Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några spridda drag ur Jakob Boëthii lefnad. Historisk skiss af Pilgrimen - Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni ger er ut att vara, så borde ni veta, att synden
straffar sig sjelf.»
"Lemna mig nu genast!» röt Boëthius, »jag erkänner
ingen annan lag än Guds lag – den enda, jag ämnar
efterlefva.»
Länsmannen ropade till rättsbetjenterna, som stannat
i salen:
»Kommen, go’ vänner, och gören eder pligt.»
De åtlydde genast befallningen. Dessa grofva, starka
karlar drogo med tillhjelp af sin förman den olycklige
prestmannen ur sängen.
De små flickorna snyftade högt. Joachim vaknade.
»J fån icke, j fån icke!» ropade hustrun, i det hon
slog sina armar kring sin man. »J fån icke – – föra
honom från oss!»
Länsmannen stötte henne tillbaka. Fåfängt försökte
Boëthius att rycka sig ur sina angripares våld. Med
en röst, som darrade af vrede, sade han:
»Detta skolen j en gång få ansvara för inför Gud!»
»Det frukta vi ej för.»
»Hvad viljen j göra med honom?» sporde ännu en gång
den förtviflade hustrun.
»Vi föra honom till Stockholm, der fängelset redan
är färdigt att mottaga honom.»
Den veka qvinnan blef stark som en lejoninna.
»Det skall icke ske ... det skall icke ske ...!»
»Skall icke ske», upprepade de, under det att
ett hånskratt skållade emot henne.
»Hvar äro hans kläder?»
Hans tjenare rusade in i rummet. Nu uppstod en strid,
i hvilken armstyrkan utgjorde det egentliga vapnet.
»Låt mig åtminstone sjelf få kläda honom»,
bad hustrun. Boëthius knöt händerna så hårdt,
att det knakade i dem. Tänderna gnisslade. Han
liknade, ett fängsladt lejon, som, oaktadt sitt
ifrigaste bemödande, dock icke kunde lossa sina
fjettrar. Hustrun var stum. Hon hängde sig fast
vid hans hals. Slutande henne intill sig, kysste han
hennes kalla läppar.
»Håll dig till Gud, arma qvinna, och lär våra barn
att äfven hålla sig till honom.»
Länsmannen ryckte henne ur hans armar. Boëthius sattes
i en släde, som med stormvindens fart gled af på
den glatta vägen. Utan att påtaga något ytterplagg,
störtade Helena efter slädan, springande längs
utåt vägen, tills hon slutligen förlorade honom ur
sigte. Återkommen till det ödsliga hemmet, kastade hon
sig på en bädd, då en blodström forsade ur hennes mun.
»Vi hafva förlorat far», skreko barnen, »nu dör också
mor bort ifrån oss.»
Hon slog upp sina ögon.
»O, nej, mor får nog lefva... barn ... barn ... kommen
ihåg hans sista bön till eder mor ... ’lär dem att frukta Gud’.
Eder jordiske fader hafva de ryckt ifrån eder, men eder himmelske
fader kunna de ej beröfva eder.»
(Forts.)
[bild]Bastiljen.
Bastiljen.
Om det är sant, att Paris är »verldens hjerta», om
det är sant, att året 1789 är den unga tidens
födelseår, så är det ej endast i franska konungadömets
historia namnet Bastiljen står fläckadt af blod
och tårar, följdt af dödsskrän och förbannelser,
och i franska republikens i segerglans, belyst af
frihetssolens första strålar – det är i mensklighetens
historia. Bastiljens intagande var folkets första
seger, och 1789 års idé är – säger Lamartine – folket,
som frigör sig från den absoluta monarkiens despotism,
dess okunnighet, dess kastvälden och fördomar.
Det kastell, som kallades Bastiljen, uppbyggdes mellan
åren 1369 och 1382. Utom sitt fortifikatoriska ändamål fick
det under tidernas lopp äfven ett annat: att tjena
till fängelse för statsfångar och dem, hvilka genom de
s. k. »lettres de cachet» häktats. Dessa lettres de cachet
voro arresteringsbref, undertecknade af konungen, men med
plats för den fängslades namn, att efter behag ifyllas af
innehafvarne: ministrar, gunstlingar, mätresser m. fl.
Hvarje för dessa misshaglig person kunde inspärras på
Bastiljen, och, väl ditkommen, kunde han, om än aldrig
så oskyldig, icke åberopa lagens skydd, han var utan
räddning hemfallen att dö af svält, misshandling eller
förtviflan. Det var isynnerhet under den usle Ludvig XV:s,
eller rättare sagdt, hans mätressers, regering som hundratals
oskyldiga försvunno inom Bastiljens murar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
