under inflytelsen af
gårdagens skräck och han svarade derföre vänligt.
»Fanny lilla, du kan nu aldrig sätta dig in i mina
känslor! Du vet inte, huru det smakar, att sedan man i
åratal suckat efter ett umgänge med samma uppfattning,
samma intresse, som man har sjelf, slutligen få
tillbringa sin tid tillsammans med liktänkande. Må
vara, att jag nu ej kan blifva annat än en stympare
inom konstens verld; men jag är hellre den siste der,
än den främste bland brukspatronerna.
Fanny suckade; hon kunde ingenting invända, ty hon
insåg mer än väl, att någon lycka stod för Lennart nu
mera ej att finna i de praktiska göromål, som åtfölja
en bruksrörelse. Hon kände sig trött och mätt i sinnet
vid tanken på fortsättning af det brokiga, rörliga
lif, som de nu fört och hädanefter skulle komma att
föra, Med en känsla af saknad erinrade hon sig det
lugna året tillbragdt på Sjöstad, och för första
gången gjorde hon full rättvisa åt gubben Göran,
då hon nu först riktigt kunde förstå, i hvad dager
han skulle skåda Lennarts håg och riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
