Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. IV - Skildringar ur indianernas lif och seder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Jag häpnade, då jag såg, hvilken mängd af menniskor
kring mesanmasten som med oroliga blickar betraktade
räddningsbåten.
w Hugg fast en hake med lina, men låt ingen själ
komma i båten, förr än jag lofvar!» kommenderade jag
och ropande till en ung man vid aktersta åran: »Du,
ensam, följer mig!» sprang jag om bord.
Aldrig glömmer jag den scen, som framställde sig för
oss - män, qvinnor och barn i den vildaste förtviflan;
mödrar, sträckande sina barn emot oss, öfverhöljande
våra händer med kyssar, - alla anropande oss med
hjertslitande skri om hjelp. Kaptenen, ensam lugn,
ropade an mig, bedjande mig först taga qvinnor
och barn om bord. Omkring femtio personer tycktes
vara församlade på akterdäck; alla ville rusa i den
ankomna båten, och endast genom mitt folks lydnad
och användande af våld, lyckades vi få tjugofem
qvinnor och barn nedlagda på bottnen. Oaktadt
kaptenens böner och befallningar måste vi dock nu
uthärda en ordentlig strid, innan vi kunde komma ifrån
fartyget. Vi återkommo, efter en svår färd, lyckligen
in i hamnen, hvarest befolkningen, oaktadt storm och
yr, var i full rörelse och helsade oss jublande.
Den förste,
; _^
som omfamnade mig,var mar-
;"’ kisen, hvilken förde mig och
.._,–- , x - ,~~
besättningen upp i sin vå-" ning, hvarest vin och
mat väntade oss. De skeppsbrutna blefvo omhuldade på
bästa vis.
Då jag förtäljt om färden, frågade markisen j om vi
kunde gifva oss ut igen.
»Efter två timmars hvila», svarade jag.
Snart erbjöd den eleganta salongen en ganska komisk
företeelse, i det min besättning i sin beckiga
kostym, uttröttad af ansträngning, snarkande slumrade,
intagande de besynnerligaste ställningar i de dyrbara
emmorna, sofforna och sto-larne, eller på den mjuka
mattan.
En utaf dem syntes njuta Sömnen uti en causeuse;
Dermed skulle han ej sluta, Om än elden blifvit lös.
Strid mellan indianer,
Trenne i en soffa sparka, Tvenne i en kanapé, Och en
yngling höres snarka I chaise-long af rosenträ.
Sällan sågs väl i salonger, Liksom denna i komfort,
Gäster uti busaronger Eller af en sådan sort.
Sjelf markisen går att vakta Öfver sina gäster här,
Sticker nu en kudde, sakta, Under lurfvigt hufvud der.
Tvenne timmar voro förflutna, då min ädle husbonde
väckte mig. Snart voro kamraterna åter på benen, och
strax derefter styrde jag åter intill vraket. Ehuru
mitt folk voro vanda och härdade roddare, med
senor och muskler liksom af stål, voro både de
och jag nästan alldeles uttröttade. Nu bergades de
öfverlefvande, och den siste af dem var skeppets
kapten. Matroserna från vraket hjelpte nu till vid
årorna, och slutligen landade vi, tidigt på morgonen,
i le Conques hamn. De räddade voro holländare, som
skulle till kolonierna och såsom passagerare gått om
bord å skeppet, hvars namn var Van Twist.
Hvar och en af mina kam-rater i båten erhöll af markis
de Pont-chateau 2000 francs, och öfver hälften af dem
antog plats vid en ny räddningsstation, i närheten
af den lilla staden Lanilis, på nordvestra kusten
af Bretagne, hvarest de farliga Por-salklipporna
äro belägna.
Omkring en månad härefter, då jag med . markisen
vistades i Paris, blef j äg uppkallad till
sjöministern, hviken i kejsarens namn gaf mig denna
guldmedalj. På ena sidan ser »För räddning af
ni kejsarens bild skeppsbrutna.»
och på den andra står:
Så förtäljde kronolotsen. Stormen tjöt kring stugan
vild; Men den gamle satt der inne, log så godt mot
kejsarns bild. "Förr jag satte ej stort värde på slik
grannlåt; nu den är, När den väcker gamla minnen,
likafullt mig mycket kär. Lyster det er mer att höra,
jag för er berätta vill", Sade gubben, "hur i Norge
jag der fick en penning till."
Skildringar ur indianernas lif och seder,
(Korts, och slut fr. sid. 310.)
; e amerikanska präriernas indianer äro i allmänhet
ryttar-folk, och sina hästar, hvilka icke äro
stora, men utomordentligt starka och raska, förstå
de att tygla med mycken skicklighet. Detta gäller
företrädesvis om Kamant-scherna, en af de mäktigaste
och mest krigiska stammar, som
genomströfva vildmarken norr om Texas och Nya Mexiko
och ofta blifva farliga för de hvitas nybyggen i
dessa stater. De ~ äro icke storväxta, och i
sina rörelser till fots äro de tröga och oviga.
Men så snart de stiga i sadeln, blifva de, så att
säga, andra väsenden. Bland deras ryttarkonster
är den en
Sv. Fam.-.Tourn. 1869.
47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
