Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Lorens Kristoffer Stobée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 326
vernören, hvilken åtföljdes af en tamd björn. Denne
hade, liksom hans herre, fattat god smak för öl och
spirituösa. Härpå byggdes räddningsplanen. Stobée
klagade öfver ett ofta återkommande illamående,
höll sig tidtals inne och lade sig j slutligen
till sängs. Under tiden förskaffade Dumky honom ett
litet lager af sådana varor, hvarmed kringfarande
köpmän i Ryssland pläga drifva handel. Språket
hade Stobée under sitt mångåriga vistande i landet
fulleligen lärt sig, liksom, att | efterhärma
de omnämda köpmännens talesätt och beteende, j
När allt var beredt och tiden gynnsam, förplägade
Dumky en dag björnen så rikligt med öl och bränvin,
att han låg sofvande på golfvet. Genast dödade han
honom och lät föra honom undan i en källare under
Stobées rum. Då guvernören saknade honom, sade man,
att han väl sprungit till skogen för någon tid,
och derefter skulle återkomma. Emellertid tilltog
Stobées sjukdom med fruktansvärd hastighet. En svensk
fältskär bland fångarne, som vårdade honom, sade
honom vara angripen af en elakartad och smittosam
rötfeber, och guvernören, som brukade att stundom
sjelf besöka fångarne, för att förvissa sig om
deras tillstädesvarande, fann luften i hans rum så
förpestad, att han med handen för näsan måste skynda
derifrån. Kort derefter rapporterades Stobée som
afliden. De ryska kommissarierna, som skickades för
att besigtiga liket, såg det från tröskeln ligga
vändt mot väggen med nattmössa på hufvudet och
täcket uppdragit öfver öronen, men att nalkas det
afhölldem den olidliga lukten och fruktan att insupa
dödens smitta. Befallning gafs, att kista oförtöfvadt
skulle anskaffas och liket bortföras, för att icke
bringa pest öfver staden. De svenska vännerna åtogo
sig detta bestyr, och de ryska vederbörande voro
glada att få afstå det till dem. Guvernören sjelf,
jemte de ryska myndigheterna och alla de fångna
svenskarne följde med stor högtidlighet björnen till
grafven, under det den förmenta döde under drägten
af en kringvandrande landthandlare begaf sig på
flykten. Lyckligt och väl kom han ur staden, men
hade sedan många besvärligheter att utstå, ofta med
fara att väcka misstankar och blifva upptäckt. Flera
gånger måste han byta om förklädnad, och kom slutligen
under den af amma, i tjenst hos en fen-rik Herlin -
hvilken blifvit utlöst och med hustru och sitt lilla
barn, stod på återvägen till fäderneslandet och med
hvilken han i Petersburg sammanträffade - öfver den
gräns, som ledde till målet för hans längtan och der
han icke behöfde frukta förlusten af frihetens dyra
gåfva. Detta inträffade 1716, sedan han ett helt år
varit stadd på sin flyktande vandring.
Emellertid hade officiel underrättelse om hans
död bekräftat det förut gängse ryktet derom,
hvaraf vännen Gyllen-. rot fcke försummade att
begagna sig, för att söka ersätta hans plats
hos enkan. Hennes hjerta talade emot förslaget,
men svårigheterna att på egen hand reda sig med
en bråksam landt-hushållning och en svag ekonomi
segrade slutligen öfver alla andra betänkligheter
och förmådde henne att lemna sitt samtycke till hans
frieri. I elfte timman anlände dock Stobée, för att
hindra äktenskapets fullbordan. Sedan han någon tid
njutit det husliga lifvets lycka och ordnat sina
ekonomiska angelägenheter, begaf han sig till Skåne,
der konung Carl då uppehöll sig, och fick genast taga
i tu med återställandet af förfallna fästningsverk,
och anläggandet af nya. Under tiden förglömde han icke
de vänner, han hade att tacka för sin frihet. Tid
efter annan tillsände han dem penningeunderstöd,
dels af hvad han sjelf kunde afstå, dels af hvad han
genom andra kunde anskaffa. Men denna tacksamhet blef
dyrköpt för vännerna, enär saken kom för guvernörens
öron, och han, för att förvissa sig om förhållandet,
lät uppgräfva Stobées föregifna graf och deri fann
lemningarne af sin försvunne björn, hvarpå Dumky och
alla öfriga för deltagare i komplotten misstänkta
blefvo skickade till Siberien - hvarifrån de först
efter det 1720 ingångna fredsslutet återvände. -
1718 åtföljde Stobée konungen till Norge och var med
vid belägringen af Fredrikshall. Påföljande året blef
han öfverste vid fortifikationen.
