Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra folknöjen. (Parallel af Onkel Adam.) - Fiskartorpet. Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från klockstapeln, hvaraf spiran ensam svagt
skymtade fram i mellan stjernljusen, ringde
klockorna samman.
Det klang så vackert i den stilla julnatten,
och stjernorna gnistrade på himlahvalfvet och
slädarne gnisslade i snön, hästarne frustade och
folket sorlade. Det var ett högtidligt skådespel
för dessa alla, som i julnatten samlades i Guds hus.
Man kan icke neka, att der låg en viss katolsk
anda öfver denna scen. Det var en vigilia, och man
kunde nästan vänta, att der vid altaret skulle
stå en skäggig munk, som sjöng sitt Gloria Dei
in excelsis – men deraf visste folket intet. Det
var blott den studerade, den lärde, till exempel
gamle fänriken på Olstorp eller länsmannen, som
hade hört talas om munkar och nunnor, medeltid
och mörker. Folket och barnen visste blott ett,
och detta var nog. De visste, att det var – jul.
När hela skaran kommit fram, kastades alla blossen i
en hög, som brann och flammade, så att kyrkfönstren
glittrade röda och det gamla tornet belystes ända upp
till torngluggarne. Och så gick man in i kyrkan. En
och annan gumma ville väl veta, att de döda, en stund
förut, firat sin julotta; att en piga för många,
många år sedan kommit för tidigt och kommit med i
julottan och räddades af sin aflidna matmoders vålnad,
men fått ondt i bröstet i många dagar – för
se! «hjertat hade hoppat till och icke kommit i
ordning förrän trettondedagen«.
Man trodde, så mycket man ville; men fantasien hade
något att göra, som först afbröts, då orgeln stämde
in i julpsalmen.
Det var en högtidsmorgon – ett begynnande nytt
lif, som firades i den lilla kyrkan, och «Guds ords
pipelekare« gjorde sitt bästa, att med præludier och
«tremulanter« förherrliga dagen.
Man blef qvar öfver högmessan, och vid Guds klara
dager for man ändtligen hem igen.
Sedan var det jul länge och väl. Man möttes än här, än
der, hos grannar och vänner, och dansade jullekar. Då
«bråkade man till« – då dansade man «domaredansen«,
då «väfde man vadmal« eller dansade «nigarepolskan«
och hade en lång rad af pantlekar och julbockar,
som med förbundna ögon tände ljus, och «gissgåtor«
och sittlekar och «frieri på narri«.
Det var mycket barnsligt, men också mycket roligt
och oskyldigt. Man var tillsammans, för att hafva
roligt – icke för att å ena sidan skryta och å andra
sidan anmärka. Folket var nöjdt med sig sjelf och
med hela verlden.
(Forts.)
 |
| Fiskartorpet. |
”Hvad det är skönt ändå
här i naturens rike!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
