Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska plastiken såsom grundval för den nordiska riktningen inom skulpturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
&rekiska plastiken såsom grundval för den nordiska
riktningen 1 inom
skulpturen.
den grekiska odlingen, hvilken gestalt skulle väl då
den europeiska kulturen hafva ägt!? - Utan denna
grund och kärna - »hellenismen» - skulle
denna kultur måhända ej hafva framställt någon annan
karakteristisk
framgång slå in på nya banor. Vi hafva antydt, huru
den kristna plastiken ej förmådde lyfta sig till någon
riktig höjd förr, än den position, »den grekiske»
Thorvaldsen intagit, gaf åt denne förmågan att gifva
kristna konsten sjelfva dess krona.
egenhet, än den, som de kristna föreställningarna
förmått gifva | Af samma grund har ej förut
kunnat vara fråga om någon den samma; endast i
detta skulle den visat en afvikelse från | »nordisk»
riktning i skulpturen, ty i stil och J’ramställning’s-
de af en regellös fantastik brokiga eller af dunkel
mysticism dimhöljda orientaliska idésfererna. I
stället för framåtskridande och utveckling skulle
vesterlandets kultur, hvarpå ock medeltiden lemnar
exemplet, kommit att, i fullkomligt österländsk anda,
ligga fjettrad inom en gång antagna former.
Utan att närmare sysselsätta oss, hvilket här skulle
blifva för vidlyftigt och för mycket afvikande från
vårt hufvudämne, med alla de utmärkande egenskaper,
som ställa det gamla, Greklands kultur öfver hvarje
annat folks i historien, vilja vi blott erinra om,
huru den verkligt plastiska skönheten i all konst äger
sina förnämsta förebilder i den grekiska konsten,
huru elementerna för sättet till en god stils
utbildning förefinnas i den ursprungligaste renhet
uti de helieniska konstalstren. Vi tala i detta fall
ej mindre om poesiens konst i mera begränsad mening,
än om den bildande konsten i allmänhet, men dock i
synnerhet med afseende på skulpturen.
Detta för den grekiska poesien och konsten utmärkande
har ock Tegnér gifvit en klar och tydlig bestämning,
då han säger: »Hos Grekerna finna vi ett poetiskt
förstånd, som aldrig förgäter sig, aldrig glömmer
det hela för någon gynnad del, aldrig förlorar
fattning, klarhet och öfversigt äfven i ingifvelsens
stormigaste stunder. Vi finna, i afseende på form
och framställning, en instinkt mot det utsväfvande
och öfverlastade, en omsorg för det rent sköna,
en stilens tukt och aga ...» etc. Också förmådde ej
plastiken under medeltiden mycket höja sig öfver en
låg medelmåtta, tills ändtligen med »renais-sancens»
företeelse ett återupptagande och studium af den
grekiska antiken bröto konstens fjettrar. Men härmed
var dock ännu icke den grekiska konsten framkallad
till ett fullkomligt lefvande lif, tvärtom, ett
förfall följde inom kort,
sätt hafva vi ej något från det gamla norden att
bygga på. Den nordiska konsten - vi tala alltjemt om
skulpturen - måste, i likhet med hvilken annan sann
konstriktning som helst, grunda sig på antikens konst;
ty genom sin stilrenhet innehåller denna just det
kosmopolitiska element, som måste förefinnas i hvarje
nog så nationelt konstverk, det allmängiltiga drag,
som lämpar sig för skilda kultiverade nationer, den
gemensamma egenheten för konstens tillämpning under
olika zoner, vare sig under »liniens» glöd eller
närmare de isiga och snöhöljda polernas regioner.
Också hafva våra svenska ^mästare - Fogelberg,
Qvarn-ström och Molin - först genom sin kännedom af
den grekiska skulpturen förmått lemna de mästerverk,
genom hvilka det blifvit satt utom allt tvifvel, att
en särskilt nordisk riktning är möjlig; bevisande
äfven den nordiska mytens användbarhet uti den
bildande konsten.
