Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förutsägelsen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid 23 års ålder må man vara aldrig så klok och
sjelfuppoffrande, så händer det likväl, att man
gerna träffar den, man har i tankar och hjerta, och
så hände det, att Herman alltid var i Majas väg. Det
inträffade äfven, att andra, som sågo honom och
henne tillsammans, funno detta mindre i sin ordning,
och så föll det sig en dag, att Maja fick skarpa
föreställningar, för det hon sprang på möten med
unge Herman. Hon blef strängeligen tillsagd, att,
om hon fortfor dermed, skulle hon ej få stanna qvar
på Högvalta.
*
Maja satt och grät bitterliga, under det hon slog
det ena slaget efter det andra i väfstolen.
Ett ljuslockigt hufvud tittade in genom dörren, och
ett par klarblå, spelande ögon fästades på flickan.
»Hvad nu, skön jungfru, jag tror hon gråter»,
ropade en glad röst, och in i väfkammaren steg en
smärt gosse.
»Jag månde väl gråta efter all den vedermöda, jag
stått ut denna morgon», svarade Maja, och lät spole
och väfsked stå stilla.
»Och hvarföre månde du det göra?» frågade gossen,
blickade helt skalkaktigt på den gråtande flickan
och tog plats bredvid henne pä väfstolsbänken.
»Kan han tänka sig, Esaias lille, att man hotat köra
mig ur tjensten.» Nu stortjöt Maja.
»Hvad har du då gjort?»
»Jag har pratat med herr Herman. Fast jag är en fattig
tjensteflicka, måste jag väl hafva rätt att tala vid
hvem jag vill, tyckes mig.»
»Det vet jag icke», svarade Esaias och såg fundersam
ut; »men», tillade han derefter hjertligt skrattande,
»jag skall se efter i lagboken; står der, att det
är förbjudet, då får du afstå ifrån att språka med
Herman. Lagen måste vi alla lyda. – Nu skall du torka
bort tårarne och sjunga en visa för mig, det är långt
bättre än gråta.»
»Och det tror han», utropade Maja. »Nej se gråta,
det skall jag då göra hela Guds dagen; för om jag
icke får tala vid herr Herman, kan jag slätt icke
skaffa Esaias några nya böcker, och kan jag icke det,
då blir mor ond.»
»Är det af Herman, som...?»
»Esaias!» ljöd det från gården. Med ett skutt var
Esaias från väfstolen och ut ur kammaren. Det var
hans fosterfader, som kallade på honom. Man hade fått
mycket att göra på kronofogdekontoret, och ynglingens
biträde behöfdes.
Esaias räknade och räknade; men räknade flera gånger
fel. Oupphörligt kom det för honom, att Maja genom
Herman förskaffat de böcker, han erhållit. Detta
harmade gossen, på samma gång det gjorde honom ondt,
att den snälla flickan haft ledsamheter för hans
skull. Han längtade till aftonen, då han skulle få
träffa Maja och säga henne, att han icke ville hafva
några böcker vidare.
Då arbetet var slutadt, sökte Esaias Maja öfverallt;
men hon fanns ingenstädes, och ingen visste, hvart
hon tagit vägen.
»Hå kors», sade en af pigorna med föraktlig ton, »hon
har fälle gått på möte med herr Herman, kan jag tro.»
Hon hade icke väl sagt ut detta, förrän en af
gårdsdrängarne förklarade, att han sett Maja och
herr studenten nere vid logen.
Esaias hade visserligen icke sett efter i lagboken, om
det var tillåtet, att en tjensteflicka talade med en
ung herreman; men han antog, att det var förbjudet,
derför att det harmade honom, och han begaf sig
skyndsammeligen till logen, för att uppsöka Maja
och säga henne sin mening. Han fann henne icke,
och då han återvände hem och begaf sig upp på sin
kammare, glömde han Maja och allt annat för Björners
kämpadater.
*
»Har man icke förehållit dig ditt
oskickliga uppförande
och sagt, att du förlorar den tjenst, du innehar,
om du fortfar dermed?» utlät sig kronofogden
den följande morgonen till Maja, som blifvit
uppkallad på kontoret.
