Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Georg Stjernhjelm - Fourcroya longæva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 –
ken Herkules endast kan besegra genom Dygd, »som
vinner och segrar i döden», och vi göra det desto
hellre, som helt visst många af »Familj-Journalens»»
läsare känna till namnet Stjernhjelms Herkules,
utan att dock äga om dikten någon närmare bekantskap:
Åldren har sin vank. När stöd och stolparna bugna.
Gaflarne luta fram-ut, och väggarna slå sig i remnor,
Taket gistnar i dropp och huset begynner att braka’;
Qvarnen har ingen gång eller gny, och fensterna
mörkna;
Malört utur hvar knut, döfva nässlor i springorna
växa;
Hanen å gyllene brand (flöjel) springer inte mer om,
lökar halsen,
Lyder allsingen vind, men hänger och hotar att falla:
Harpan hon är förstämd, ljuder illa; strängarne
snarra;
Då är i samma palats slätt lust mer; fröjden är ute;
Gästabud, harpor och dans höra upp; både tjensthjon
och husbond
Tänka sig om, huru de må huset och härberget rymma,
Sådan är memiiskokropp, när åldren kommer, och åren
Kröka din hals och rygg; både händer och hufvudet
darra,
Knän blifva styf, din fot han vacklar; och måst du
på siston*
Trefotad hjelpa dig hän, som barnen, i början, å fyra.
Vinterblommor uppå din kind, som saftlösa plantor,
Gro och gråna med hast; och hösten i hufvudet hyser
(bor);
Håren flyta dig af, som vissnade lof utaf aspen,
Skallen snöd bliker ut, der nu spela krusade lockar;
Tänderne fall’ och falna derhän; de qvarlefda stumpar
yinn’ inte mala sin mald, men målet de märkliga
stympa;
Öronen döfna sin kos, och hörselen tappar och tyner,
Ögonen dunkla sin kos, och synen molnar i mörkret;
Rosen har ingen lukt, och vinet vill intet mer lika;
Vett och sinne gå bort, fördvälmas i dvas och
i glömsko,
Krafter och allt fiker hän; och döden kikar ur ögon’:
Döden - är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas!
»Detta är det melankoliska slutet af ett skaldeverk,
som för öfrigt allt igenom andas ett ej mindre gladt,
än djupt allvar» - säger Atterbom. Det är skada,
att vi ej kunna, för utrymmets skull, återgifva
någon af de kraftigt tecknade tidsbilder, hvilka
finnas i dikten inströdda och gifva den sin genuint
svenska prägel.
För Stjernhjelm började emellertid nu pröfningarne
på fullt allvar. År 1656 inföllo ryssarne i Dorpt
och plundrade staden. Stjernhjelm måste med hustru
och barn flykta till Sverige. De ledo skeppsbrott på
Ålands haf och blefvo med knapp nöd räddade till sina
lif på en öde kust, under det hafvet slukade den ringa
återstod, fiendehand åt dem lemnat öfrig. Fattig och
utarmad, kom han omsider till Stockholm, der nu många
af de gamla vännerna öfvergåfvo honom. Stjernhjelm
brukade derföre med bitterhet kalla dem amicos ollores
(gryt- eller mat vänner). Bland deras skara var likväl
icke konung Carl Gustaf, som beundrade Stjernhjelms
skaldskap och sinnelag och år 1658 utnämde honom till
landtdomare i det då åt Sverige från Danmark nyligen
vunna Trondbjems län.
Som bekant, förlorades dock inom ett år hela
länet, hvarigenom Stjernhjelm äfven gick miste
om sysslan. Under någon tid måste han nu lefva af
allmänna och enskilta understöd. Han skulle varit
alldeles förlorad, om ej De la Gardie funnits och
högsinnadt biträdt honom såsom mecenat. Oaktadt denna
hans brist, var han likväl vid det bästa lynne. Det
syntes honom vara den naturligaste sak i verlden, att
han skulle vara fattig. »Fattigdomen följer ett godt
samvete i spåren», var en af hans älsklingssatser. Då
han en gång i ett samqväm hos De la Gardie på skämt
förebråddes af denne, att han, oaktadt sina stora
kunskaper, var fattig och mager, hvaremot en viss,
i sällskapet närvarande kronoleverantör, vore så
förmögen och frodig, svarade han: »Ja! den, som läst
något, så vet han något, och den, som stulit något,
så har han något.» Nämde leverantör hade nämligen
veterligen riktat sig på kronans bekostnad.
Den yttre bristen riktar blicken inåt. Hvarje
menniska med omfattande omdöme bildar sig
sin verldsåskådning, sitt filosofiska system.
Stjernhjelms mångskiftande snille kunde ej vara
ett sådant förutan. Ur hans många skrifter och
anteckningar, i denna väg, har Atterbom härledt
följande sammanfattade åskådning: Han höll det för
en dårskap att vilja tänka öfver Gud, menniskan
och naturen utan öppna och friska ögon j för lifvets
fullhet, eller utan att kunna skådande uppfatta dess j
urandliga Ena och Hela, hvars medelpunkt har afbildat
sig i l
vår egen själ; han såg i vår verld, under alla dess
skiftande former, en oafbruten symbolisk uppenbarelse
af den gudomliga, och i sjelfva matematiken en
hieroglyfik, der den invigde hittar nyckeln till den
högre kunskapsherrlighet, det vishetens smycke, som
är Minervas halsband. Det filosofiska vetandet satte
han i en klar insigt om, huru de lefvande enheter af
verkligheter och begrepp, som utströmma från Gud och
i denna utströmning utgöra detta smyckes länkar,
sammanhänga för teoretisk kännedom och praktisk
tillämpning. Grundvilkoret för sådan kunskap vore
sjelfransakning, hvar-medelst menniskotanken, sedan
hon nedstigit till det lägsta
Fonrcroya longeeva. (Se texten, sid. 303.)
af sin och all varelse, ända till gränsen af intet,
åter uppstiger till sin varelses gudomligaste del,
för att der se spegelbilden af dess gifvare och
fader. En på tingen riktad undersökning, följande i
spåren denne faders daningar, nedifrån de allmännaste
form förmågorna och de första naturkrafterna upp till
mikrokosmen, det är menniskan, tillkomme det sedan
att uppdaga, huru den evigt All-Ende i Kunna är med
det samma, som han är den evigt All-Vise .i Veta,
äfven den evigt All-Gode i Vilja. Inses han nu vara
det första såsom evigt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
