Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LIX. En riddarsaga - Om dansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner gjorde allt, för att betvinga den nye
riksföreståndaren, väl mindre, åtminstone hvad herr
Erik beträffar, af något öfverdrifvit begär att
verka för Danmark, än derför, att deras ära fordrade
ståndaktighet och uthållighet i striden mot deras
enskilte fiende, hvilken råkade vara den samme,
som konung Christians. Men slaget på Brunkeberg 1471
gjorde med ens slut på alla förhoppningar så väl hos
den danske konungen, som hos hans svenska vänner.
På Erik Carlsson gjorde den kraft och tapperhet,
som han i denna strid såg Sten Sture och hans män
utveckla, ett intryck, hvilket varade lifvet ut. Han
undkom från slaget och förlikte sig sedan med herr
Sten. Och nu stod han troget vid dennes sida, så länge
som han lefde, och utmärkte sig lika mycket i striden
för sitt fosterland, som förut emot det samma. Så blef
hans lefnads afton solbelyst. Men jemte tapperheten
lefde i hans sinne qvar hettan och obändigheten. Hans
öppna, glada och ofta besinningslösa väsende förnekade
sig icke. Målande är rimkrönikans beskrifning om hans
vistande i Finland i kriget mot ryssarne. Han hade
blifvit ditsänd med krigsfolk af herr Sten, och då
ryssarne erbjödo stillestånd och man tillstyrkte att
antaga det samma, utropade lifligt herr Erik:
"Ingalunda jag det samtycka vill, det vore oss en
fullstor nesa så platt öfvergifva töcken resa. Sverige
kostade mycket denna färd, denna resa omlade sig
lekt och lärd, viljen j så, då må j hemfara, qvar
vill jag med folket vara.
jag blifver här, så länge jag kan,
jag skall mig bruka allt som en man!"
Och han stannade i tre år i Finland och värjde
manligen landet, så att ryktet om .hans mandom spordes
ofta till Sverige. Under tiden hade hans husfru,
Iliana Oxenstjerna, som han en gång hoppades se prydd
med en krona, dött. Efter sin återkomst från Finland
gifte han sig för andra gången - det var år 1488 -
med jungfru Anna Carlsdotter af Winstorpa-slägten,
åt hvilken han i morgongåfva gaf sin ätts gamla
stamgods Wasa i Skeptuna socken i Upland. Tre år
derefter ändade han sin bane. Han kom ridande till
Öfver-Sela prestgård i Mars månad 1491 och ville med
sitt folk taga in i kyrkoherdegården. Kyrkoherden,
herr .Sigfrid, sade nej dertill, och då riddaren ej
aktade på prestens vilja, så samlade denne i hast
några af biskopens på Tynnelsö svenner samt en hop
bönder och öfverföll herr Erik. I denna strid fick
den tappre riddaren sin bane. Han begrofs i Krokeks
kloster.
I hans testamente, som finnes i Upsala biblioteks
diplomsamling och hvaruti han i första rummet
ihågkommer med hederliga gåfvor af gods och gårdar det
nämnda kloster, der han valt sin lägerstad, finner
man följande bön till de efterlefvande uttalad:
»Jag beder eder. mine käre vänner, hvilka j helst
aren, att j fejden ingen efter min död!» - Det är en
tanke af frid och försoning, som visar, huru fjerran
hatet och hämden voro för hans sinne. Han hade
älskat striden, men mera för stridens skull än som
medel för ett annat mål, fast han, när lyckan log,
tog allt, hvad tagas kunde. Men icke ville han,
att någon skulle för hans skull komma i olycka,
sedan hans dag var slut och hans ben hvilade under
det tysta klosterhvalfvet. Orden i testamentet
bilda, kan man säga, sluttanken i hans riddarsaga,
och ett vackrare slut kan man i icke begära.
St.
