Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några spridda drag ur Jakob Boëthii lefnad. Historisk skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 379
Han räckte henne brefvet. Under många afbrott läste
hon följande:
»Min kära hustru!
«Inga klagovisor, inga jemmerrop ! När jag, den
förorättade, den för rättvisans sak förföljde, kan
bära mitt öde, så mån j der hemnia ock kunna vara
tåliga och undergifna.
»När du detta mottager, är jag långt borta från det
olyckliga Sverige, hvars öde jag begråter mera än
mitt eget, så tungt det än kan synas. Kättegången är
förlorad, men de, som fört den samma, hafva förlorat
mest; ty fastän man icke i dessa fega tider vågar
uttala sanningen, så hafva vederbörande i allmänhet
lidit af sitt orättvisa, för att icke säga nedriga
förfarande mot mig.
»Inför konsistorium har Jakob Boethius blifvit af
klädd den kappa, som han med heder burit i så många
år. Hans hustru och barn skola jagas bort från Mora
prestgård; men Han, som kläder liljorna på marken,
kläder ock dem, och Han, som ser till fåglarne under
skyn, ser ock .till dem, och Han kan äfven i sinom
tid lyfta kronan från ynglingens hufvud och visa
denne, att, fastän han sjelf påsatte den samma,
kan en mäktigare hand beröfva honom den.
»Jag stod der inför våra hof pr ester, ty Kristi
prester äro de icke - uttalande sanningen, stämmande
dem till möte och ansvar en gång inför en högre
domstol.
»Tre dagar efter denna illgerning hafva mina skrifter,
i min egen åsyn, af bödeln blifvit uppbrända på
Stockholms Stortorg.
»Folket knotade och kallade det ett helgerån.
»Jag har nu sagt nog. Om några dagar föres jag som
statsfånge till Narva, och huruvida jag stannar der
eller icke, vet endast Han, som tillåtit ogerningen
att verkställas; men det heter: ’Allt här intill
skall du komma, och icke vidare; här skola dina stolta
böljor sätta sig.’
»Man har berättat mig åtskilligt om min hustru, som i
hög grad misshagar mig, som t. ex. att hon lärer lagt
sig till ’fontanger’, ett ogudaktigt bruk, som icke
anstår en ärlig presthustru. Jag ålägger dig att från
den dag, du mottager detta T>ref, icke mera begagna
de samma. Äfven förbjuder jag dig att, fastän jag
är frånvarande, någonsin sätta någon rätt, tillagad
af svinblod eller oxblod, på ditt bord. Menniskorna
begripa icke det syndiga i allt detta, men deras tid
kommer ock en gång.
»Du talar i ditt sista bref om din kärlek för din
man. Hvad är det att tala om? Vi veta, att vi älska
hvarandra, och det är onödigt att uttrycka det
med ord.
»Det, som mest bekymrar mig, är barnens
uppfostran. Bröd finnen j, hoppas jag, ty dina
slägtingar äro icke medellösa. Men sen till, att det
andliga brödet icke fattas eder, hvarhelst eder boning
af Herran eder anvisas.
»Skrif till mig ibland, men skrif icke om
kärlekspjoller. Till att befatta oss med slikt äro
vi båda för gamla.
»På det kärligaste helsar jag våra barn, och nedkallar
öfver eder alla Guds välsignelse.
»Jag förblifver din trogne make
»Jakob Boethius.
»Stockholm den S Augusti 1698.»
Helena flydde till en liten vrå i den kåltäppa,
som omgaf Mora prestgård.
Der, under bar himmel, kastade hon sig, så till
sägandes, i Guds armar. Hon hängaf sig med hela sin
själ åt den Gud, som hon i kristlig enfald dyrkat
ifrån sin första ungdom.
När hon en timma senare samlade sina barn omkring sig,
syntes hon lugn och sansad.
»Vet mor», sade den äldste sonen, »att jag skulle
känna j mig lättare om hjertat, om far skref
litet kärligare.»
»Minnes du ej, Daniel, hvad Frälsaren svarade Thomas -
’Saliga äro de, som icke se och dock tro’?»
Under dessa krigiska tider, då vapenlyckan skiftesvis
tillhörde Ryssland och Sverige, blef fästningen
Nöteborg, belägen på en ö i Newafloden, slutligen
intagen af ryssarne, efter att dessa trenne särskilta
gånger blifvit tillbakakastade af svenskarne.
