Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några spridda drag ur Jakob Boëthii lefnad. Historisk skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375 -
ögonblick liknar landet ett skepp utan styre, som
drifves af och an på ett brusande haf. Blif Du, o
Fader, dess ende befälhafvare ! Miskunda Dig öfver
oss!! För hustru och barn beder jag icke om jordiska
fördelar; jag beder blott för mitt arma fosterland!»
Lugnad i afseende på sin man, ämnade hon aflägsna
sig lika hastigt, som hon kommit, då han, i det samma
resande sig upp och varseblifvande sin maka, sade:
»Qvinna! spionerar du på mig?»
»Jag vaknade, och som jag saknade dig, fruktade jag,
att du var sjuk. Jag ville hafva visshet i detta
fall. Skall du», tillade hon med en vekare röst,
»banna mig så hår dt för det?»
»Om du», sade han mildare, »hade en sann förtröstan,
visste du, att Gud allestädes är med din make, utan
att du behöfver utforska alla hans steg. Helena, har
du något qvar af ditt gamla goda mjöd? Jag ville bjuda
min embetsbroder och några bönder till middagen.»
»Ja, jag har visst mycket gammalt mjöd ännu qvar. För
öfrigt har jag kål med fläsk uti samt en oxstek. Jag
skall baka en kaka till efterrätt.»
»Kakan är öfverflödig.»
»Vill du ej, att vi skola hafva den?»
»Åh jo, om den ej hindrar dig från att gå i Guds hus.»
Af rösten hörde hon, att han var blidkad, derföre
vågade hon att säga:
»Jag blandar till smeten, innan jag går i
kyrkan. Sedan kan Stina, som blir hemma i dag, baka
den. Hon får äfven se till, att hvarken steken eller
kålen brännes vid.»
Hon gick ned och samlade sina sex barn omkring sig,
såg till, att alla voro söndagsklädda, samt dukade
frukostbordet för dem och deras far.
När det ringde andra gången begaf sig Boéthius på
väg till kyrkan; men efter några ögonblick öppnades
dörren åter och han steg helt oförmodadt in.
»Är du här tillbaka, far?» sade hans hustru. »Jag
såg väl i syne, när jag tyckte, att du nyss var
vid grindarne.»
»Nej, du såg rätt, men det föll mig in, att jag skulle
ännu en gång säga farväl.»
»Ack, far», sade Helena med bedröflig ton, »du lefver
visst icke länge.»
»Det står i Herrans hand», svarade hennes man
långsamt, men med eftertryck.
Han tog hennes hand, klappande den samma.
»Adjö, min gumma! adjö, barn! J kommen efter, då det
ringer samman.»
Detta af honom ovanliga ömhetsbevis rörde hustrun
till tårar.
Vid sammanringningen gick modern med sina barn till
Guds hus.
Hon hade sin bänk midt emot predikstolen. Med spänd
uppmärksamhet följde hon de skiftande rörelserna i
sin makes ansigte.
Han uppträdde, nu som alltid, med värdighet och
allvar. Stora svettdroppar samlade sig på hans
ansigte. Han drog ett djupt, tungt, långt andedrag. Nu
höjde han sin röst, talande obehindradt såsom en
profet, hvilken följer sin gudomliga ingifvelse.
I dag Öfverträffade Boéthius sig sjelf; gedigen var
häris predikan. Evangeliet på tredje adventssöndagen
handlade om Johannes’ sändebud till oKristus. Ämnet
var: »Frälsarens svar på Johannes’ fråga». Åt
detta svar gaf han en kraftfull och herrlig
utveckling. Slutligen talade han om dagens för hela
riket vigtiga betydelse, uppmanade sin församling
att bedja Gud, det han värdigas skydda ynglingen, som
förr, än hans fader det förordnat, intagit Sveriges
tron, samt sjelf lära honom inse vigten af det ansvar,
han iklädt sig, och tillika förstå, att den högste
på jorden är ett stoft inför alla konungars konung.
Vid utgången från kyrkan sade folket sig emellan:
»Såsom i dag har han aldrig predikat. Sjelfva stenarne
hade kunnat röras till tårar. - Månne han någonsin
mera ger oss en sådan predikan?»
