- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
349

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Femte afdelningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 349 -

Familjen Dickman.

Prisnovell. Af P. L. S. Femte afdelningen.

Det gamla hemmet.

re så! nu kan Fanny få komma med sina små pojkar,
när hon behagar», utropade Gabriella Dickman, i det
hon lade den sista ordnande handen vid ett prydligt
kaffebord. »Jag tycker hvad lille Ernst skall blifva
förtjust, då han får se, att moster Gabriella klädt
en stol åt honom! Blommorna äro något vissna, men jag
förmodar, att den unga födelsedagshjelten fastar mera
afseende vid knäcken och kakorna, än något annat.

»Titta hit, mamma lilla, ser det inte trefligt ut?»

»Allting ser trefligt ut, som min lilla Ella ställer
i ordning», svarade Margareta och blickade ömt på
sin dotter.

Gabriella gick fram till sin moder, kyste henne
innerligt och satte sig sedan bredvid henne. »Tänk
dig, mamma, hvad Fanny skall blifva förvånad, när hon
får höra vår stora nyhet! Skola vi drifva litet nojs
med henne och först helt lugnt säga, att någon af våra
bekanta blifvit förlofvad, hon får sjelf gissa hvem?»

»Nej, det vore synd, att en enda minut undanhålla
henne den glada underrättelsen. Fanny har, liksom
vi andra, så ömt deltagit i den sorg och strid,
som Elisabeth kämpat under dessa många år, att hon
nu genast bör få dela vår glädje.»

»Ack! hvad Elisabeth nu skall vara lycklig, mycket
lyckligare, än om hon blifvit gift med Ferdinand för
åtta år sedan, ty nu hafva de riktigt kunnat pröfva
hvarandras kärlek.»

»Ja, och säkerligen ser den gamla goda, fastän
omtalta, grefvinnan Maltzahn detta parti nu med helt
andra ögon, än hon skulle hafva gjort då. Elisabeth
har så helt och hållet vunnit hennes modershjerta
genom den omvårdnad, hon skänkt lilla Bertha,
och grefve Ferdinand har varit så föga lycklig i
äktenskapet med sin kusin, att han inte gerna kan
annat än vara nöjd med, att den unga grefvinnan fick
dö och att Elisabeth nu blir mor för hans barn.»

»Jag kan undra, mamma, om grefvinnan Emerence någonsin
anade, huru mycket Ferdinand och Elisabeth höllo
af hvarandra?»

»Nog tror jag, hon upptäckte deras ömsesidiga böjelse
innan sitt giftermål, derom vittnar hennes beteende
mot Elisabeth. Men hennes själ var nog för liten, för
att hon skulle kunna fatta en kärlek, som fanns till,
utan att någonsin uppenbara sig. Elisabeth och hon
hafva ju blott träffats en gång under dessa åtta år,
och som de då voro i Paris, var hon nog så upptagen
af kläder och grannlåt, att hon inte tänkte på något
annat. Jag fruktar dessutom, att hennes tillgifvenhet
för Ferdinand var af den art, att hon föga brydde
sig om att gifva akt på hans känslor.»

»Nu måtte väl brölloppet blifva snart, efter Ferdinand
inte har någon, som ser om sin lille gosse?»

»Det tror jag ej, de vilja nog låta hela sorgåret gå
om, innan han träder i nytt äktenskap; men att han
genast efter sin hustrus död velat försäkra sig om,
att Elisabeth ville blifva hans maka, det kan man inte
undra på, när man vet, huru ömt de älskat hvarandra.»

Det ringde på dörren. Gabriella gick att öppna;
det var brefbäraren. Sedan Gabriella betalt honom,
gick hon fram till sin moder, höll brefvet högt öfver
sitt hufvud och sade skrattande:

»Mamma lilla, hvad ger du mig för det, som jag har
här? Du är väl inte alls nyfiken, kan jag tro?»

»Gif hit Gabriella, fort gif mig brefvet», sade
Margareta ifrigt, och en matt rodnad färgade de bleka
kinderna, »det är bestämt från Henrik!»

