Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Lorens Kristoffer Stobée - En dyr kanna bränvin. Berättelse från Skåne, af Thorborg Vide. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 327
och erhöll han afsked, hvarefter han lefde på sin
egendom, Ågården, nära Lidköping, till sin död, 1756.
Efter sin första hustrus (Kristina Åkerhjelms)
död gifte han sig med enkan efter öfver-auditören
Lagerhjelm (Katarina Frand), hvilken var tio år äldre
än han sjelf, hvilket missförhållande hon tycks velat
försona genorn att, medelst testamente, tillförsäkra
honom hela sin betydliga förmögenhet. Enkling för
andra gången och nära 70 år gammal, gifte han sig
på nytt, och nu med en sjutton års flicka (Katarina
Loos). Till henne testamenterade han nu i sin ordning
hela sin förmögenhet, sedan han först lemnat sin ende
arfvinge - en son af hans första hustru - Barsebäck i
Skåne såsom möderne. Icke nöjd dermed, började sonen
process med fadren, hvilken dock, genom deras nästan
samtidigt inträffande död, afbröts. Emellertid blef
fru Katarina i orubbad besittning af den ansenliga
förmögenhet, hennes man efterlemnade. Då hon sedermera
gifte sig med en hofmarskalk Stjernsparre, lät han
göra Ågården med rika inventarier af silfver, möbler
m. m. till fideikommiss inom Stjernsparreska slägten.
Stället innehafves för närvarande af f. d. kaptenen
vid Vestgöta regemente Winbom, gift med en fröken
Stjernsparre,
den sista af sitt ätt. Huruvida det efter hennes
död kommer att tillfalla hennes äldsta barn, torde
vara ovisst, enär fidei-kommissbrefvet innefattar
det förbehåll, att stället icke får öfvergå till
ofrälse mans barn, och en hennes aflidna syster i
sitt första äktenskap varit gift med en adelsman
(Påhlman), efter hvilken arfvingar finnas.
Utom sina förtjenster som fortilikationist ägde
generalmajor Stobée dem af en mångsidig bildning. Han
studerade kemi, kände flera främmande språk och
berömdes för sin latin, var en stor vän af de sköna
konsterna, synnerligast målarekonsten, hvilken han
sjelf öfvade. På Ågården finnas flera taflor af
berömda mästare, liksom af honom sjelf. Ett porträtt
af Carl XII, såsom yngling, och ett af hertigen af
Holstein vill man veta vara af hans hand, utan att
dock någon säkerhet derför finnes. Han ligger med
sina trenne hustrur begrafven i ett underjordiskt
grifthvalf under sakristian i Råda kyrka. Det har
blifvit förf. till denna teckning be-rättadt, af
en person, som för några år sedan besökte grafven
och lät öppa locket på hans kista, att hans «stoft
skall vara förundransvärdt väl bibehållet och
ännu visa spåren af en vacker och ädel ansigtstyp.
S. B:
En dyr kanna bränvin.
Berättelse från Skåne, af Thorborg Vide.
(Forts. fr. sid. 324.)
II.
^ngefär en half mil från byn och från nämdemansgården
låg säteriet Bränneholm, hvars ägare, baron
v. Dranken-felt, var en af ortens störste bran
vinstillverkare. All gröda i orten köptes till högsta
gällande pris och kastades i hans förtärande kittlar;
den fattigare befolkningen fick icke hos någon köpa en
skäppa säd, emedan ingen, som hade någon att aflåta,
ville göra sig besvär för så litet.
Baroneii var en rik och ansedd man; vi måste dock
tillägga, att bränvinet var orsaken till det första
och de genom det samma förvärfvade summorna till det
andra. Om han ett-tu-tre blifvit fattig, skulle ingen
af dem, som nu trängdes i hans salonger och äflades
om att söka hans intima umgänge, velat hjelpa honom
med en riksdaler eller ansett honom värd att lyfta
på hatten för. Sådan är verldens vänskap i allmänhet.
Hans anseende underhölls dessutom genom lysande
middagar för ortens notabiliteter samt genom en och
annan patriotisk åtgärd då och då, vidtagen i afsigt
att derigenom vinna kunglig ynnest och bevågenhet.
Huru mången liknande storhet reduceras icke till
ett minimum, då man skiljer på det pekuniära och det
moraliska värdet!
I byn och på herrgården rådde den dag, då denna
del af vår historia tilldrager sig, mycken brådska:
kungen skulle gästa Bränneholm, och byns folk, som
på baronens befallning upprest en äreport utanför
nyssnämda slott, stod uppstäldt på ömse sidor om
landsvägen, för att få se majestätet. Länsmannen, med
värja vid sidan, vidtog oupphörligt sina åtgärder,
för att hålla alla dåligt klädda personer bakom
de välklädda; icke borde kungen få veta, att det
fanns fattigt folk, utarmadt folk på en baron
v. Drankenfelts egendomar.
»Bort med alla trashankar!» röt länsmannen. »Kungar
böra aldrig se något, som stöter ögat! Den, som
vågar visa sig här i dag med lappad tröja, skall få
en lappad rygg.»
»Men de andra dagarne i veckan få vi gå här i
vårt a«letes svett, så trasiga vi vilja», anmärkte
en dräng.
»Och nog få vi ryggen lappad då med, ifall vi icke
orka träla nog», tillfogade en annan.
»Jag skall fram till kungen, jag», envisades en
gammal, illa klädd qvinna, som höll ett papper i
handen; »fram skall
jag, om också jag skall gå tvärt öfver både länsmän
och spek-torer», vidblef hon.
»Det få vi se», menade folket.
»Bort med dig; du ser ju ut som en fågelskrämma!»
röt i det samma länsmannen.
»Och ändå ta hvarken spektor eller länsman till
flykten», skrattade gumman; »men jag står nog qvar
i alla fall, ty böneskriften skall han se, ’landsens
fader’, vet jag.»
»Böneskriften!» utropade länsmannen. »Inspektor
Kappman, icke får folket här på godset lemna fram
några böneskrifter till H. M:t?»
»Hit med struntet», svarade den tilltalade, i det
han ryckte papperet ur qvinnans hand, vecklade upp
det och mumlade:
»Förbarmen er öfver oss, landsens fader, ty nöden är
stor här, emedan brännerierna förtära allt, så att
fattig man får hunger lida!»
Hunnen genom första punkten, ansåg inspektören sig
icke böra fortsätta vidare, utan ref »böneskriften» i
stycken, till den fattiga qvinnans stora bedröfvelse.
Baron Drankenfelt var just i begrepp att kläda sig
för att resa kungen till mötes, då betjenten inkom
och anmälde en bonde, som önskade få tala några ord
vid baronen.
Bonden insläpptes i den sednares yttre rum.
»Jaså, det är du, min kära Bonde Persson, du, som
nyligen kastat en skugga på hela mitt gods!»
»Döm mig icke så hårdt, nådig baron!»
»Som gerningen är, så dömer jag.»
»Ja, ja, kan väl så vara. Jag har emellertid aldrig
förr låtit någon ogerning komma mig till last.»
»Tids nog, tids nog! Sorgligt, när man vid dina år
börjar bete sig ohederligt.»
»Ja, gjordt står icke att ändra, nådig baron;
mellertid får första gången vara den sista; jag
hoppas, ingen skall hädanefter få orsak att tala illa
om mig.»
»Det är godt och väl, men nu får du lida följderna
af ditt brott.»
»Ack, nådig baron, jag kom just hit, för det jag
trodde, att baronen skulle vilja hjelpa mig ifrån
skammen - icke så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