Till middagsmåltiden voro kapellanen jemte så många
bönder, som salen kunde rymma, inbjudna. Och .nu,
i det gamla mjöd, brygdt af mors egen hand, föreslog
han en välgångsskål för Herrans smorda. Tidigt skildes
presten från sina gäster.
»I fall», sade han, vändande sig till kapellanen,
»det skulle vara sista gången, som jag i dag predikat
i Mora, beder jag bror att i mitt ställe frimodigt
frambära Herrans ord till denna församling.»
»Det var ett ledsamt tal», menade kapellanen, »skulle
vi icke ännu många gånger få lyssna till öfverherdens
i Mora väldiga stämma?»
»Hvem kan veta?» svarade Boéthius, »tiden är
märklig.»
Till sina bönder sade han:
»Gud vare med eder! Skulle vi ej mera träffas på
jorden, så glömmen gerna mig, men glömmen icke Hans
ord, som jag klart och rent förkunnat. Glömmen aldrig,
att Gud är Gud och menniskan menniska, bure hon än
alla jordens kronor på sitt hufvud.
Skakande ännu en gång hand med hvar och en, bad han
dem helsa de frånvarande och gick derefter upp på sitt
rum. Ur ett stort fat, som var gemensamt för dem alla,
åt han på aftonen gröt i sällskap med de sina. Enligt
öflig sed förrättade han aftonbön. Hustru, barn
och tjenare voro samlade kring honom. Tvenne gånger
läste han med upplyftad hand välsignelsen öfver de
sex barnen. När de togo god natt af sin far, lade
han handen på h vart deras hufvud, i det han sade:
»Gud vare med dig! Håll dig alltid vid det, som sant
och rätt är.»
Sist räckte han handen åt sin hustru.
»Gud välsigne dig, Helena! Du har varit mig en huld
och trogen maka.»
Det var första gången under många år, som han gaf
henne detta vitsord. Tagande hans hand, förde hon
den till sina läppar.
Klockan half ] O var allt tyst i
huset. Förstugudörrarne voro stängda, och hvar och
en hade intagit sin hviloplats. I salen sofvo de tre
äldsta gossarne.
»Hvad är detta?» ropade i sömnen den nioåriga Thora.
Samtidigt vaknade de båda makarne. Ett sken spred sig
öfver rummet. Gårdvaren skällde; flera röster talade
om hvarandra.
»Far», ropade hustrun, »hvad i Guds namn är detta?»
»Ja så», svarade Boéthius, »jag trodde ändå icke,
att det l skulle ske i qväll - men jag vet, hvad
det betyder.»
Nu hördes förnyade slag på förstugudörrarne. Snöbollar
slungades mot rutorna, så att glasskärfvorna flögo
in i rummet.
»I konglig majestäts och kronans namn!» skreko flera
röster om hvarandra,
»Detta förutsåg jag», menade presten, »men jag
ligger qvar.»
I hast rafsade Helena på sig kläderna.
»Stig upp, far, och försvara dig.»
Lilla Hanna storgret.
»Mor, min hand blöder - en skärfva sårade den.»
Nu hördes äfven tjenarnes röster. Gossarne, som lågo
i salen, hade vaknat.
Utanför förstugudörren ropade en stark stämma,
ljudande som en basun:
»Om j ej öppnen, skjuta vi eld på prestgården, och
då blifven j innebrända allesamman. Veten, att vi
hafva soldater med brinnande luntor med oss.»
»Hvad hafven j», frågade en af drängarne, »här
att göra?»
Den äldste af gossarne, som var tretton år, hörde
orden och, fruktande hotelsen, sköt han rigeln
från dörren.
Helena gick mot de inträdande, hvarvid hon yttrade:
»Hvad viljen j oss?»
Utan att svara henne, gick den främste, som var
länsmannen, genom dagliga rummet in i sängkammaren.
»Det är otillbörligt», sade Boéthius, »att göra
inbrott midt i natten i mitt hus.»
»Men det är icke ’otillbörligt’ att föra lasteligt
tal emot konungen och hans regemente ? Om ni är den
lärde man, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
