Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Georg Stjernhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 359
han ett rått, men rikt materiel, på hvars kufvande
hans mäktiga ande kunde öfva sina krafter; i sin
vidsträckta filologiska lärdom fann han ämnen att
rikta sitt språk, der han tyckte det nog fattigt,
och slutligen i sitt snille fann han medlet att
vinna det mål, han sökte. Och är det märkvärdigt,
med hvilken lydaktighet det styfva och tunga språket
böjer sig under hans mästarehand, som behandlar
det med en lätthet, hvilken ej sällan liknar
leksakens. Den naturliga följden af skaldens stora
klassiska bildning måste blifva den, att han åt sig
utsåg klassiska mönster att efterbilda, mera likväl
till anda och form, än till ämnen och innehåll. Det
var genom denna klassiska anda, i förening med den
ombildning, som språket erhöll under hans behandling,
som han förvärfvat sig förtjensten att hafva grundlagt
Sveriges nyare vitterhet.»
»Man kan lätt tänka sig det intryck, verser,
sådana som ofvan återgifna, skulle göra på den
tidens svenskar och svenskor, då de, liksom genom ett
underverk, fingo med ens höra sitt råa, barbariserade,
af dem sjelfva dittills föraktade tungomål kunna
sålunda tilltala eller tillsjunga dem!» - säger
Atterbom.
Det var lyckligt för Stjernhjelm, så länge han
ännu bibehöll sin tillgifvenhet, gränsande till
entusiasm, för drottningen. Men äfven hans ögon
öppnades snart. Från och med år 1647 började hon
isynnerhet inkalla utländska vetenskapsmän och" på
dem, med förbigående af infödda svenskar, slösa tid,
guld och ärebetygelser. Stora summor gingo på detta
sätt ur landet, under det lofsånger och smickrande
rökelser spredos öfver hela Europa, hvilka qväfde
det sorl, som missnöje och nöd alstrade inom det
arma Sverige sjelft. Ej nog dermed, Christina visade
äfven i andra afseenden ett lättsinnigt uppförande
och valde sig ovärdiga gunstlingar. Dylikt sårade
många och äfven Stjernhjelm, som ej sällan slungade
stickord på den adlade hofskräddaren Lejonkrona
och icke heller skonade den för sitt charlatanen
bekante Bourdelot. De möttes en gång på gatan, hvarvid
Stjernhjelm visade sig vresig. Bourdelot sade då: »Tu
es valde morosus» (du är ganska knarrig), hvartill
Stjernhjelm genast svarade: » Tu es ultima sylldba»
(du är sista stafvelsen i morosus, hvilket var sus,
som betyder svin). Han tvekade icke ens att göra
drottningen till föremål för sina sarkasmer. Så till
exempel utnämde hon honom, emot hans vilja, till
assessor i krigskollegium. Då Stjernhjelm märkte,
att han skulle derstädes bekomma plats under en annan
yngre och mera förtjent ledamot, ville han ej gå
dit. Någon bland vännerna erinrade: »Assessorsstolen
är drottningens, och hon äger att besätta den,
med hvem hon vill.» Stjernhjelm svarade: »Men
r–––-är
min, och jag äger sätta den, hvar jag vill; och hon
skall aldrig komma på den stolen.» Infallet flög som
en löpeld genom staden och kom äfven till drottningens
öron. Hon blef stött, och Stjernhjelm befalldes resa
till sin plats i Lifland, utan att han ens utfick
sista årets arvode i lagkomittén.
Det lysande hoflifvet utbyttes nu mot landtlifvets
lugn samt skaldelek i familjelif ve ts fridfulla
sköte. Med sin maka, Cecilia Bure, - enligt
Hammarsköld, en dotter till hans ungdomslärare
Buraeus - egnade han sig, på sin egendom Va-sula, åt
litteraturen och sina barns uppfostran. I detta otium
fick han tid att lägga sista handen vid sin stora
lärodikt »Herkules», hvilken egentligen skaffat honom
tillnamnet: »Den nya svenska skaldekonstens fader».
Han sysselsatte sig äfven, vid denna tid, mycket
med fornforskningar och språkstudier och kom härvid
till det resultat, att han ansåg den ursprungliga
svenskan för ett med den ursprungliga götiskan
och denna för jordens ur-äldsta språk, ur hvilket
alla andra voro uppkomna och kunde härledas. Den
först i senare tid till heders komna Jemförande
språkkunskapen var då redan hans bevisningsmetod,
och man har bland hans efterlemnade handskrifter
funnit isländska, ulphilo-götiska, anglosaxiska,
finska, slavonska, cimbriska och armeniska ordböcker
- alla med förvånande lärdom och fyndighet affattade
för nämda ändamål. Han utgaf flera skrifter häröfver,
såsom »Magog Aramaeo-Gothus», »Discursus Philologicus
de omnibus Linguis in genere, et
in specie de Suethica et affinibus» med flera. Detta
väckte uppseende, tadel och motsägelser, och förtalet
spann sina nät. Han mötte det dock med stoiskt lugn,
upprepande sin bekanta vers:
"Månen i tysthet går sin gång och aktar ej hundglafs."
