Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. IX. Esaias Tegnér. Axel Krook. - Den sönderslagna krukan. Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några få dygn under skaldens tillfrisknande från en
svår sjukdom, och nästan samtidigt af de sista nio
sångerna af "Frithiofs Saga". Härmed var skaldens ära
gången i blom. Hela den bildade verlden helsade denna
"mästarsång" med bifall; skaldefursten Göthe gaf
den ett vördsamt erkännande; den öfverflyttades på
olika språk och blef sålunda främmande folks egendom,
liksom den var det svenska folkets gyllene skatt.
Planer uppgjordes till nya och herrliga diktskapelser,
då underrättelse kom i Januari 1824, att Tegnér
utsetts till biskop i Wexiö. I derpå följande April
månad nedlade han professionen med sitt herrliga
tal, hvilket du väl känner, läsare, men annars måste
göra bekantskap med. Sjuk och nedslagen, gjorde han
på sommaren ett besök i Köpenhamn, der han stiftade
bekantskap med Adam Oehlenschläger, hvars personlighet
fängslade honom.
Det är ej mer än en mening om, att vår litteratur
led en oersättlig förlust af Tegnérs uppsättande på
en biskopsstol. "Den store skalden hade alltid bort
uteslutande blifva skald", sade Oehlenschläger
sjelf. Nu sinade diktens källa bort under de
göromål af helt annan art, som följa med mitran och
kräklan. Tegnér "ville ej skämmas för sina prester"
och använde derföre på biskopliga saker en dyrbar
tid, som annars otvifvelaktigt skulle tillkommit
sången. Kyrkoinvigningar och biskopsvisitationer fånga
gerna sinnet i den kulinariska konstens puddingar,
der de höga skaldetankarne upplösas i det skinande
flottet.
En ljusstrimma i detta biskopliga lif, hvarunder dock
Tegnér höll tal, hvilka skola evärdligen förvaras
som praktstycken af äkta, gedigen svensk retorik,
bildade den midsommarstund 1829, då han å parnassen i
Lund lagerkrönte nordens sångarekonung Oehlenschläger,
uttalande de profetiska orden:
Söndringens tid är förbi (och hon borde ej funnits i andens
Fria, oändliga verld), och beslägtade toner, som klinga
Sundet utöfver, förtjusa oss nu, och synnerligt Dina.
Som biskop blef Tegnér konservativ. Man älskade ej
nu friheten på samma sätt, som då han sjelf skref
"Hjelten" eller höll det geniska jubeltalet till
Luthers minne – så trodde han. Utsigterna äro så olika
från de olika fönster i samhället, man betraktar
dem. De tedde sig annorlunda för professorn vid
Gråmunkegatan i Lund, än för biskopen i högvördiga
ståndets plenum å riksdagen eller på det komfortabla
biskopssätet Östrabo.
Redan tidigt hemsöktes han af en sjuklighet, hvilken
bemäktigade sig honom mer och mer, så att han en
gång under hemska aningar skref: "Gud bevare mitt
förstånd! Det går en åder af galenskap genom mitt
lif. Hos mig har den väl hittills brutit ut i poesi,
som är en lindrigare art af vanvett; men hvem kan
försäkra, att det alltid tar den vägen." Det tog
också en annan väg under sommaren 1840, så att man
måste inhysa honom på en anstalt för sinnessjuka
i Slesvig, der han snart tillfrisknade, så att han
redan på sommaren året derefter kunde öfvertaga sina
embetspligter och utöfva dem intill Augusti 1845.
Matt glimmade nu elden under den mer och mer
falnande askan. Dess afskedsgnistor sprakade fram
i ett afsked till henne. Nöjd och lugn, närmade han
sig sitt mål. När höstsolen en dag blickade klar och
vänlig in i hans sjukrum, utbrast han: "Jag lyfter
mina händer upp till Guds berg och hus", och kort
före midnatt den 2 November 1846 nådde hans ande
dem, under det praktfulla norrsken lyste öfver den
skalds jordiska hem, hvars verk sjelfva äro flammande
norrsken i diktens gårdar, der de blända och blänka
i mångskiftande färgbrytningar, men äfven lysa som
stjernskott och värma som solsken: det var alltid
sol i en sång af Esaias Tegnér.
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
