Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dyr kanna bränvin. Berättelse från Skåne, af Thorborg Vide. I - Något om fåglarnes byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om mig, stackars gosse, hvars framtid bortsköljdes i en kanna olofligen tillverkadt bränvin.»
»Ack, Per, Per!»
»Se så! Jag är tjugotvå år, du bara aderton; jag skall vara förståndigare. Verlden är stor – åt hvad yrke jag än kommer att egna mig, skall ingen kunna hindra mig att på lediga stunder utbilda min själ; jag kan blifva simpel arbetare, simpel matros, men simpel menniska blifver jag aldrig.»
»Jag skall aldrig glömma dig, Per, hurudant mitt lif än må blifva.»
»Nu lofvar du kanske för mycket, Eina? ... Farväl ännu en gång! Gud vare med dig alltid!»
»Elna, Elna!» ropades från gården.
Ynglingen stod ensam och blickade vemodigt ut öfver nejden i natten.
(Forts.)
Något om fåglarnes byggnadskonst.
Den utomordentligt stora skiljaktigheten i fåglarnes
byggnadssätt väcker hvarje menniskas beundran. Ända
i oändlighet variera dessa djur sina byggnaders
former, stil och materialier; också kan man bland
dem framställa lika många kategorier, som vi hafva
handtverk. Några timra, andra virka; somliga tråckla,
och nian finner bland dem skansgräfvare, murare och
verkliga grufarbetare; blott smeder fattas.
I jemförelse med våra kolossala byggnadsmonumenter,
sådana som Peterskyrkan i Rom och Faraonernas
pyramider, är fågelns bo blott en punkt i rymden;
men arbetet tillväxer hastigt inför våra ögon, då man
jemför arbetarens svaghet med omfånget af hans verk;
ty åtskilliga af våra luftarkitekter sam m anskaffa
för uppförandet af sina byggnader mera materialier
under några få veckor, än en menniska jemförelsevis
skulle hopföra under hela sitt lif.
Deras byggnader gifva lif åt alla belägenheter i
naturen. Några, såsom örnarne och gamarne, uppföra dem
allenast på bergens sönderslitna spetsar, på den torra
och nakna klippan; andra, mera finbildade, sådana
som vissa honungsfåglar, låta sig fritt vaggas af
vestanvinden och åtnöja sig med att upphänga sina bon
vid spetsen af ett palmblad, som sväfvar nära invid
en vattenyta. Några fåglar nästa blott i grottornas
djup eller midt bland ruiner, som menniskofoten aldrig
beträder: att undandraga sig hvarje blick är för
dem ett tvingande behof. Deremot finnes det några,
som söka beröringen med oss. Öfvertygade om all den
välvilja, man hyser för dem, fulla af förtroende,
intränga de till och med i våra boningar, liksom vore
de samma offentliga herbergen, och oaktadt det
buller och bråk, som försiggår omkring dem, slumra de
lugnt i det läger, de der upphängt. Och betrakta vi
närmare ett sådant bo, huru förvånas vi icke då öfver
den konstskicklighet, med hvilken det blifvit byggdt,
dess nätta former väcka vår rättmätiga beundran för
dessa luftens bebyggare, som med så mycken urskilning
förstå att sammanföra de mest olika ämnen för bildande
af sitt bo; och vi anse det för ett störande af en
helig frid, om våra oeftertänksamma barn någon gång
skulle förirra sig till ett fågelbo och beröfva detta
den skatt, föräldrarne för ett ögonblick obevakad
der qvarlemnat.
Svalorna tyckas instinktmessigt veta, att ingen
skall våga göra dem något ondt. Nästan alla andra
arter undfly oss; de allena inlogera sig i trygghet
hos oss och göra sig till våra gäster.
Moderskärleken uppenbarar sig hos fågeln i ganska
hög grad. Om vaktelhonan och rapphönan, allt för
tillitsfulla mödrar, lägga sin affoda på marken,
under bar himmel, och utsätta den för hvarje hungrigt
rofdjur, som har sin väg i dess närhet, så vidtaga
deremot andra med största sorgfällighet sina mått
och steg, för att försvara den samma. Landspolen
gräfver en djup och krokig underjordisk gång, för
att sätta sin afkomma i säkerhet. Skatan bygger,
för att skydda sina ungar, en verklig med kase-matter
försedd skans, der hon går. ut och in allenast genom
en trång öppning. Men i stället för timmer och lera
består denna befästning af väl hopflätade grenar,
som betäcka boet och skydda det samma mot örnarne
och falkarne, dessa luftens stråtröfvare.
Om vi icke befarade, att vår uppsats blefve för lång,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
