- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
7

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. IX. Esaias Tegnér. Axel Krook. - Den sönderslagna krukan. Richard Gustafsson.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

några få dygn under skaldens tillfrisknande från en
svår sjukdom, och nästan samtidigt af de sista nio
sångerna af "Frithiofs Saga". Härmed var skaldens ära
gången i blom. Hela den bildade verlden helsade denna
"mästarsång" med bifall; skaldefursten Göthe gaf
den ett vördsamt erkännande; den öfverflyttades på
olika språk och blef sålunda främmande folks egendom,
liksom den var det svenska folkets gyllene skatt.

Planer uppgjordes till nya och herrliga diktskapelser,
då underrättelse kom i Januari 1824, att Tegnér
utsetts till biskop i Wexiö. I derpå följande April
månad nedlade han professionen med sitt herrliga
tal, hvilket du väl känner, läsare, men annars måste
göra bekantskap med. Sjuk och nedslagen, gjorde han
på sommaren ett besök i Köpenhamn, der han stiftade
bekantskap med Adam Oehlenschläger, hvars personlighet
fängslade honom.

Det är ej mer än en mening om, att vår litteratur
led en oersättlig förlust af Tegnérs uppsättande på
en biskopsstol. "Den store skalden hade alltid bort
uteslutande blifva skald", sade Oehlenschläger
sjelf. Nu sinade diktens källa bort under de
göromål af helt annan art, som följa med mitran och
kräklan. Tegnér "ville ej skämmas för sina prester"
och använde derföre på biskopliga saker en dyrbar
tid, som annars otvifvelaktigt skulle tillkommit
sången. Kyrkoinvigningar och biskopsvisitationer fånga
gerna sinnet i den kulinariska konstens puddingar,
der de höga skaldetankarne upplösas i det skinande
flottet.

En ljusstrimma i detta biskopliga lif, hvarunder dock
Tegnér höll tal, hvilka skola evärdligen förvaras
som praktstycken af äkta, gedigen svensk retorik,
bildade den midsommarstund 1829, då han å parnassen i
Lund lagerkrönte nordens sångarekonung Oehlenschläger,
uttalande de profetiska orden:

Söndringens tid är förbi (och hon borde ej funnits i andens
Fria, oändliga verld), och beslägtade toner, som klinga
Sundet utöfver, förtjusa oss nu, och synnerligt Dina.

Som biskop blef Tegnér konservativ. Man älskade ej
nu friheten på samma sätt, som då han sjelf skref
"Hjelten" eller höll det geniska jubeltalet till
Luthers minne – så trodde han. Utsigterna äro så olika
från de olika fönster i samhället, man betraktar
dem. De tedde sig annorlunda för professorn vid
Gråmunkegatan i Lund, än för biskopen i högvördiga
ståndets plenum å riksdagen eller på det komfortabla
biskopssätet Östrabo.

Redan tidigt hemsöktes han af en sjuklighet, hvilken
bemäktigade sig honom mer och mer, så att han en
gång under hemska aningar skref: "Gud bevare mitt
förstånd! Det går en åder af galenskap genom mitt
lif. Hos mig har den väl hittills brutit ut i poesi,
som är en lindrigare art af vanvett; men hvem kan
försäkra, att det alltid tar den vägen." Det tog
också en annan väg under sommaren 1840, så att man
måste inhysa honom på en anstalt för sinnessjuka
i Slesvig, der han snart tillfrisknade, så att han
redan på sommaren året derefter kunde öfvertaga sina
embetspligter och utöfva dem intill Augusti 1845.

Matt glimmade nu elden under den mer och mer
falnande askan. Dess afskedsgnistor sprakade fram
i ett afsked till henne. Nöjd och lugn, närmade han
sig sitt mål. När höstsolen en dag blickade klar och
vänlig in i hans sjukrum, utbrast han: "Jag lyfter
mina händer upp till Guds berg och hus", och kort
före midnatt den 2 November 1846 nådde hans ande
dem, under det praktfulla norrsken lyste öfver den
skalds jordiska hem, hvars verk sjelfva äro flammande
norrsken i diktens gårdar, der de blända och blänka
i mångskiftande färgbrytningar, men äfven lysa som
stjernskott och värma som solsken: det var alltid
sol i en sång af Esaias Tegnér.

Axel Krook.

Den sönderslagna krukan.



(Se illustrationen å följande sida.)

“Här måste bestämdt vara något på tok,
Min flicka, ty allting du glömmer
Och bär dig ej åt, som om du vore klok,
Du går hela dagen och drömmer.
Bekänn, kära barn, hvad på hjertat du bär,
Lätt kunde jag tro, att du har blifvit kär.“

Ack, vördade farmor, på hushållsbestyr
Jag går hela dagen och tänker,
Och aldrig ett grand mig om gossarne bryr;
Nej, dig blott min kärlek jag skänker! –
“Din skalk! jag dig tror. – Men till källan nu gå,
Att farmor den läskande drycken kan få.“

På tå lilla Anna går skogsvägen fram
Och lyssnar på trasten, som drillar;
Hon tänker på farmor, men till hennes skam
En tanke snart nog sig förvillar:
Om Ludvig vid källan till mötes mig kom,
Så tror jag bestämdt, att jag strax vände om.

Men kanske han då blef bedröfvad? Ack, ja!
Det vore visst bättre att stanna.
Men om han min hand uti sin skulle ta’
Och säga: min dyraste Anna!
Ja, då blef min kind som den rödaste ros,
Och snabb som en hind jag då flydde min kos.

Men kanske han då blef bedörfvad? jo jo!
Nej, heldre min hand fick han trycka.
Men om han, förmäten, då strax skulle tro,
Att jag ville göra hans lycka?
Nå ja, det ej vore så farligt, minsann;
Jag neg väl och sade: det går inte an.

Men kanske han då blef bedröfvad? hå hå!
Nej, heldre jag tiger då stilla.
Men tänk, om han säger: En kyss kan jag få,
Ty annars jag tar den, min lilla!
Ja, då blir jag ond – men om kyssen han tar,
Jag fruktar, han då får en till, eller par.

Kratsch! der ligger krukan; i bitar den gick.
Hur skall det väl gå för dig, Anna?
Hur skall du väl våga att möta en blick
Af farmor, som bister skall banna:
“Det är, som jag sagt, här är något på tok,
Du bär dig ej åt som om du vore klok.“

Ja, gumman har rätt, och på tok skall det gå,
Så länge jag inte bekänner,
Att tanken går ständigt till Ludvig ändå
Och hjertat så underligt bränner;
Att gerna jag ville mig bygga ett bo,
Der hjerta och tanke till sist finge ro.

                                                 Richard Gustafsson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free