»Jo, det har man», snyftade hon.
»Och du låter ändå icke varna dig?»
»Jag kunde icke; jag hade fått löfte om något, ifall
jag kom till logen.»
»Och hvad var det för något?»
Maja ville icke säga det; men slutligen, då Branting
talade stränga ord till henne, tog hon fram en gammal
bok, som hon hade gömd under förklädet. Det var en ny,
latinsk ordbok.
Kronofogden stirrade på titelbladet och sedan på
flickan.
»Drifver du gäck med mig», utropade han, »eller hvad
betyder detta?»
»Åh, Herre Gud», snyftade Maja, »det betyder bara
att ... att ... Esaias skall hafva boken; att jag
begärde den af herr Herman, och att ...»
»Läser Esaias latin?» afbröt henne Branting.
»Åh, han läser mångahanda böcker, han, och nu skall
jag också tala om helaste sanningen», sade Maja och
snyftade, så att hon icke kunde få fram ett enda ord.
Kronofogden, otålig att erfara, huru det hängde
tillsammans med allt detta, blef häftig, och då fann
Maja rådligast att upphöra att gråta. Hon aftorkade
tårarne och började följande redogörelse:
»Jo, det är så, att mor der hemma har fått sig
uppenbaradt, att det af Esaias skall blifva en stor
man, och hon kunde icke släppa den tanken, fast mor
hans icke hade råd att gifva honom lärdom. Då jag
skulle ut i verlden, bad hon frun vår att skaffa mig
hit, och så kom jag till Högvalta, medförande en liten
sparpenning, den mor lagt samman. Den skulle jag
icke få använda, utan jag skulle för den skaffa Esaias
läseböcker, så anbefallte mor. När nu herr Herman
blef så glad åt att tala vid mig, bad jag honom köpa
Esaias böcker, och när penningarne mina voro slut,
skaffade han sådana ändå. Nu är det för den saken,
som jag gått till logen, och deruti är slätt icke
något ondt. Mor har sagt, att Esaias är för god att
vara här, der han icke får bokliga kunskaper, och mor
hon har alltid rätt. Gud gaf honom sådana gåfvor,
som vi andra icke fått, det har mor sagt. Blir jag
nu körd ur tjensten, så är det illa gjordt, för jag
har ändå icke förtjent det.»
Maja torkade ögonen med förklädet och såg derefter
helt lugnt på Branting.
Gubben satt och funderade. Han mumlade helt tyst:
»Hm, hm, jag har sjelf tänkt något slikt om
Esse. Gossen har fått något för mycket, som gör,
att han icke passar till kronofogde.»
Efter några ögonblicks funderingar vände han sig
till Maja och sade, att det varit ganska snällt af
henne att förskaffa Esaias böcker; men att hon icke
fick göra det vidare, och förbjöd henne alla möten
med Herman.
»Esse skall få böcker af mig», förklarade Branting,
och dermed afskedades Maja.
Hon gick helt glad i hågen. Esse skulle få böcker,
och dermed tyckte hon, att Esses lycka var gjord.
Då hon kom ut från kontoret, mötte hon Esaias.
»Hvad står nu på igen?» frågade han.
»Åh, nu är det bra; men se, svårt har det varit,
för det jag gått och mött herr Herman.»
»Och det kan du också låta bli»,
inföll Esaias lifligt.
»Jag har i dag läst i lagen, att tjenaren skall lyda
sin husbonde; säger nu husbonden, du får icke tala
vid Herman, så måste du lyda. Lyder du icke, bryter
du emot lagen.»
»Jesus, hvad det der låter svårt», inföll Maja helt
förskräckt.
Esaias slog armarne om den fagra tärnan och sade,
att om hon höll af honom, skulle hon icke mer bry sig
om Herman, för då blef Esaias ledsen; och vid den
hotelsen lofvade Maja allt, hvad gossen bad henne om.
*
Maja slog sig ned i väfstolen och lät spolen ila genom
trådarne, under det väfskeden slog takten. Hon var
glad i sitt sinne och tänkte på, att mor skulle blifva
så med, då hon finge veta, att Esse skulle få böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0350.html
