Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Och när han med fören bland sjöarne dök,
Han genast beredde sig rum;
Och seglen, de svällde från bugtiga rår,
Och vimpeln, den visar mot nord;
Så lustigt och fort öfver hafvet det går
Hemåt till vår fädernejord.
Efter en då för tiden ovanligt kort resa ankrades
vid S:t Helena, hvarest vatten och proviant intogos;
men snart voro vi åter till segels. På höjden af
Spanien fingo vi dock några dagars storm och motvind.
Under hela resan hade markisen visat mig mycken
välvilja, och då jag förstod fransyska, underhöll
han mig ofta med lärorika samtal samt berättade
flera intressanta händelser ur sitt omvexlande
lif. En sorglig tilldragelse under resan närmade oss
ännu mer till hvarandra: hinduen Gölar, markisens
tjenare, sjuknade, sedan vi lemnat S:t Helena, och
då de Pontchateau höll mycket af honom, vakade han
sjelf vid hans sjukbädd; men då markisen ej kunde
stå ut dermed jemt, erhöll jag order af kaptenen, att
särskilt uppassa markisen samt hjelpa den sjuke. Allt
var förgäfves: den stackars främlingen dog på höjden
af Cap Finisterre. Nu var jag naturligtvis tillsvidare
i den aflidnes ställe. En morgon, då bramseglen skulle
sättas, ropade styrmannen till mig:
»Har du tid, så kom hit och sjung en stump, så går
det lättare; vi ha ej hört vår ’Trast’ på länge och
nu måste du ha i ordning en ny halarevisa.»
»Ja, det är inte utan», sade jag, och tagande i med,
började jag:
Gladt är sjömanslifvet
På det fria haf;
Sjöman, det är gifvet,
Vet ej sorger af.
Hurra, gossar! hala! taljan, den är smord; Ej kamrater
skrala tål man här om bord.
Inga sorger gifvas
Till, för hafvets män:
Ledsamheter hifvas
Öfver relingen.
Hurra, gossar! hala! taljan, den är smord; Ej kamrater
skrala tål man här om bord.
Lustigt är att sjunga
Friskt om mod och hopp
Och på rån få gunga
Öfver vågens topp.
Hurra, gossar! hala! taljan, den är smord; Ej kamrater
skrala tål man här om bord.
Klart det är att vända
Till vårt land igen;
Snart vi nu anlända
Till vår hjertevän.
Hurra, gossar! hala! taljan, den är smord; Ej kamrater
skrala tål man här om bord,
*
Se! kaptenen nickar,
Munter ser han ut;
Hit en grogg han skickar,
När vi halat slut.
Hurra, gossar! hala! taljan, den är smord; Ej kamrater
skrala tål man här om bord.
»Gubben» hade, tillika med sin passagerare, stått på
halfdäck och åhört sången, och då vi slutat, ropade
han mig till sig och sade, skrattande:
»Säg till Stewarden om grogg öfver lag - men sluta
icke dina sånger för ofta på det viset.»
Vi närmade oss nu kanalen med hvarje dag. En morgon
blef jag inkallad till kaptenen, i hvars salong markis
de Pontchateau äfven befann sig.
»Min käre Seeman», sade den förstnämde, »du vet, att
sedan du kom ombord här, har jag alltid behandlat
dig mera som en son, än som en främling, och jag
kan äfven erkänna, att du alltid uppfört dig väl
och jag har varit nöjd med dig. Ett förslag vill
jag nu framställa för dig, som jag önskar att du
tager i noggrant öfvervägande, innan du härpå ingår
i svaromål. Markis de Pontchateau har, som du vet,
förlorat sin tjenare under resan och har nu vändt
sig till mig med
begäran, att jag, i fall du sjelf ej har någonting
deremot, skulle tillåta dig att medfölja honom
till Frankrike, för att tills vidare betjena honom;
äfvensom han lofvat, att, när du vill hem, bekosta
din resa och dylikt. Vi hafva under denna långa resa,
vi kamperat tillsammans, lärt att å ömse sidor känna
hvarandra, och en ädlare eller redbarare bekantskap,
än vår passagerare, har jag sällan gjort. För min del
får du göra, som du sjelf vill, samt skall alltid i
mig äga en fa-derlig vän.»
. När kaptenen slutat, tog han mig i handen,
tryckte den vänligt och lemnade salongen.
»Nå väl, min vän! hvad säger ni härom?» frågade
markisen efter en stunds tystnad.
»Ja, herr markis, kan jag vara er till tjenst, vill
jag det gerna; men någon bestämd tid vill jag ej
utfästa mig för.»
»Det är bra; men ni måste säga mig till en vecka,
innan ni lemnar mig; lofvar ni det?»
»Ja, herr markis», svarade jag.
»Godt!» sade markisen; »hvad lön beträffar, skall ni
få, hvad ni begär, och jag hoppas, ni ej skall ångra
er», tillade han vänligt.
Några dagar efter ofvanstående samtal närmade sig
Herkules med frisk fart kusten af Bretagne samt lade
slutligen bi under den utanför Brest liggande lilla
ön Ouessant.
Sakta vaggar skeppet För den lätta dyning; Uti
fjerran lyser Fyr’n på Ouessant. Månen har försvunnit
Bortom horisonten. Uti öster ljusnar Natten mer och
mer. Stjernorna snart blekna, Morgonrodnan sträcker
Rosenröda manteln Öfver land och haf.
Knappt hade det börjat dagas, förrän utkiken
varskodde, att en liskarbåt syntes om lä, och efter
en stund var den långs sidan. Icke utan mycken
öfvertalning och temmeligen dryg afgift lyckades det
markisen öfvertala fiskrarne att föra honom i land,
ty de voro mycket rädda för engelska kryssare, små
och stora, som blockerade Brest. Efter ett hjertligt
afsked från förmän och kamrater, nedhoppade jag i
båten, hvilken stötte ifrån, och befann mig således
skild från mina landsmän. På qvällen landade vi
lyckligen vid Brelle, en liten stad på Bretagnes
vestligaste udde. Vi reste derifrån till Brest,
hvarest markisen, såsom ingeniörbefälhafvare,
skulle stanna, för att förbättra och iordningställa
befästningarne.
Markis de Pontchateau var mycket rik. Han hade i
Indien gift sig med en nabob-dotter och med henne
erhållit en enorm förmögenhet. En son var frukten
af detta äktenskap, men både hustru och son voro
döda. Markisen lefde nu som ungkarl och bebodde, under
vistandet i Brest, ingeniörhotellet; men oftast var
han ute, än ridande, än åkande, än i båt, och jag
var nästan alltid med honom.
Året 1812 hade ingått, då markisen var sysselsatt
med befästningarne utanför inloppet. Hastigt erhöll
han en dag underrättelse om ett landstigningsförsök
af engelsmännen i närheten af den lilla staden le
Conque. Vi afreste om natten dit, och redan dagen
derpå voro batterier uppkastade. Men nu kom naturen
fransmännen till hjelp, ty fram på dagen uppstod en
af de förfärligaste orkaner, som någonsin vidrört
Europas vestra kuster.
Det var den 3 Mars, denna fruktansvärda storm rasade,
hvilken störtade fyrar och kyrktorn, trängde hafvet
långt upp uti husen i sjöstäderna och beströdde
kusterna med lik och spilror.
Stormen genom rymden hviner,
Rytande med åskans dån.
Ej en enda stjerna skiner,
Träden böjas liksom strån.
Ål it i mörker ar begrafvet,
Knappast mer man ser en strand;
Rasande sig störtar hafvet,
Skummande, långt öfver land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0371.html