Härmed må vi dock icke missförstås på så sätt,
som om vi velat säga, att, exempelvis, de nyssnämda
konstnärerna äga någonting stereotypt; långt derifrån,
de äga hvar sin särskilta originalitet, hvilket ock
förhållandet var med antikens mästare, hos hvilka
vi hos en kanske märka en lutning åt realismen, då
vi hos en annan åter spåra en större idealitet. Vi
erinra än en gång, och till sist derom, att om det
är det naturenliga, som utgör den gedigna metallen
i de gamles konst, så är idealitet och skönhet dess
prägel, hvilket allt icke utesluter utveckling,
ett fortskridande i otaliga nya skiftningar.
hvars upphörande först tillhör den allra
nyaste eller vår j p g, Balder". egen tid.
j
I flera föregående uppsatser i denna tidskrift -
»Johan Tobias Sergel», »Bilder af Thorvaldsen»,
»Thorvaldsen och hans Alexandertåg», »Nationalmuseum»
m. fl. - hafva vi haft tillfälle att beröra detta. Vi
erinra nu blott derom, att vår egen Sergel såsom
utöfvande konstnär och den lärde Winckel-man såsom
teoretiker beteckna epoken för den nya konsten, den
grekiska plastikens pånyttfödelse i våra dagar, och
att den nyfödda konsten genom den store Thorvaldsen
slutligen vann den klarhet och skärpa, hvarigenom
en konstens - plastikens - fullkomliga blomning, en
blomning jemförlig med den grekiska antikens skönaste
tid, kom att äga rum.
Genom Thorvaldsen, den fullt genuine grekiske
konstnären, framstod äfven den rent kristna konsten -
i Kristus och Apostlarne m. fl. - i en mera förklarad
gestalt. Ehuru Thorvaldsen i mycket väl äfven kan
sägas hafva grundat sina kristna framställningar
på en genialisk föregångares arbeten, nämligen
den i femtonde seklet lefvande, fantasirike och
med ovanliga snillegåfvor utrustade gamle mästaren
och bronsarbetaren Peter Vischer, hvilken genom sina
apostlafigurer m. m., jemte den öfriga arkitektoniska
dekoreringen till S:t Sebaldus-grafven i Niirnberg*),
beredt sig sjelf ett oförgätligt minne inom konstens
annaler, så är det dock otvifvelaktigt, att den i
allt öfverträifande fulländning, som Thorvaldsens
kristna framställningar äga, tillkommit genom
dennes förtroliga bekantskap med den antika konstens
harmoniska väsende.
Icke förr, än det kulturstadium uppnåtts, då antiken
ändtligen framtradt till full klarhet igen, kunde
man med säker
Såsom illustration till ofvanstående meddela vi å
följande sida Qvarnströms
"Loke, som hjelper den "blinde Höder att sigta
Asaläran förtäljer, att »Balder den gode», mildhetens
och fromhetens gud, »den hvite Åsen», hvars hela
gestalt strålade af ljus och hvars anlete sken som
solen, älskades af gudar och menniskor derför, att
hela hans väsende var idel kärlek.
Men Balder började oroas af hemska drömmar, att
hans lif vore i fara. Hans fader, Oden, rådfrågade
Nornorna, ödets gudinnor. Dessa förutsade Balders
död. Hans moder, Frigga, tog då ed af alla ting i
verlden: af alla elementerna, af menniskor och djur,
af stenar, plantor och träd - af allt! - att icke
tillfoga den älskade någon skada, något ondt. Dock
ur-aktläts att taga ed af en liten, obetydlig telning,
kallad mi-stelten.
I den trygga vissheten, att Balder nu mera vore
säker för all fara, roade sig samtlige Åsarne med
att i Balders borg, det herrliga Breidablik, skjuta
till måls på den ömt tillbedde och att sålunda kunna
glädja sig åt de förnyade bevisen för den gode Balders
säkerhet; ty likt krossade iskristaller sprungo de
härdade klingorna sönder mot Balders blottade bröst,
kastspjuten splittrades och pilarne föllo slöa ned
vid den mildes fot.
Men lika så god som Balder var, lika så ond var
Loke. Denne gjorde sig underkunnig om, att mistelten
icke gifvit eden. Han inkom i salen, der Åsarne
förehade sin besynnerliga målskjutning. Vid dörren
träffade han »den blinde Åsen», Höder. Till honom sade
han: »Hvarföre deltager icke du i leken; hvarföre är
du främmande för den allmänna glädjen?»
*) Nationalmuseum äger en afgjutning af detta
grafmonument, ett af de märkvärdigaste i verlden,
hvilket vi inom kort torde komma i tillfälle att
göra våra läsare närmare bekanta med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
