- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
338

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förutsägelsen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Förutsägelsen.

Berättelse af Marie Sophie Schwartz.

Det slår då aldrig fel, här blir bröllop. Se bara,
der hafva vi hjerter tia, den ligger till huset
och den har med sig spader kung, adjunkten.
Jo jo men, det blir, som jag sagt, han tager bladet
från munnen, sjunger ut till prosten, och sedan få
vi stor glädje i prostgården.»

Så talade en svartögd tärna, som satt vid ett bord och
hade korten utbredda framför sig. Bredvid stod en
annan ung flicka, vacker som en ros och intresserad
som ett barn, hvilket lyssnar till en rolig saga.

»Ni blir mycket lycklig, mamsell Sara», fortfor
sierskan, »och många barn kommer den Högste att
välsigna er med. Rikedom får ni icke, men kärlek
desto mer.»

»Kära Greta, du är allt en bra underlig flicka, som
kan förutsäga sådana saker», sade Sara, »och ännu
besynnerligare blir det, om det slår in.»

»Tycker j det», svarade Greta och sköt samman
korten. »De säga så alla i byn», tillade hon suckande;
»Pehr, han tycker så äfven och kan icke förlika sig
med, att jag icke är som de andra flickorna; men icke
rår jag derför.»

Greta log, då hon sade dessa orden, och började åter
lägga ut korten.

»Der hafva vi adjunkten igen!» utropade hon, »ring och
bröllop har han med sig äfven den här gången. Allvar
blir det af, och det förr än någon anar. Nå, nå,
icke vore det för tidigt. J hafven nu gått och sett
på hvarandra länge nog.»

Greta suckade.

»Hvarför suckade du?» sporde Sara och såg på den
sjuttonåriga sibyllan med något, som liknade oro.

»Hå kors, baraste derför, att då det ligger bröllop
och många barn åt er, ligger det alltid motsatsen
åt mig. Pehr, hjerter kung, vänder mig ryggen,
och mellan oss hafva vi klöfver nia, som betyder
förhinder. Nå nå, en får väl finna sig i sitt öde;
det blir nog bra till sistone.»

Greta började räkna korten, men afbröts af en röst,
som ropade ifrån dörren:

»Jag tror sannerligen, att j midt på blanka
förmiddagen håller på att spå?»

De båda flickorna vände sig om, icke just förskräckta,
utan snarare med en min af öfverraskning.

Prostinnan Anna Lisa Seidelius stod på dörrtröskeln
och blickade på dem med ett uttryck, liksom hon haft
svårt att hålla sig från att le.

Det var ett vackert, lifligt, själfullt och
lefnadsfriskt ansigte, prostinnans. Hon hörde
till dessa qvinnor, dem man redan från första
sammanträffandet måste älska, emedan en redbar
karakter, ett rikt hjerta och ett godt förstånd
framlyser ur hvarje drag.

»Ah! är det du, mor», sade Sara och gick henne till
mötes. »Är det något, du vill?»

»Hvad har du uträttat i dag?»
frågade modren småleende. ,

»Jag har hört på Greta, som spått?» blef svaret.

»Du och Greta göra aldrig något annat än spå»,
inföll prostinnan.

»Så du talar, mor!» utropade Sara rodnande, men utan
att tillägga något vidare till sin ursäkt. ’

»Om du fortfar på det här sättet», förklarade
prostinnan, »så vill ingen man hafva dig till hustru.»

»Jo, fru prostinnan, adjunkten vill, han», afbröt
Greta med komiskt allvar.

Prostinnan skrattade, tillsade flickorna att gå till
sitt arbete och gick sjelf att med gladt sinne sköta
sina husliga värf.

*



Den 9 November 1768 firades i prostgården den äldsta
dotterns, Sara Marias, bröllop med f. d. adjunkten, nu
komminister i By församling, magister Esaias Tegnér.

Den 24-åriga bruden fördes af sin brudgum från
föräldrahemmet till det lilla komminister-bostället,
och hon inträdde
der, lycklig i sin kärlek, glad i hoppet och
förtröstansfull för framtiden.