Om dansen,
parisen är utan tvifvel det äldsta, liksom det
allmännaste, af alla undomsnöjen. Den räknar sin ålder
från menniskoslägtets barndom, och historien känner
ingen tid, då den var främmande för dess fester och
högtider. Den öfvas af alla folk och nationer, huru
skiljaktiga de i öfrigt må vara till lynne och seder,
civilisation och bildning; vilden på Söderhafsöarne
och fursten i konungaborgen dansar, och dansar med
lust och fröjd. Dansen är till sitt ursprung ett rent
naturbehof - det af kroppsrörelse. - Djuren visa det
i sina hopp och språng, som ungar. - Genom anknytning
till musiken antaga dessa rörelser hos menniskan en
ordnad och rytmisk form och blifva karakteriska såsom
uttryck af våra känslor och passioner; härmed inträder
dansen på det estetiska gebitet. Men det är icke som
konst vi erna betrakta dansen, till sitt väsende och
betydelse, utan fast mer såsom ett sällskapsnöje,
i vår ungdoms samqväm.
Om dess skadlighet eller befogenhet som sådant
äro meningarne i allmänhet de mest skiljaktiga och
hvarandra motsatta. Många äro de, som tro, att dansen
är ett syndigt och för vår inre förkofring hinderligt
tidsfördrif; att vi i den föras på villospår från den
väg, som leder till det rätta målet, och fängslas i
verldens bojor och band;–andra åter, att deri består
qvintessensen af all den lycksalighet, hvartill
ungdomen är kallad; att den, som icke fått dansa,
icke vet, hvad glädje är, ja, att den unga qvinnan,
det förutan, rent af förfelat sitt mål, och att hon
just i dansen »virker i sitt kald». För vår del tro
vi, att begge parterna skjuta öfver målet och hafva
således orätt, hvar på sitt sätt; att den ena åsigten
härrör af en sjuklighet i lynnet, som ger verlden
och de ting, deruti äro, en allt för dyster färgton;
och den andra, af en allt för ytlig uppfattning af
lifvet, af vårt väsendes natur och af hvad en sann,
oss värdig glädje innebär.
Dansen, såsom ett af naturen anvisadt nöje, kan
svårligen, i och för sig sjelf, vara något ondt eller
förkastligt; men huruvida den icke dess mindre blifvit
det, är en fråga, för hvars
besvarande vi vädja till den erfarenhet, som ställer
sig för våra ögon. Gör dig om vintern, under den
så kallade »sai-sonen», rigtigt hemmastadd och
förtrolig i de hem, der unga döttrar finnas, hvilka
nyss gjort sitt inträde i verlden och skola roa sig:
hvad upptager alla deras tankar och intressen? Minnena
från gårdagsbalen och omsorgerna för morgondagens. Der
talas, öfverlägges och diskuteras, kanske lika
ifrigt som i någon af riksdagens kamrar, men om
hvad? Om kurtis och toaletter, om uppbjudningar
och kotiljonsbuketter m. m. s.; der mönstras och
kritiseras, och sparas ej på hvassa anmärkningar mot
dem, som genom en öfverglänsande kostym eller ett
fördelaktigt utseende hafva tilldragit sig en större
uppmärksamhet. Sjelfva vänskapens anspråk få dervid
sitta emellan. Afunden skonar ingen. Res sommartiden
till en badort och betrakta dessa flockar af unga
damer med bleka ansigten och matta blickar, som komma
att stärka sina medtagna helsokrafter ! Hvem har
härjat rosorna på deras kinder och glansen i deras
ögon? - Dansen! Dansen är den afgud, åt hvilken de
offrat sin ungdomsfägring och ofta, ty värr, hvad
dyrbarare är - hjertats bättre känslor. I den uppgår
hela deras begrepp om hvad lycka och glädje är,
för den glömma de andras lidande och deltagandets
pligter och blifva slutligen otillgängliga för all
högre lyftning. Hur månget mildt och rent sinne,
skapat för den sällhet, som vinnes inom familjelif
v e ts kretsar, genom uppfyllandet af de pligter,
naturens ömmare band ålägger oss, förfelar ej detta
mål genom att uppfatta balsalen som lyckans tempel?
Vi hafva ju ofvan anfört, att dansen är ett naturligt
och således ingalunda förkastligt nöje. Månne vi
nu, genom det senare sagda, invecklat oss i ett
outredligt trassel af motsägelser? Måhända tyckes
det dig så, unga läsarinna, men vi hoppas att
kunna betaga dig denna föreställning. Dansa gerna
i din friska lefnadslust, men dansa, som du äter
konfekt - undantagsvis och till »delice», ej till
h vardagskost. Dansen är icke någon fiende till din
bättre menniska, men väl den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
