Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330––-
Landskrona,
emot ön Hven, sedan gammalt namnkunnig genom Tycho
Brahe, som der från sitt berömda observatorium tydde
firmamentets stjernskrift, och i våra dagar vida känd
för sin rikedom på harar, genom hvilka hon för
alla jägare blifvit ett förlofvadt land, ligger på
svenska stranden af | Öresund en stad, mindre och
yngre än många af Skånes sta- j der, men med en på
märkliga skiften rikare historia, än någon af dem.
|
Det är Landskrona.
|
Allt, som vuxit stort med tiden, har haft en början,
då det varit smått. Den bekanta österländska
parabeln om se- ; napskornet har öfverallt i lifvet
sin tillämpning, sin illustration. | Landskrona,
ehuru icke i egentlig mening något stort, utgör j
dock intet undantag från denna regel: dess anor,
liksom de i allra flesta kuststäders, förlora
sig nämligen bland skuggorna af ett anspråkslöst
fiskläge.
Om än en vetgirig nutid sväfvar i fullkomligaste
mörker angående tiden, då detta liksom andra fisklägen
anlades, så kunna vi dock, med ledning af hvad,
som företer sig för våra ögon, utan fara för allt
för stora misstag, föreställa oss slika samhällens
historia. Der hafvet öppnade sin rymd mot oändligheten
och syntes villigt att gifva skatt, sökte man upp
på närmaste strand en skyddad och tjenlig plats, der
man kunde fästa sina bopålar. Så lade man omedvetet
ofta första grundstenen till ett samhälle, som i en
snar eller sen framtid måhända skulle komma att i ett
eller annat afseende spela en framstående roll. Detta
är det enkla innehållet af första ka- ! pitlet i
våra kuststäders historia; illustrationerna dertill
utgöras, ehuru sällan tecknade, af sällsporda drag af
idoghet, försakelser, rådighet i faror och mannamod
i strid.
Ett framstående karaktersdrag, som tillräknas
svenskarne och hvilket i all sin svaghet bland dem
vunnit hela ärevördig- ! heten af gammal häfd, är,
att när de vilja förbättra sitt eget eller höja
sig eller gå framåt i en eller annan riktning, så
anlita de alltid utlänningen om hjelp. Tycket för
denna utväg, ehuru det många gånger visat sig vara
olyckligt, bibehåller sig i våra dagar lika starkt
och afgörande, som hos landets bebyggare för flera
hundra år sedan. Det är ett underskattande af den
egna förmågan, på samma gång som ett förbiseende af
den egna fördelen, - ett drag, som gått i arf och j
som må kallas svenskt, men som aldrig kan få anseende
som fosterländskt.
På denna svaghet uppblomstrade emellertid
Landskrona. Erik af Pommern, en af våra konungar,
var, ehuru främling, \ dock så pass svensk, att han,
föraktande det egna, älskade det ! utländska och
ville trycka dess stämpel på våra förhållanden. |
Liksom man nu från främmande länder införskrifver
afvelsdjur, för att upphjelpa våra boskapshjordar,
införskref han och hans l gelikar munkar, i afsigt,
som man kan tro, att förbättra sam- j hållet.
Slägtdraget mellan Erik af Pommerns svenskar
och i Carl XV:s är påfallande, ehuru mer än
fyrahundrafemtio år ligga dem emellan och ehuru
ingen bestrider, att svenskarne ! ju blifvit
»klokare med tiden». Om vi öfver hufvud taget
! vunnit eller förlorat genom begäret att sent och
tidigt stå med i utsträckt hand åt utlandet, är
här ej platsen att utreda och lemnas derför osagdt;
att det, enligt regeln, måste förefalla : som
en anomali, att använda det eviga stillaståendets,
det cell- ; bundna bokvettets oc*h de systematiska
skälmstyckenas målsmän l till samhällsförbättrare,
behöfver ej ens påpekas. Hvad hi- j storien
i detta afseende ej till fullo lärt, säger oss det
sunda j förståndet. Emellertid - nekom ej det - hade
klosterväsendet sin naturliga plats i den menskliga
utvecklingens oändliga j kedja, och hvarförutan vi
ej stått, der vi nu stå; det utgjorde, så att säga,
en ljusning, som icke allenast afslöt och belyste
; en lång natt, utan äfven bebådade den gryende
dagen. An- j läggandet af ett kloster utgjorde
en epok i den kringliggande traktens religiösa lif
och kommerciella utveckling. Den sednare !
tog deraf till och med ofta starkare impuls, än det
förra. Åtminstone synes detta hafva varit händelsen
med Landskrona.
