Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fourcroya longæva - Norrköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 363 -
Fourcroya longseva,
(Med illustration. Se sid. 360.)
illhorande växtfamiljen Amaryllidece, bildar
Four-cr°ya longceva ett intressant motstycke till de
prakt-fulla Agave-arterna, som tillhöra samma ordning
inom växtriket.
Denna eleganta växt, Fourcroya longceva, hvaraf
vi å sid. 360 meddelat en afbildning efter ett
förlidet år i Royal Botanic Garden i London blommande
exemplar, anträffades först af Zuccarini nära Oaxaca
i Mexiko på en höjd af 10,000 fot öfver hafsytan och
beskrefs af honom på följande sätt: En trädartad
stam af 40 till 50 fots höjd och af l till 2 fots
diameter uppskjuter palmlikt ur marken och bär i
toppen en krans af svärdformiga blad af 5 till 6
fots längd. Ur midten af denna bladkrona höjer sig
blomstängeln till en längd af 36 till 50 fot. Denne
är fullkomligt regelmessigt indelad, och de enskilta
grenarne uppnå en längd af 12 till J 5 fot. Grenarne
äro alla betäckta med vackra stjernformiga blommor af
ljusgrön färg och bilda sålunda en kolossal grönaktig
blomvippa. Blommorna hafva, der tillräckligt stort
utrymme finnes, en angenäm lukt, men hvilken i ett
trängre rum kan blifva högst besvärlig.
Under förutsättning af tillbörlig förminskning
i dimensionerna passar denna beskrifning
temmeligen väl för det om-talta, i London blommande
exemplaret. Stammen var då 4 fot hög och af temmeligen
grof diameter; bladen hängde alla slappt utefter
stammen, med något utåtböjda spetsar, till följe
hvaraf hela kronan företedde ett utseende af en
kolossal generalshatt; blomstängeln reste sig till den
väldiga höjden af 25 fot, dervid uppbärande omkring
30 grenar, af hvilka hvardera var betäckt med något
litet från hvarandra skilda, blekt grönaktiga, nästan
hvita blommor, af hvilka en å sid. 360 Jnmes af bildad
i naturlig storlek. De äro tulpanlikt bildade, hafva
sex ståndare, midt ibland hvilka den stora pistillen
uppskjuter. Afbildningen visar
blomman, ställd Öppen, för att åskådliggöra dess
struktur: hos växten hänga de och blicka ned på
åskådaren, liksom visste de, att detta är det enda
medlet att låta sig beundras af de små der nedanför
vandrande menniskorna. Blommans doft var under
blomningstiden angenämt märkbar i hela drifhuset.
Ett annat exemplar af Fourcroya longceva fanns för
fem år sedan i blomning i Gent. Stammen af denna
planta var ytterst kort, bladen knappt 3 fot långa och
blomstängeln blott 9 fot hög med sidogrenar af icke
mer än 10 till 15 tums längd. Också var denna plantas
bladkrona väsentligen olik bladkronan hos den af oss
afbildade och beskrifna växt-individen. Den bestod
af trenne tydliga kransar; den undre hängde slappt
ned såsom kronan hos vårt exemplar; den mellersta
stod horisontelt ut, som en styf halskrage, rundt
omkring stammen; den öfre stod uppåt i spetsig vinkel
och bildade ett slags kalk, hvarur blomstängeln höjde
sig. Utan tvifvel skulle en sådan tredubbel bladkrona
hafva betydligt förhöjt vårt oftanämda exemplars*
utseende och elegans.
Fourcroya longceva har, ehuru sällsynt, dock redan
förut blifvit funnen i samlingar här och der,
men som hon högst sällan blommar och derföre är
föga bekant, har hon blifvit belagd med de mest
olika namn. Så finnes hon i pris-kuranter och
kataloger betecknad med namnen: Yucca spe-cies,
Y. parmenteriana, Y. argyrophylla, Agave inermis,
Roezlia regla etc. Vi hoppas emellertid, att den här
meddelade beskrifningen skall sätta de af våra läsare,
som intressera sig derför, i stånd att igenkänna
skatten, då de få se den.