Bland de partier, som tronbesättningen efter Carl
XII:s död framkallade, se vi Stobée tillhörande det,
som arbetade för hertigens af Holstein upphöjelse. Han
talade varmt och ifrigt \
för den samme på riddarhuset under 1720 års riksdag
och var till och med en gång nära, i följd af
tillfälliga omständigheter och ögonblickets stämning,
att förmå ständerna tillerkänna honom tronföljare-rätt
och anslå årsunderhåll, då Fredrik och Ulrika,
uppskrämda och förtviflande, satte alla krafter i
gång, för att afvärja denna dödsstöt åt den makt, som
de ingalunda ville släppa ur sina händer. Gyllenrot,
som fattat ett djupt hat till Stobée för det
streck, han genom sin olägliga återkomst dragit
öfver förverkligandet af hans planer, begagnade sig
af dessa omständigheter, för att på honom utkräfva
både skymflig och blodig hämd. Misshaglig för hofvet,
såsom en af holsteinska partiets hufvudledare, blef
Stobée på Gyllenrots anstiftan först inledd i en
rättegång, sårande för hans sedlighetsförhållanden
och, som det syntes, förnämligast åsyftande att störa
hans husliga frid. Då ändamålet icke vanns och hela
saken förfelade sin afsedda verkan, tillgrep hans
fiende ett mera afgörande sätt att störta honom,
deruti biträdd och understödd af en öfverstlöjt-nant
Cock von Gyllenstein, en person af dålig frejd och
ännu sämre karakter, hvilken förut legat i delo med
Stobée och sålunda hyste gammalt agg till honom. Dessa
herrar infunno sig en dag, hvar för sig, på en källare
i Stockholm. Gyllenrot, sägande sig vara öfverste
Stobée, talade stora ord till fördel för hertigen af
Holstein och till hot mot konung Fredrik, lät genom
lejda medhjelpa/e dela ut penningar och löften om
befordringar till dem, som ville öfvergå på hertigens
sida, samt förskaffade sig genom samma medel vittnen,
färdiga att aflemna sanningslösa intyg. Derpå afgaf
Gyllenrot, i ett bref till konungen, en berättelse
om Stobées upproriska uppträdande på nämda källare,
huru han värfvat anhängare åt hertigen, och satt
sin ära i pant på, att han inom ett år skulle
sitta på Sveriges tron, då Stobée till belöning
för sin mot honom visade trohet skulle bekomma
10,000 dukat er, m. m. Han anhöll derjemte, att
Stobée genast måtte tagas i fängsligt förvar, och
förklarade sig villig att sjelf lägga sitt hufvud
under bilan, om han icke förmådde till fullo bevisa
sina anklagelser. Plötsligen blef Stobée gripen i
sitt hem och förd i fängelse, hvarjemte alla hans
papper blefvo tagne i förvar och hans gömmor på det
noggrannaste genomsökta. Hvarken ryska bref, penningar
eller vexlar kunde ertappas. Men vittnesmålen blefvo
deremot så mycket mera graverande. En tid tycktes
Stobées sak förlorad, men slutligen-började man
misstänka förräderiet. Stobée hade aldrig blifvit
förd inför vittnena. Nu begärde han att blifva det,
men med plats bland rättens ledamöter. På fråga till
vittnena, om de skulle kunna känna igen Stobée, om han
framställdes för dem, svarade de alla: nja», hvarpå
de tillspordes om de i någon af de tillstädesvarande
funne någon som liknade honom. Sedan de tagit dem
alla i noga betraktande, sade de, att det icke så
var, hvarefter Gyllenrot inkallades, då en och hvar
i honom igenkände den skyldige. Nu fick saken ett
nytt uppslag. Gyllenrot måste träda i häkte, och
blef innan kort öfverbevisad om sin brottslighet. De
ransakningar, som nu anställdes, föranledde många
fula upptäckter. Så t. ex. kom det i dagen, att de
penningar, som utdelats i hertigens namn, liksom de,
hvarmed vittnena blifvit köpta, gått genom händerna
på konungens smågunstlingar och sannolikt flutit
ur hans kassa. Flera bland Gyllenrots medbrottslige
rymde, bland hvilka Gyllenstein, som efter en följd
af brott och illbragder slutligen ändade sitt lif
på en afrättsplats i Sachsen. Gyllenrot sjelf måste
här hemma undergå detta öde, ehuru konungen sökte
befria honom derifrån och förmådde drottningen
att fälla förböner för honom. Rådet och ständerna
blefvo obevekliga. Stobée deremot, mot hvilken
konungen under hela tiden visat mycken ovilja, blef
af domstolen fullkomligen frikänd och af 1723 års
ständer förordad till befordran och derjemte till
en skadeersättning af 11,700 daler s. m. Han fick
samma år sin post vid skånska befästningsverket
och blef, sedan han ledt flera fästningsarbeten
i Stralsund, Karlskrona och Kalmar, 1739 direktör
öfver fortifikationen. 1741 blef han landshöfding
och öfverkommendant i Göteborg. Konung Fredrik ville
rasera Göteborgs fästningsverk och gifva Uddevalla
stapelstadsrättigheter, hvilket Stobée afböjde,
anseende Göteborg som «en kostlig juvel, en af de
bästa i rikets krona»». 1749 begärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
