Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opium - Gossen och spegeln - Förutsägelsen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det förderfliga bruket. Den berömde engelske skalden
Coleridge är ett talande exempel derför. I följd af
en sjukdom hade han blifvit bekant med de angenäma
verkningarne af opium och hade sorglöst sökt förskaffa
sig de samma äfven i friska dagar, men derigenom
låtit fängsla sig af den elaka vanan till den grad,
att han, oaktadt han af sin kropps förslappning och
afmagring märkte dess förfärliga inflytande, oaktadt
alla orsaker och följder på ett förfärande sätt lågo
klara för honom, oaktadt hans vänner sökte upprätta
honom och han sjelf med outsäglig längtan önskade
befria sig från sina bojor — men trots allt detta
under en lång tid ej kunde finna nog kraft att vänja
sig af med den förskräckliga njutningen. »Säg till en,
hvars armar äro fullkomligt förlamade, att han en gång
skall slå händerna kraftigt tillsamman, då skall han
blifva frisk — skall han icke svara er: just deri,
att jag icke kan det, ligger ju min sjukdom!» —
så uttrycker han sjelf den förfärliga konflikten i
sitt inre. Coleridge förmådde dock slita de ovärdiga
banden, men med strider och lidanden, som väl en
så betydande ande kan inlåta sig i och fördraga,
hvilket vi dock icke få tilltro en indolent kines.
Vid opiumnjutningen inträda, liksom vid njutningen
af tobak, tvenne stadier. En ringa qvantitet af det
narkotiska medlet lifvar själen och fyller menniskan
med den behagliga
känsla, som framgår ur medvetandet om den fullkomliga
besittningen af alla andliga och kroppsliga
krafter. Tankarne och företrädesvis fantasiens bilder
blifva i hög grad lifliga och försätta ålderstigna män
i ett tillstånd af ungdomligt drömmeri. Verkningarne
äro således i detta hänseende liknande vinets; men
dertill kommer den retning af de fysiska krafterna,
hvilken försätter opiumrökaren i stånd att tidtals
fördraga helt otroliga ansträngningar. Visserligen
följer på denna retning en lika stor förslappning,
men på denna tänker den kortsynta menniskan aldrig;
lyssnande till den ögonblickliga njutningens
lockelser, offrar hon tanklöst sin framtid. Den
svaghet och vämjelse, som inställa sig efter ruset,
bedöfvar man genom en ny och allt större dosis, och
det berättas om enskilta, som började med 1/2 gran
och fortgingo omsider till en daglig förbrukning af
120 gran, hvilken qvantitet de aldrig mer vågade
förminska, så vidt de icke ville ögonblickligen
hemfalla åt det eländigaste tillstånd. Mun och
hals förtorkas, inelfvorna blifva så försvagade,
att de knappast kunna röra sig mera; en naturlig
följd häraf är, att matsmältningen hämmas och
all appetit försvinner. Blott fortfarande törst
plågar den arme. Naturligtvis sjunka krafterna
och döden är den snara följden af denna vämjeliga
förslappning. Passionerade opiumrökare uppnå sällan
en ålder af öfver 40 år.
Mins du ännu, när de tvenne åren
Grymt dig förde ut i lifvets kamp?
När han flöt, den första bittra tåren,
För en kam, en borste och en svamp?
När ett handfat med kristallklart vatten
Var den fasligaste syn, du såg,
Förutsatt, att ej den stackars katten
Du fick doppa i dess kalla våg...?
»Vattuskräck» du hade då alltredan,
Och det lyckligt är för dig, min vän,
Om de tömda krus ej sqvallrat sedan,
Att du har den stygga sjukan än...
Men när då en tvagningsstund det gällde
Och din ondska som en stormil kom,
Dig din moder framför spegeln ställde
Och såg, leende, sig sjelf bakom.
Af din vreda uppsyn då du skrämdes,
Bad så vackert att få komma ner,
Sväljde tårarne och grundligt skämdes,
Lofvade att aldrig vredgas mer.
Från den dagen bar ditt unga sinne
För din mammas spegel stor respekt;
Mera sällan var du krånglig — inne
(Utom rummet ej din bättring räckt).
Men din mor, den älskansvärda, ömma,
Dröjde icke länge hos sin son;
Himlen kunde hennes bild ej glömma,
Återtog en dag sitt sköna lån.
Du blef yngling, kunde styra föga
Blodets brus och vilda sinnets ras;
Men då glänste plötsligt för ditt öga
Fram en spegel med ett himmelskt glas:
Det en ungmöns blickar var, de rena,
Och du såg — tills du såg intet mer,
Men för denna spegel, den allena,
Sjönk hvar oren bild förintad ner.
Ofta än, när du i den vill skåda,
Skymtar du bakom dig lätt — din mor;
Ack, när så du klart kan se dem båda,
Då är glaset äkta, som jag tror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
