Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LX. Johan Flemings död. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LX.
Johan Flemings död.
Hvarje ny ätt, som träder till konungadömet öfver ett
folk, har företrädesvis haft en fara att bekämpa,
den, som utgått från ättens fordna jemlikar. Också
se vi vanligen ättefadren, han, som lyfter ätten på
konungatronen, med obeveklig stränghet röja plats för
sin makt, och ofta strömmar af blod flyta. Inbillad
eller verklig, bär han ständigt i hjertat en fruktan,
om icke just för sig sjelf, så för sina ättlingar,
att någon eller några af dem, midt i hvilkas krets
han sjelf växt upp, skall lyfta kronan bort. Också se
vi Birger Jarl, så fort hans ätt blifvit försäkrad
om Sveriges konungakrona, hugga kraftigt omkring sig,
så att äfven frändeblod flöt, och hans kraftfulle son,
Magnus Ladulås, gjorde äfven det samma. Det synes
äfven, åtminstone för de tider, hvilka då voro,
som om detta medel skulle hafva varit det, hvilket
enklast och bäst ledde till målet. Ty underläts det,
blef icke heller någon konungaätt, Carl Knutsson
lemnar ett bevis derpå. I hans skonsamhet mot sina
fordna jemlikar får man väl söka hufvudorsaken till
hans missöden. Det samma se vi ock med afseende på
den ätt, som inleder vår nyare tid. Så väl Gustaf
Wasa sjelf som alla hans söner kunde aldrig frigöra
sig från den fruktan, att de mäktiga och med dem
befryndade herreslägterna skulle uttränga deras ätt
från tronen. Gustaf sjelf hade den lyckan, att redan
vid sitt första uppträdande finna platsen till stor
del fri – det arbetet hade Christian Tyrann gjort
undan –; men så väl Erik som Johan och Carl sudlade
af denna anledning mer eller mindre sina händer i
blod.
Linköpings blodbad, der rikets ypperste män
föllo för bödelssvärdet, kastar en mörk, blodfärgad
skugga öfver den sistnämdes minne, ehuru man å den
ena sidan icke kan fullt frikänna de olycklige och å
den andra måste medgifva, att ur detta blod sprang
fram morgonrodnaden till den skönaste dag. Till
denna tids blodshistoria hör äfven Johan Fleming,
hvars sorgliga öde väckte samtidens, icke mindre än
efterverldens deltagande och beklagande i högsta
grad. Han var son af riksmarsken Clas Fleming,
den så kallade "sotnäsan", och fru Ebba Stenbock,
syster till Gustaf Wasas drottning, Katharina. Fru
Ebba var en kraftfull qvinna, modig och viljestark,
och, när hertig Carl, efter hennes mans död, kom till
Finland, för att, enligt ständernas beslut, med våld
tvinga denna landsdel till lydnad under den svenska
styrelsen, var hon så godt som den enda, hvilken icke
förlorade modet. Med ett sådant dödsförakt försvarade
hon Åbo slott, att när en gång under den allmänna
bönestunden en kula från hertigens läger kom och
slet af en man strax vid hennes sida, lät hon sig icke
förfäras, utan uppmanade sitt folk till trohet mot
konungen (Sigismund) och frimodighet mot fienden. När
slutligen, oaktadt allt bemödande å hennes sida,
slottet måste uppgifvas, fördes hon med sina döttrar
och de öfriga fruarna, hvilka befunno sig på slottet,
till Stockholm, der de insattes i ett långvarigt
fängelse.
Detta öde undgick sonen, herr Johan. Han hade af sin
moder redan tidigt på sommaren blifvit skickad till
Polen, och der vistades han ända till samma tid det
påföljande året (1598), då han jemte de från Sverige
flyktade rådsherrarne – de, hvilkas hufvuden sedan
föllo i Linköping – återvände med konungen till
fäderneslandet, der man nu hoppades kunna på fullt
allvar stäcka vingarne på hertigen. Dennes seger
vid Stångebro gjorde dock en ända på alla sådana
förhoppningar; riksråden måste af konungen utlemnas,
och denne sjelf flydde tillbaka till Polen. Med honom
följde herr Johan tillbaka, men erhöll af konungen
tillstånd att i enskilta angelägenheter begifva sig
till Finland, hvilket han också gjorde.
I Finland sökte då Arvid Stålarm utföra samma värf,
som före honom Clas Fleming, nämligen hålla landet
konungen till handa, och just vid denna tid anlände
den ena underrättelsen efter den andra om hertigens
rustningar, för att ännu en gång med väpnad hand
komma till Finland. Herr Johan, som funnit sina
egendomar i Finland liggande så godt som i ödesmål,
stod i begrepp att återvända till Polen, då herr
Arvid Stålarm en dag kom till honom på hans gård
Qvidja. Stålarm kom endast för att öfvertala den unge
herrn att stanna, "Hvad skulle väl folket tänka",
sade han bland annat, "om en så högt uppsatt man och
konungens kammarherre nu reste ur landet? Man skulle
tro, att konungen hvarken kunde eller ville hjelpa
Finland. Det vore att förråda konungens både slott och
land!" – Herr Johan bevektes af den gamle mannens skäl
och utropade: "Jag vill icke förråda min konungs hund,
än mindre hans slott och land. Kan min person något
uträtta, skall jag nog stanna och våga mig i samma
fara, som eder och de öfrige finnarne kan af hertigen
tillstunda." Och han stannade, och hertigen kom med
stor makt, och till slut – det var den 28 September
1599 – måste Arvid Stålarm och de öfrige herrarne
på Åbo slott gifva sig åt hertigens tappre amiral,
Joakim Scheel.
Så väl denne, som andra, lade sig ut för fångarne
hos hertigen, men han svarade strängt, "att de
skulle efter lag och rätt stå till svars för sitt
uppförande", och så fort han anlände till Åbo från
Wiborg, hvars försvarare redan undergått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0005.html
