Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då folket år 1789 började resa sig, var det således
klart, att dess rättmätiga raseri riktades mot Bastiljen.
Närmaste anledningen till dess stormande var Neckers
landsförvisning och hans efterträdande såsom förste minister
af en bland i drottning Marie Antoinettes och den hatade
grefvens af Artois gunstlingar, Foulon. Den 14:de Juli
eröfrade Paris’ befolkning Invalidhuset, beväpnade sig
med derstädes funna 30,000 gevär och några kanoner och
ryckte an mot Bastiljen. Den gamla fästningen försvarades
med tapperhet af dess besättning och kommendant, de Launay,
men efter flera timmars mördande strid var folket segrare,
och snart fanns af de väldiga murarne ej en sten qvar:
marken röjdes fullkomligt ren, ej ett spår af tyranniets
näste fick finnas qvar. Strax efter Bastiljens intagande
sågs en mängd menniskor irra genom fängelsehvalfven,
sökande försvunna makar, bröder, vänner. Högst få af dem
funnos lefvande; några hade blifvit vansinniga; af de flesta
funnos intet spår – blott ett och annat namn stod såsom en
sista erinring skrifvit med kol på den nakna stenväggen.
Den unge sångaren Carl Snoilsky (Sven Tröst) har i nedanstående
skaldestycke, Julibruden, besjungit Bastiljens stormning
och en af de mest gripande episoderna dervid:
»J söner af den nya tiden,
till storms vi mot Bastiljen gå!
Vår långa träldom är förliden,
se’n vi vår styrka lärt förstå.
I dag vi bryta våra bojor
vid frihetsfacklans röda ljus;
till samma höjd med våra kojor
vi jemna tyranniets hus.
»Bestigen djerft de gråa murar,
J tappre gossar af Paris,
och skörden der, bland dödars skurar,
en säker segers sköna pris!
Vår gamla goda rätt vi värne:
ve den, som vågar trotsa oss!
’L’aristocrate à la lanterne!
Framåt med pikar och med bloss!»
Så var det upprorssången lydde
den ödesdigra Julidag,
då frihetssolen blodig grydde,
då folkets vilja blef dess lag.
En tiger, släppt ur burens fängsel,
i vildt och sanslöst segerrus
det bröt hvar murken fördoms stängsel
och röt sin fröjd i stridens brus.
Bland täta rökmoln kan man spana
ett skynke, genomdränkt af blod;
det fästats på en pik som fana
och svajar främst i kampens flod.
Hurra! Bastiljens murar skälfva
och svepas in i rök och damm,
och nya stormkolonner hvälfva,
laviner likt, mot brèchen fram.
De slingra sig kring brustna vallar,
de klättra öfver torn och tak.
En hymn af strids- och dödsrop skallar,
som öfverröstar skottens brak.
Nu gifver sig det gamla näste,
nu sjunker liljornas banér;
och kungadömet mist sitt fäste,
och folket har en seger mer.
De tornbekrönta fästningsverken –
nu rykande ruiner blott –
stå tecknade med tusen märken
af minors härjningar och skott.
Men sjelfva stridens åska somnar,
fast nyss den skakat borgens grund;
de slagnas svaga jämmer domnar,
förstummad blir kanonens mun.
En folkström fyller torg och gator,
likt forsen, sväld i regnig vår.
En hvar gamin är triumfator,
om än han tiggt sitt bröd i går.
Den ringaste ibland de ringa
kan drömma ärans sköna dröm,
och den, hvars anor äro inga,
i morgon gripa statens töm.
Det röda skynket, säg, hvem bar det
i frihetsmannens främsta led?
En qvinna, en hjeltinna var det,
En qvinna, som bland männen stred.
Det svarta håret flög för vinden,
likt ormar i förvirrad dans;
en droppe blod hon bar på kinden,
i ögat öfvermensklig glans.
»Hvi döljer sig den underbara
och skyr att njuta bragdens lön?
Kan det af blygsamhet väl vara?
Besegra den på folkets bön!
Åt dig, åt dig triumfens heder,
åt dig den friska lagerns krans,
du mö, som förde våra leder,
som bar vår fana på din lans!»
Hon dväljes fjerran ifrån festen
och irrar i Bastiljens rum;
hon genomletar hvalfvens nästen,
med blicken af förtviflan skum.
I hvarje hörn hon finna menar den,
som hon söker längtansfull.
Hon märker ej de hvassa stenar,
som rispa fotens fina hull.
Ett namn hon ropar. Vill hon tvinga
ett svar ur klippans hårda bröst?
Förgäfves fick ju här förklinga
den qvalde lifstidsfångens röst?
Vänd om, vänd om från dessa grafvar,
sky att beträda denna ort!
På obegrafna ben du snafvar
vid hvarje steg. Vänd om, men fort!
Här offrades åt evig glömska
en hvar, som Ludvigs misshag rönt.
Här fick han döden länge önska, förr’n
bödelns jern hans trängtan krönt.
Här tycks hvar rostad kedja hviska
en dikt med blod och tårar i
om den, som höjt satirens piska
mot Pompadour och Dubary.
O, finge på en gång du höra,
hvad denna tysta grift förnam,
det skulle ringa i ditt öra
och svett af ångest sippra fram.
Din rena andedrägt ej blande sin
ambra med förpestadt qvalm,
du undersköna frihetsande,
med frygisk mössa, segerpalm!
»Vänd om, vänd om!» så röster mana
derute med beundrans rop.
»Hvar är hon, hon, som bar vår fana,
som gick i spetsen för vår hop?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
