Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur indianernas lif och seder - Minns!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
af de mest förvånande, att indianen plötsligen
låter sin kropp ! sjunka ned vid sidan af hästen och
derigenom skyddar sig för fiendens vapen, under det
att han i horisontel ställning hänger bakom hästens
kropp och med hälen fasthåller sig på hans rygg,
hvarigenom han är i stånd att åter hastigt svinga sig
upp. Detta nedkastande sker under fullt språng, och
ryttaren håller dervid båge, sköld och den fjorton
fot långa lansen och betjenar sig af dessa vapen,
under det att han spränger förbi sin motståndare,
hvarvid han afskjuter pilen Öfver hästens rygg
eller under hans hals. Denna vid första anblicken
oförklarliga manöver blifver begriplig, ehuru alltid
beundransvärd, då man får veta, att hvarje häst om
halsen har ett kort hårrep, hvars båda ändar äro
fastade i manen vid manken, hvarigenom en slinga
uppstår, genom hvilken armen sålunda införes, att
kroppens tyngd kommer att hvila på öfverarmens
mellersta del, under det att ryttaren med hälen
fasthåller sig på sin gångares rygg. Kamantscherna,
hvilka man jemfört med beduinerna, hafva sitt
hufvudsäte i det tillgängliga höglandet mellan öfra
Rio del Norte och öfra Redriver. Derifrån bekriga
de alla stammar, som icke sluta sig till dem såsom
vasaller. Deras förnämsta rikedom består i hästar,
hvilkas kött de äta, då buffeln saknas. Bränvinet,
som enerverat många andra stammar, afsky de; också
angripa de mera sällan i likhet med öfriga indianfolk
sin fiende om nattetid, utan ställa sig emot honom
på öppna fältet. Deras krigsband fruktas ända bort
åt Mexiko, hvarest de för åtskilliga år sedan intogo
staden Camargo och skalperade mer än hundra hvita
menniskor, som de besegrat. De skola uppgå till ett
antal af omkring 40,000 själar, och i fält lära de
kunna uppställa 8,00O krigare. Till framställningen
om dessa indianer i urtillståndet foga vi några ord
angående de stammar, hvilka på föranledande och med
understöd £f amerikanska regeringen hafva gjort försök
att lefva som åkerbrukare. Till dem höra först och
främst de mellan Redriver och nedra Arkansas bosatta
Tschokta. Dessa äro nästan fullkomligt civiliserade,
odla säd, hafva sågverk och qvarnar, maskiner för
rensning af den hos dem i mängd odlade bomullen,
äfvensom saltverk. De äga en skrifven författning
samt skrifna lagar. Deras område är deladt i trenne
kretsar, af hvilka hvardera alltid efter 4 års förlopp
väljer en regerande höfding och tio deputerade. Den
på detta sätt sammansatta folkrepresentationen, den
högsta myndigheten, församlas årligen första dagen i
Oktober. De trenne höfdingarne hafva rätt till veto
mot deputerade för-
samlingens beslut; men det har dock ingen
giltighet, så snart två tredjedelar af den allmänna
rådsförsamlingen samfäldt förklara en beslutad lag
för nödvändig. Huset, hvarest folkrepresentanterna
hålla sina Öfverläggningar, är stort och har flera
rum för komitéer. Sessionerna vara vanligen 10 dagar
och äro offentliga. Den deputerade erhåller dagligen
två dollars för sitt besvär. Alla anklagade dömas af
edsvurna underdomare, men kunna anföra besvär hos
öfverrätten. Alla män äro värnpligtiga. Spirituösa
drycker få icke säljas i Tschoktalandet. Tschokta
hafva omkring ett dussin skolor, och en högre
läroanstalt i Scotts County inom staten Kentucky
har blifvit förlagd till deras eget område. År 1843
använde stammen, inom hvilken flera missionärer
uppehålla sig, af de årspenningar, som regeringen
i Washington betalar den för det af denna i öster
afträdda landet, en summa af 18,000 dollars för den
offentliga undervisningen.
Andra halfciviliserade stammar äro: Tschikasa, som
särskilt uppdraga mycket fjäderfä; Krihks, hos hvilka
hvarje menighet gemensamt bedrifver åkerbruket, och
hvilka visserligen sörja för ungdomens undervisning,
men ej fördraga några missionärer hos sig; Tschirokis,
som utgöra den i civilisationen längst framskridna
stammen, lefva i ganska fördelaktiga förhållanden
och nästan alla kunna läsa och skrifva; Wyandot,
som till och med kunna spela klaver, Osagerna m, fl.
Dessa skola hålla sig uppe. Men det gamla indianlifvet
har ingen framtid. Rådplägningselden, kring hvilken
stammarna samlades, har slocknat; vildtet blifver allt
mindre talrikt; år efter år gör plogen nya eröfringar
å jagtmarkerna; i skogarne ljuder skallet af yxan, som
banar väg för åkerbruk och kultur, och på de fordom
ödsliga strömmarne piskas vågorna af det medelst
ångan drifna skofvelhjulet. På grafhögarne öfver
de hjeltar, som en gång modigt svängde stridsyxan,
resa sig väldiga byar och stolta städer, och den
tid är nära, då den röde mannens krigsrop för
evigt skall förstummas. Men alltid skall vännen
af historien med rörelse och beundran låta sitt
öga dröja vid de mångfaldiga drag af ädelmod och
själsstorhet, hvilka förklarade dessa folkstammars
undergångs-period, och af evig förbannelse skola de
drabbas, hvilka, i stället att söka förebygga det öde,
som, såsom det synes, måste träffa dem, genom sin
grymhet och vinningslystnad påskyndade det samma. Ty
kanske bekräftas ingenstädes så som här dessa ord:
»Förargelse måste väl komma, dock ve den menniska,
genom hvilken förargelse kommer!»
linns!
är din himmel blir mörk och drar momenas dok, Jl||j|f
Detta svarta, som dag gör till natt,
dig utsigten stängs, som du gladde dig åt, Der med
kikarn i handen du satt; Minns, att solen, fast skymd,
likafullt finnes till Och får aldrig en minskning i
ljus, Och att stjernorna stråla bak dimmorna klart,
Dessa blossen i himlarnes hus.
När du seglar i storm, och det hviner i tåg,
Och det knakar i starkaste mast,
Och du hotas att sänkas i vågornas djup,
Och du refvar ditt segel i hast;
Minns, att under i djupet är djupaste ro,
Det är ytan, som fräser med skum,
Och att ofvan i rymden är stilla och lugnt,
Städse stormarnes röst der är stum.
När din gröda ser herrlig och lofvande ut,
Och du väntar den yppersta skörd,
Men den blir af en frostnatt med isande köld,
Eller blir af ett hagel förstörd;
Minns, att jorden kan åter ge frukt i sin tid,
Såsom himmelen solsken och regn,
Och den vårdande handen der högt ofvan skyn
Åt den blifvande skörden ge hägn.
När du mister det käraste, Herren dig gaf,
Och ditt öga försmälter i gråt
Och ditt hjerta vill brista af bittraste sorg,
Du förkrossad går vägen framåt;
Minns, att han, som har tagit, kan gifva igen,
Hvad du mistat, han ersätta kan,
För den vännen, som gått, ge dig åter en vän,
Ge ny glädje för den, som försvann.
Claes Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