Den ovilja, som reste sig emot honom, kom dock
företrädesvis från teologerna, hvilka ansågo det för
sin pligt att försvara hebreiskans ålder framför
svenskans; ty huru skulle det väl annars gått med
paradiset och det första mennisko-paret? Stjernhjelm
stod dock fast vid sin sats. Han blef nu återkallad
till Sverige, och drottningen, som ville förskaffa
sig en munter stund, tillställde i Upsala en
disputations-akt öfver ifrågavarande ämne. Stjernhjelm
skulle försvara svenskans förstfödslorätt och
biskop Terserus hebreiskans. För att bevisa sin
sats, påstod Stjernhjelm, bland annat, att namnet
Adam kom af svenska orden af dam; ty af jord,
af stoft, af dam var han skapad - och att namnet
Eva härledde sig deraf, att Adam, då han uppvaknade
och såg framför sig den nyskapade qvinnan, utropade
förvånad: Hel Hvad? (Nå? Hvad är det?), hvilka ord
sedan sammandragits till Ilevah eller Eva. Det var
antagligen »drift» å Stjernhjelms sida med de lärda
teologerna.
Emellertid inträffade Christinas tronafsägelse, och
Carl Gustaf beträdde tronen. Den nye konungen ville
nu insätta Stjernhjelm i reduktionskollegiet, men
han afsade sig uppdraget och vände 1655 tillbaka till
Lifland, sedan han dock först 1653 i Upsala utgifvit
sin dikt »Herkules» i tryck. Atterbom jemför denna med
den grekiske filosofen och skalden Hesiodos’ »Arbeten
ocK Dagar» och tillerkänner den lika högt värde,
tilläggande, att Herkules har »ett gladare, ett till
och med i komiska målningar sig förlustande lynne,
tillika med mera bildrikhet, mera personifikation,
mera rörlighet.» Atterbom fortfar: »Han fördes af
en riktig instinkt, att de gamle borde liknas mera
i andan, än i sådana nationala omständigheter, som
uteslutande voro deras. Derför lemnade han derhän det
grekiskt-mytiska af Alkmenas son och dennes omgifning,
för att i stället skildra sin Herkules ungefär såsom
en ung svensk ädling, i hvilken egentligen åhöraren,
eller läsaren, borde finna sig sjelf, sin egen
ställning vid dylik skiljoväg, allegoriskt målad.»
Herkules är en ung man, som står på skiljovägen mellan
godt och ondt. Fru Lusta vill med sina förförelser
draga honom öfver till sig:
Nu, min Herkule, kom! utan högre betänkande,
följ mig! Vägen är jemn och bred, bland rosor och
ljufliga liljor, Makliga rinner han hän, genom ängar
och fuktiga dälder, Skogen är lustig, och qvistarne
fulle af qvittrande foglar. Allsköns fruktbara träd,
pomeranser och candiska drufvor, Allstädes, här och
der, vid vägen och häckarne finnas. Många små menlösa
djur man ser der spelande springa, Källor och lefvande
vatten, fördelta i många små bäckar, Ruska så saktliga
fram, genom blanka små glittrande stenar. Allt är
täckt, hvad här ögat ser och fötterne träda; - Kom,
kom, Herkule, kom! utan högre betänkande följ mig!
Men så kommer fru Dygd, som Stjernhjelm för öfrigt
skildrat föga behagande, och ställer till den unge
mannen varningens ord samt manar honom att i stället
vandra i hennes fotspår, tills styrka och tröst föra
honom in »i salighets hallar». Men härtill fordras,
att följa hennes, Dygdens, bud, i hvilka det heter:
Såsom en lampa sin eld förkofrar och lyser i mörkret,
Allt medan hon sin spädsel och näring njuter af oljo:
Så vill ock adels stånd, med öfning af adliga dygder,
Hållas uti sin glans. Tryter här af närande oljan,
Släckt blifver adels-glans, och lampan hon tynes i
mörker. Snöd är en ädelman, den sjelf - sina dygder
ej adla; Snöd är en ädelman, den mors-qvedet adlar
allena!
Och till sist höjer skalden handen och visar
i gripande toner den unge mannen på ålderdomen,
utbristande: »Tänk, hvad ett osnyggt djur en gammal
och dygdelös man är!» Äfven med fara att upptaga
utrymmet, mer än hvad brukligt är, i lefnadsteckningar
på denna plats, kunna vi ej underlåta att återgifva
följande målande skildring af »ålderdomen», hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
