Print (PDF) - On this page / på denna sida - Stjertmesen. - Ett fosterländskt Bildergalleri. IX. Esaias Tegnér. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtroende, mot roffåglar den häftigaste fruktan.
Hans vanliga stämma är ett hvisslande "zizizi",
hans lockton ett pipande "ti ti", hans varningsljud
ett skarpt "ziriri" och "terr". Hanen låter också
höra en svag sång.
Stjertmesen, hvars hela längd utgör 6 tum, har
en mycket kort näbb, med roten gömd i dunlika
fjädrar. Hufvudet, halsen och de nedre kroppsdelarne
ända till magen äro till färgen hvita, ryggen deremot
svart; skuldrorna, sidorna, magen och undergumpen
äro rosenröda. Den ända till 3,6 tum långa vigglika
stjerten är svart med hvita kanter. Vingarne hafva
likaledes den svarta färgen, utom de inre pennorna,
som äro bredt kantade med hvitt. I Skandinavien bebor
stjertmesen täta och buskiga skogar, ehuru allestädes
temligen sparsamt utbredd, och bygger der sitt bo.
Stjertmesen och hans bo.
Utvändigt består boet af träd- eller bergmossa,
liknande grenen, vid hvilken det är fästadt;
invändigt är det fodradt med fjädrar. På sidan
finnes ett litet rundt hål till ingång. Sjelfva
byggandet varar två, ofta också tre veckor, ehuru
de båda makarne äro ganska ifrigt verksamma, hanen
åtminstone som handtlangare.
Honan lägger under våren ända till 15 stycken
ägg. Dessa äro ganska små, ytterst finskaliga och på
hvit botten mer eller mindre tecknade med blekröda
punkter. Många honor lägga blott hvita ägg. Efter
tretton dagars rufning utkläckas ungarne, och nu börja
dagar af oafbrutet arbete; ty det vill icke litet
till, för att uppföda den talrika barnskaran. Under
rufningen erhåller honan ett egendomligt utseende. Den
långa stjerten är i det trånga rummet till särdeles
mycket besvär för den sittande fågeln, och denne
blifver endast på det sätt i stånd att rufva, att
han böjer stjerten till sidan. Fjädrarne antaga
derigenom en krökning, som de bibehålla under hela
rufningstiden. Men icke blott modern, utan äfven
ungarne hafva svårt att finna plats i det trånga
nästet. Så länge de
äro små, går det väl an; men de växa till, och om
äfven den ene ligger ofvanpå den andre -- rummet
är likväl för trångt för massan. Hvartdera af de
små kräken arbetar för att skaffa sig plats, och
så händer det, att nästväggens filtartade väfnad
uttänjes, ja, att den på vissa ställen brister. Får
nästet hål i bottnen, så ser det rätt egendomligt ut;
ty då ungarne blifva större, sticka nästan alla de
obeqväma stjertarne ut genom dessa öppningar. Senare
använda de dem också för andra ändamål, och modern får
då mindre besvär med renhållningen.
I fångenskapen
äro stjertmesarne särdeles älskvärda. De fordra
visserligen en ganska sorgfällig behandling, och
oaktadt en sådan kommer dem till del, duka många af
dem under i början. Men hafva de en gång uthärdat de
första dagarne och
vant sig vid kammarfödan, så lefva de under åratal,
och då bereda de sin vårdare mycken glädje. "Bland
alla mesar", säger en fågelvän, "blifver stjertmesen
tamast och är derföre, så väl som genom sitt beteende
öfver hufvud, den behagligaste af alla."
Få de lefva parvis tillsammans, så bereda de,
genom sin medfödda sällskaplighet och genom sitt
ömsesidiga kärleksrika beteende, fågelvännen ännu
mer glädje, än då de hållas i ensamheten. De sofva
alltid tryckta tätt intill hvarandra, vanligen så,
att den ene till hälften betäcker den andre med
vingarne. Då se de ut som en fjäderboll, och detta
tager sig särdeles lustigt ut, då stjertarne skjuta
ut på hvar sin sida. Ofta hänger sig den ene under
sittpinnen och matar den andre, som sitter ofvanpå den
samma. Då de leka med hvarandra, låta de höra en öm,
som "zick zick" klingande lockton. Vid förestående
regnväder utstöta de ett temmeligen oangenämt, men
svårbeskrifligt ljud. Deras vanliga rop "zizizi" är
så starkt och genomträngande, att det ofta blifver
besvärligt i rummet. Hanen låter flitigt höra sin
svaga, obetydande, dock ej oangenäma sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