Ostridigt är Fourcroya longceva ingen särdeles skön,
men en så mycket mer intressant planta och väl värd
blomstervännens uppmärksamhet. Man kan behandla henne
alldeles som Beaucarnea och Öfverhufvud sammanställa
henne med Yucca, Agave och andra Amaryllidece,
Liliacece etc.
Norrköping,
ibland Sveriges större städer är måhända
Norrköping den, hvars historia är minst
rik på minnen i den mening, som man vanligen
fäster vid dessa. Men en stads historia
utgöres naturligtvis icke af de allmänna
händelser, som der timat, mera af en slump, än
till följd af någon j åtgärd från stadens
sida, utan hon består hufvudsakligen i j
framställningen af stadens utveckling, de öden
den undergått i och det inflytande, som den utöfvat
på sitt lands förhållanden under olika tidskiften.
I detta afseende är Norrköpings historia rik och
betydelsefull; men äfven i det förra har hon
ett och j annat att bjuda, äfven sådant, som
inverkat på utvecklingen af j stadens eget lif.
j
Man vet icke med visshet, när Norrköping
grundlades. j På den tid, då Linköping och
Söderköping, synnerligast den j sednare, voro stora
och rika städer, var Norrköping ännu föga l annat
än ett större fiskläge, med en mängd qvarnar i
ström- \ men. Dock nämner man Norrköping
som stad tidigt nog, j nämligen år 1185, och
inan har stödt denna uppgift på en | påflig bulla
af det nämda året. Åtskilliga egendomar och be-
l sittningar i Norrköping tillhörde Askaby
kloster, och dettas rätt till dem bekräftas
genom den påfliga skrifvelsen. Men sådant detta
bref af Lucius III finnes i den svenska diplom-
j samlingen (Diplomatarium svecanum), söker man der
förgäfves efter Norrköpings namn. Emellertid
är det visst, att det nämda klostret ägde
en del qvarnar samt patronatsrättigheten öfver den
egentliga stadskyrkan, hvilken då, liksom nu, bar
namnet »Sanet Olofs kyrkan. Orsaken till att
Norrköping, i dessa tider, stod så betydligt efter
Söderköping, får förnämligast sökas i handeln, men
äfven deruti, att trakten omkring fallen i Motala
ström, var mindre uppodlad och icke kunde jemföras
med trakten söderut i bördighet.
Men här, liksom öfverallt, har odlingen gått utefter
strömdragen och således uppefter Motala ström. Såsom
bevis på, att här varit gammal bygd, må nämnas de
hällristningar och den rikedom af forntida grafvar,
som finnas utefter strömmen norrut, ofta under så
obetydliga upphöjningar, ätt äfven den mest erfarne
fornforskare der skall hafva svårt att ana tillvaron
af en gammal graf. Författaren af denna uppsats har,
under denna sommar, mottagit tvenne spännbucklor
af brons, funna, jemte ben och bränd aska, i sådana
grafvar. I en gård, strax vester om vägen och något
norr om Eneby kyrka, fann ägaren, vid utflyttande af
en lada, några, knappast märkbara, upphöjningar under
ladugolfvet, och vid anstäld gräfning funnos urnor,
omgifna af skyddande stenar. Urnorna föllo sönder vid
upptagandet, men ett och annat föremål tillvaratogs
och deribland de nämda spännbucklorna af brons,
prydda med sirater och den ena med spänntornen
ännu qvarsittande. Trakten österut från den nämda
landsvägen, hvilken löper i nordlig och nordvestlig
riktning från staden, har först i senare tider blifvit
uppodlad. Dessförinnan var sannolikt hela trakten,
norrut från staden, beväxt med skog. Ännu för 200
år sedan växte ansenlig tallskog, der nu sydvestra
delen af staden är belägen, medan på Saltängen, som
nu mera är stadens måhända bäst bebyggda del, var ett
sidländt ställe, der några hundra alar sträckte sina
löfrika kronor ut öfver strömmen.
Med undantag deraf, att denna vattendränkta trakt nu
mera är stadens bäst bebyggda del, har Norrköping
icke, såsom fallet är med så många andra städer,
förändrat plats, så att det blifvit flyttadt närmare
Motala ströms utlopp. Snarare har ett motsatt
förhållande ägt rum, d. v. s. att afståndet mellan
staden och Motala ströms mynning förökats, så till
vida. som vattnet fordom stod högre. Nu mera utgör
detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