Och från Henrik var det. Hvilka högtidsstunder var
det ej för Margareta, då hon fick mottaga dessa kära,
hjertevarma

bref från ende sonen, som med oförminskad kärlek och
förtroende meddelade henne allt, hvad han tänkte
och kände. Denna gång hade det dröjt något längre
än vanligt mellan brefven, och det var derföre
med ännu större ifver, än annars, som hon bröt
sigillet. Brefvet var som följer:

»Monrovia den 3 April 1865. Dyraste moder! Du har
väntat på bref, icke sannt? Har du varit orolig för
din gosse? Älskade moder, jag känner din ömhet och vet
derföre, att du räknat dagarne, som gått öfver den
vanliga tiden för mina bref. Men i ersättning vill
jag nu genast glädja dig med den underrättelsen,
att vi innan kort få omfamna hvarandra. Om några
dagar reser jag härifrån och inträffar, hoppas jag,
innan kort i det gamla kära hemmet. Moder! Jag kommer
ej ensam tillbaka! Jag vet, att du i ditt rika hjerta
har plats för den dotter, som jemte mig kommer att
taga din moderliga ömhet i anspråk. Jag ser, huru du
förvånas öfver denna oväntade nyhet, kanske du till
och med gör mig en tyst förebråelse, att jag hyst
en ömmare böjelse, utan att meddela dig den ? Lugna
dig, älskade moder. Då jag sist skref till dig, hade
jag ännu aldrig sett min Elisa; och jag går nu att i
korthet berätta, huru jag gjort hennes bekantskap. Som
du mins, skref jag i mitt sednaste bref, att jag i
år skulle förnya det besök, jag förlidet år gjorde
hos den fredliga Damara negerstammen. Jag uppehöll
mig hos dem några veckor, predikade och gaf daglig
religionsundervisning åt de negrer, hvilka önskade
egna sig åt missionärkallet. Mot slutet af min
vistelse der kom ett bud från en annan stam, som
är bofast ett par dagsresor längre inåt landet;
de önskade, att jag skulle komma dit på någon tid,
för att grundlägga en församling och utvälja några
till lärare. Jag hörsammade gerna deras kallelse och
blef rikeligen belönad för min möda, dels genom den
vänlighet, med hvilken de omfattade mig, dels genom
de öfver all beskrifning herrliga naturscenerier,
som jag fick skåda. Jag hade varit ungefär åtta dagar
bland dessa godmodiga menniskor, då vi en natt helt
plötsligt blefvo öfver-fallna af fiender. Det var en
angränsande stam, som angrep mina fredliga vänner;
vi försvarade oss tappert och drefvo dem mot morgonen
på flykten; intet menniskolif blef spildt, men flera
blefvo sårade, deribland din Henrik. Såret var i sig
sjelf ej farligt; men af brist på ordentlig skötsel
urartade det till en svår sårfeber, och jag fruktar,
min resa hade fått ett dåligt slut, om inte just i
rätta stunden hade anländt en d:r Browning, som gjort
en vetenskaplig resa inåt landet. Han åtföljdes af
sin dotter och några tjenare. D:r Browning tog mig
genast om hand, och hans dotter, Elisa, blef min
sjuksköterska. Efter åtta dagar var all fara förbi,
och vi gjorde nu återfärden tillsammans. Näst Gud har
jag min Elisas ömma vård att tacka för min helsas
återförande. Från tacksamhet förbyttes känslorna
snart till kärlek.

»Jag älskar henne djupt, innerligt; vi hafva samma
uppfattning och samma sträfvan, och hon har lofvat
att med mig dela lifvets fröjder och sorger. Hennes
far, en lika god som kunskapsrik man, har välsignat
vårt förbund, och med hjertat fullt af glädje och
hopp utbeder jag mig nu din välsignelse, min älskade
moder! Den skall blifva kronan på min lycka!

»Då du mottager detta bref äro vi redan förenade. D:r
Browning måste återvända till England, och som min
högsta önskan är att så fort som möjligt göra Elisa
bekant med dig, dyra moder, begagna vi oss af samma
lägenhet, som min svärfar, och anträda resan till
Europa i hans sällskap.

»Jag har ännu ett annat ressällskap. Min goda vän mr
Webster har alltid bestämt sig för att besöka Sverge,
då jag skulle återvända dit. Han kommer nu med oss,
och du kan derföre helsa Gabriella och bedja henne
öfva dugtigt upp sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free