Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På tredje dagen om aftonen saktade sig orkanen
något och de mörka molnen delades. Markisen, som
hela dagen varit i rörelse, för att bispringa och
hjelpa alla genom ovädret husvilla och nödställda,
hade uppstigit på en i närheten af hamnen liggande
höjd, hvarifrån han genom kikaren betraktade de på
cirka en half lieues afstånd liggande klipporna kring
den lilla ön Biniguet. Plötsligen ropade han:
«Vid Gud! det kommer ett stort skepp, drifvande rätt
på ’Djefvulsklipporna’.»
Vid detta utrop samlade sig en hel mängd sjömän,
fiskare och folk af alla klasser, rundt omkring
den talande. Efter en stund utbröt ett gemensamt
skri från åskådarne - skeppet hade tornat, fock och
stormasten gingo öfverbord. Fartyget, som gått läck,
sjönk under vattnet med fö ren, men tycktes hafva
fastnat med aktern emellan ett par klippspetsar.
»Hvem är chef för härvarande lif båt?» frågade
markisen de närstående.
»Löjtnant Lorelle», svarade man.
»Gif folket, huru mycket du vill - gifve Gud, jag
kunde ro eller vore sjöman, jag skulle vara den förste
att följa dig, min vän», svarade den ädle mannen.
En timma derefter hade jag samlat ihop tio de
djerfvaste våghalsar, som någonsin trampat ett
däck. Hundra napoleon-dorer skulle hvar och en
erhålla, om företaget lyckades. Min besättning var
den bästa, jag för ett sådant vågstycke kunde önska.
Många af dem som korsarer Fordom farit; som barbarer
Sågo många af dem ut. Axelbreda, muskulösa Och med
anleten kuriösa, Som af stormar plöjts förut.
Starka såsom nordens björnar, Modiga som bergens
örnar, Lifliga som skummig sjö; Liksom tigerkattor
vilda; Somliga med drag, så milda Som en nittonårig
mö.
Eäddningsscen.
»Skaffa hit honom ögonblickligen.»
En adjutant skyndade sig att fullgöra ordern. Några
minuter derefter inställde sig löjtnanten.
»Ni måste ut med räddningsbåten, min herre!» ropade
markisen emot den ankommande.
»Jag tror aldrig, det är möjligt att taga oss ut ur
hamnen, herr markis.»
»Ni måste härvidlag göra det omöjliga, min herre. Jag
gifver femtio napoleondorer till hvar och en af edra
följeslagare.»
En fjerdedels timma efteråt rodde lifräddningsbåten
mot öppningen af den lilla hamnen. Knappt
var båten utkommen, förr än de rasande vågorna
kastade den tillbaka. Flerfaldiga försök gjordes,
men förgäfves. När slutligen vidare ansträngningar
ansågos onyttiga, steg jag fram till markisen och
bad honom om penningar och tillåtelse att försöka.
Modiga som lejonungar, Stoltare än jordens kungar,
Främst i alla vilda streck. Rädda - ej för sjelfva
satan. Födda? - Troligen på gatan; Svarta utaf sot
och beck.
Sådan var min besättning; de hade svurit,
att under expeditionen lyda mig i allt och att
försöka det omöjliga. Månen var redan uppe, då vi
rodde ut; stormen hven och tjöt; vågorna, höga som
fästningsvallar, bröto sig i rasande hvirflar rundt
omkring oss; skummet fräste och stänkte högt mot de
mörka skyarne, och hade ej båten varit konstruerad så,
att den länsade sig sjelf, hade vi genast, vi kommo
ut, säkerligen gått till bottnen. Framåt gick det
dock mot storm och sjö.
Roddarne kämpade med hjältemod, och efter tvenne
timmar kommo vi intill vraket, som stod med aktern
öfver vattnet fastkiladt mellan tvenne klippor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