Det var till denna fästning, som Boethius fördes
från Narva, och der han tillbringade fyra enformiga
år. Men tan-
\ kens lif är ock ett lif, som hos en mäktig ande
utgör en stark
i motsats till den nakna verklighet, som det yttre
lifvet stundom
! framställer.
j Det var i slutet af år 1702. .Fästningen
var nyss inta-
| gen, fastän den låg i ruiner. Man hade bortglömt
statsfången, under det att svenska officerares qvinnor
och barn tagit till flykten.
Hvad han sjelf erfarit under denna förfärliga strid,
låter sig ej beskrifvas. På sig sjelf tänkte han
minst, men så mycket mera på sitt fädernesland. Der
låg det bundna lejonet, skakande sin man. Hans kropp
ryste af köld, men han brann
| invärtes af en eld, hvilken liksom behöfde ett
utbrott.
1 »Hade jag ej rätt?» mumlade han mellan
tänderna, »det
är följden af gossens tidiga tronbestigning.»
Nu hörde han åtskilliga röster. Man talade med
hvarandra ett för honom obekant språk. Slutligen såg
han sig omgifven af ryska soldater.
»Hvad är det der för en», sade de sig emellan, då en
af dem försökte föra honom åt sidan.
Nu framträdde en rysk officer, som på tyska språket
tilltalade Boethius. Denne besvarade kort men
redigt de frågor, man gjorde honom. Den ryske
officeren hade en uppsyn, hvilken röjde ett hjerta,
som icke var känslolöst för andras nöd. »Skall jag
anmäla er hos czaren? Ni är vår fånge, det
! är sant, men jag tror, att ni, om ni önskar det,
skulle kunna
l vinna befrielse, eller må hända skulle ni som
rysk undersåte,
j just emedan ni varit misskänd af er egen konung,
ovärdigt behandlad af honom och edra landsmän, af
czar Peter vinna en lysande upprättelse.»
»Det der är ett språk, soin jag icke förstår», svarade
Boethius kärft. »Jag skulle tacka er, om ni förde
mig till Wiborg, som lyder under Sveriges spira.»
Man villfor hans begäran. Den i denna stad då varande
landshöfdingen Lindhjelm gick emot honom med öppna
armar. »Välkommen, min värde vän!» yttrade denne. »Den
enda fördel», tillade mannen med ett sorgligt leende,
»som vi vunnit genom detta bedröfliga nederlag, är,
att ni blifvit befriad från er fångenskap.»
»Dermed är icke mycket vunnet», brummade Boethius,
»när nyckeln till Ladoga och Newa - ty så kallar jag
Nöteborgs fästning - fallit i den förbannade ryssens
händer. Hade man lydt mig, hade detta icke skett.»
Landshöfding Lindhjelm anvisade Boethius ett snyggt
och varmt rum i sitt hus. Den fordne prestmannen hade
alla dagar sin vid länsherrens bord gifna plats.
I detta hem hade han tillfälle att skåda en vacker
tafla af huslig sällhet. Landshöfding Lindhjelm visade
sin vördnadsvärda fru en aktning och en kärlek, vid
hvars anblick Boethius studsade tillbaka. I Boéthii
närvaro begärde mannen ofta råd af sin hustru, och
han lät ej något tillfälle förbigå, som erbjöd honom
att visa henne den uppmärksamhet, som var ett uttryck
af hans hjerta och tänkesätt. * Af de många barnen
befunno sig endast två unga döttrar för närvarande i
föräldrarnes hus - Engel och Eleonora. Den förstnämda,
aderton år gammal, bar sin mors namn, och som hon
hade ett behagligt utseende och ett mildt väsende,
kunde åtminstone icke hennes namn anses som en parodi
öfver hen-
| nes person. Denna unga, intagande flicka skyggade
icke tillbaka för den sträfve prestmannen. Ofta fann
han i sitt rum än en liten, i glas och ram infattad
teckning af hennes hand, än något bakverk eller något
annat, som hon hoppades skulle
| behaga honom. Hennes och hennes systers rum voro
vägg om vägg med hans, och han öfverraskades ofta af
hennes sång. Det var, som om hon föresatt sig att
uppmjuka detta hårda sinne. Och det var icke utan,
att hon lyckades till någon
j del, fastän han icke ens i sina tankar ville
medgifva sanningen häraf. Men när icke Engel var
i rummet, vandrade hans blickar sökande omkring,
under det att ett moln lade sig på
| hans panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