När ofvannämde Erik af Pommern vid Södra Säby fiskläge
uppbyggde ett kloster och år 1410 införskref tyska
kar-melitermunkar, att der bosätta sig, så hade detta
till följd, att fiskläget redan tre år derefter så
ansenligt tillvuxit, att det kunde göra anspråk
på samma köpstadsprivilegier, som Lund och Malmö
redan åtnjöto, och det erhöll äfven sådana tillika
med namnet Landskrona. Men att framgång ej vinnes
utan strid, fick den unga, lifskraftiga staden
snart erfara.
Det tidskifte, som omfattar den så kallade
Kalmar-unionen, blef, oaktadt den stora tanke,
som gifvit det samma en framstående historisk
betydelse, det stormfullaste och olyckligaste af
svenska folkets tillvaro. Då utsåddes de splitets och
hatets frön, hvilka sedan under århundraden växte,
frodades och bringade skördar af tårar och blod. Lika
tvenne roffåglar med höjda näbbar och spända klor,
stodo svensk och dansk emot hvarandra och hade sin
hjertefröjd af att huggas om ett byte, hvar helst de
möttes; begreppen om mitt och ditt, voro aldrig mer
förvirrade, än då; aldrig gaf man mera blindt dödshugg
åt egna intressen genom att ringakta och våldföra sig
å andras ; aldrig var den enas existens mera hotad
under försöket att tillintetgöra den andras.
Landskrona spelade ofta offrets roll i denna
blodiga dram. Att skrifva dess historia vore
att nästan blad för blad upprepa Sveriges och
Danmarks gemensamma krigshistoria allt sedan
början af fjortonhundratalet - ett upprepande, lika
omöjligt på det trånga utrymmet för denna uppsats,
som onödigt. Det må vara nog att nämna, att mellan
åren 1428 och 1717 var Landskrona icke mindre än 7
gånger skådeplatsen för krigets lössläppta furier,
då den intogs antingen genom storm eller list och,
i hvilketdera fallet som helst, plundrades eller
brändes. Flera gånger nästan tillintetgjord, höjde
den sig dock åter ur askan och förödelsen, för att
å nyo plundras och ödeläggas. Härför hade staden
hufvudsakligen att tacka omständigheten, att den
redan i början af femtonhundratalet hugnades med
ett försvars- och fästningsverk, hvilket blef dess
olycka. Något bidrog väl äfven den ypperliga hamnen,
som på Skånes långsträckta kust förgäfves sökte sin
like i fråga om både djup och rymlighet, och derför
var eftersökt. Till råga på Landskronas lidanden kom
äfven, att allt efter som stridens utfall vexlade,
gick staden som bytesvara mellan Danmark och Sverige,
hvilken ostadighet naturligtvis hämmade all utveckling
och uppblomstring.
Under de korta mellantiderna af lugn och fred
sökte visserligen den regent, som då var tillfällig
herrskare öfver staden, att höja den till välstånd
och anseende, men sådana försök voro blott som
hastiga solglimtar mellan sammanstötande och
förödelsebringande åskmoln. I slutet af femton-
och början af sextonhundratalen hade Landskrona
emellertid, trots det ständiga kriget, genom utrikes
handel och andra hjelp-källor så förkofrat sig, att
der voro bosatte öfver 500 besutne borgare. Men denna
glansperiod var kort och förbleknar genom de följande
två halfseklernas armod, som redan år 1663 sjunkit
så djupt, att hela befolkningen då utgjorde endast
140 matlag. Med denna låga siffra i minnet är det af
stor komisk effekt att läsa en stadga af samma år för
Landskrona, i hvilken bestämmes, att »stadens styrelse
skulle utgöras af tre (3) borgmästare med titel af
presidenter, 15 rådmän, utsedde bland borgerskapet,
samt dessutom en burggrefve». Man erinrar sig härvid
ovilkorligen den gamla komedien: »Fattigdom och
högfärd» !
När striden mellan Sverige och Danmark ändtligen
upphörde eller ändrade karakter, Skånes öde »för
all framtid» var afgjordt och de båda folken,
eller rättare deras regeringar, sent omsider synas
hafva lärt sig inse, att välstånd icke skördas
af slagfältens blodiga utsäde, men att ömsesidiga
fredliga sträfvanden och tillmötesgåenden bereda
ömsesidiga fördelar, in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
