Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Waxholm och dess grannskap. Gamla och nya minnen, upptecknade af Frans Hedberg. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waxholm och dess grannskap.
Gamla och nya minnen,
upptecknade af
Frans Hedberg.
1.
Den, som icke sett den leende idyll, som kallas
Stockholms skärgård, den har icke sett mycket af sitt
fäderneslands omtalade skönhet; – hade han än tjusats
aldrig så mycket af Italiens sommar, af Seine-stadens
herrlighet, af Rhenländernas grusade borgar och leende
vingårdar, så har han dock gått miste om det, som
skapar en ädel, berättigad sjelfkänsla hos mannen:
medvetandet af att i sitt eget land äga något,
som kan täfla med andra länders ryktbara platser i
skönhet och behag.
Vi svenskar hafva i allmänhet det felet, att
obetingadt böja oss för allt utländskt och att vara
mer än lofligt närsynta,
då det gäller vårt eget. Vi resa hellre till
Schweiz, än till Norrland, hellre till Italien,
än till grannlandet Norge, och det vore ingenting
ondt i detta, om vi endast först började med vårt
eget. Mycket, som nu väcker vår tanklösa beundran,
skulle då väcka vårt medvetna intresse, och mycket,
som vi nu skrika öfver, skulle vi då förbigå med
tystnad. Hvem, som hade stått försjunken i hänryckt
åskådning af Tännforsens väldiga vattenmassa, med
den allvarliga och blånande Åreskutan till bakgrund,
skulle väl utan ett medlidsamt smålöje kunna åse, huru
tyskarne öppna damluckan, för att af det hopsparda
qvarnvattnet i Semmering-alperna förfärdiga det lilla
obetydliga vattenfallet, som nu väcker så mången
beskedlig resandes häpnad?
Det verkligt stora förlorar aldrig på jemförelserna;
det är endast det lilla, som icke tål vid dem.
Den, som tusende gånger sett Trollhättans sjudande
och långsträckta fall, skall likväl alltid stå
förtjust vid åsynen af fader Rhens stora språng vid
Schaffhausen, – och Rigi och
Jungfrun och Pilatus, och hvad allt de snöklädda
schweizerjättarne heta, blifva icke mindre storartade
derför, att Dovres och Trolltindernes och Snöhättans
hvitklädda spetsar förut uppenbarat sig för den
vetgiriga blicken.
Men vi hafva nu kommit allt för långt från föremålet
för vår uppsats, som var Stockholms skärgård och
icke Norge eller Schweiz, icke Clara-elfven eller
«fader Rhen«, som tyskarne kalla honom.
Waxholms fästning.
Den, som utifrån hafvet första gången nalkas Sveriges
hufvudstad, skall ovilkorligen finna sig frapperad af
den gradvisa stegring, som det omgifvande landskapet
erbjuder. Först
ser han endast det blånande hafvet, så en lång rand
vid horisonten, som stiger allt högre, och slutligen
får konturerna af ett land, som än stupande, än
långsträckt stiger upp ur vågorna. Snart har han
till venster om sig helsat fyrtornet vid Landsort,
och nu kommer han in på de stora fjärdarne, der
kobbarne sticka upp sina spetsiga skallar som nyfikna
pojkar, för att betrakta honom, och der hafvet här
och der ännu tittar in genom sunden, för att gifva
honom en afskedsblick. Så försvinna kobbarne, och
de skogbevuxna holmarne intaga deras ställe, och
snart tränger farvattnet sig allt mera tillsammans;
de små holmarne blifva stora öar med löfklädda
stränder, och mellan de täta löfmassorna stå prydliga
herregårdar och rödmålade fiskarstugor och spegla
sig i de lugna vikarnes klara vatten. Allt rikare
och rikare blifver naturen, allt mindre fjärdarne,
allt trängre sunden! Den ilande ångbåten får ibland
nästan svänga sig omkring sig sjelf, för att komma
fram i de slingrande farvattnen. En sådan svängning,
en af de djerfvaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0013.html