Det var ej till yppighet och verldsligt öfverflöd, hon
kom, utan till arbete och försakelse. Men »kärlek gör
hvitt det svartaste bröd», och Sara var lycklig. Till
det nya hemmet följde henne Greta, som verkligen
blifvit öfvergifven af Pehr. Han hade icke vågat
gifta sig med henne, eftersom man icke visste, hvars
barn hon var. Flickan hade vid åtta års ålder blifvit
upptagen i prostgården, dit hon en afton kommit ensam
och utsvulten. Visst hade Greta vuxit upp och blifvit
fager; men folket sade, att hon var »trollsk», och
Pehr vågade icke följa sitt hjertas röst.

*



Åren gingo.

I komminister-gården uppväxte både söner och
döttrar. Den ständiga tillökningen i familjen gjorde
det nödvändigt för komministern, att tänka på större
inkomster, och så sökte han ett pastorat. Samtidigt
härmed föddes hans femte son. Den 13 November 1782
inträdde pilten i lifvet och döptes samma dag till
Esaias. Greta skötte honom så, som hon gjort med
hans syskon, då de voro minderåriga. En afton, då hon
satt och vaggade den tre dagar gamle verldsborgaren,
utbrast hon helt plötsligt, i det höstsolen kastade
sina strålar på barnets hufvud:

»Af denne blir då ett Guds välsignadt barn. Så mycken
fröjd och ära, han kommer att skänka mor sin, får
hon icke af någon utaf de andra, för si han får stora
embeten, blir älskad af allt folk i landena och hans
namn kommer att lefva i alla tider. Så synes det nu,
och så blir det äfven.»

»Kära Greta, hvad är det, du pratar? Jag tror, du
kommer fram med de gamla grillerna igen och vill
förutsäga, hvad som skall ske», utbrast prestfrun,
men kunde icke afhålla sig ifrån att småle. Det
ljöd så ljufligt för hennes öron, att den nyfödde
skulle blifva henne en källa till stor glädje. Greta
hade ju förutspått all den lycka, hvaraf Sara var
i besittning, och Greta kunde ju äfven denna gång
tala sanning.

På anmärkningen, att hon kom fram med de gamla
grillerna, gaf Greta endast ett småleende till svar
och nickade åt barnet, i det hon halft mumlade:

»Jag vet, hvad jag vet, och hvad jag säger, det är
lika sant, som att Pehr kommer åter till mig.»

Sant blef det, att Pehr kom tillbaka. Den 13 November,
året derpå, hemförde han verkligen Greta, såsom sin
hustru, till sitt, i närheten af Millesviks pastorat
belägna, hemman.

Greta var icke mera ung, då hon blef Pehrs hustru; men
hon var hurtig och glad, och Pehr hade pröfvat mycket,
sedan han och hon åtskildes. Han hade varit gift med
en förmögen bondedotter, som hvarken kunde spå eller
hjelpa med råd, när barn och kreatur voro sjuka, men
som i stället förstod konsten att göra lifvet bittert
för Pehr. Nar döden löste de band, som fästat honom
vid henne, erinrade sig Pehr, huru kär han hållit
Greta, sökte upp henne, och så blefvo de ett äkta par.

Pehr var visserligen icke mera någon rik bonde; han
hade haft en dålig hustru och under sitt olyckliga
äktenskap skött sig illa, så att han måst sälja större
delen af hemmanet. Nu hade han så liten del qvar,
att det endast var med möda, han, Greta och en flicka
i föregående gifte kunde lefva deraf. De måste alla
tre arbeta styft, för att förtjena sitt dagliga bröd;
men detta betydde föga för Greta, som höll Pehr så
hjertinnerligen kär.

I Maj månad 1784 flyttade pastor Tegnér från Kyrkerud
till Millesvik.

I By blef stor sorg och saknad, då den af alla
älskade och aktade komministern drog bort; man
skulle aldrig mera återfå en sådan Herrans tjenare,
sade sockenborna.

Var bedröfvelsen stor der, så var glädjen så mycket
större i Pehrs och Gretas hem. Greta skulle nu få
arbeta åt sin fordna matmor och äfven återse det
»Guds välsignade barnet», som Greta höll kärare än
alla de andra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:45 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1869/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free