Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fiskartorpet. Maximilian Axelson.
- Island. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finna vi en öfverbygd källa med en friskt porlande åder. Det
är den bekanta Ugglevikskällan – vallfartsorten för en stor
del af Stockholms befolkning, synnerligast under Trefaldighetsnatten,
då man häremellan och staden ser en riktig folkvandring
och har att bevittna de stundom mest bisarra uppträden.
I allmänhet, och särdeles midt på dagen, herrskar annars
på denna plats den djupaste tystnad, sällan afbruten af något
annat buller, än det aflägsna skallet af en stöfvare eller en
gårdvar, af slagan från en loge eller af något på afstånd
framrullande åkdon.
Vägen förgrenar sig här i två, och den ena af dessa för
oss till Fiskartorpet; men till höger om denna leder en
gångstig genom vilda skogen till samma mål. Äro vi i det lynne,
att vi helst söka ensligheten, så välja vi denna sednare. Den
trakt, i hvilken vi då fördjupa oss, är i fullkomlig harmoni
med vårt inre. Ty om vi nyss förut med en ung skald känt
oss frestade att utropa:
”Vid menniskohvimlet min håg är led,
jag är mätt på dess käbbel och fejd;
så måtte jag dock få vara i fred
i en öde och stilla nejd”;
så finna vi här snart vår önskan uppfylld och kunna med samme skald sjunga:
”Der tystnaden bor mellan stock och sten
och de saftiga svamparne gro,
der qvittrar en liten gråsparf på gren,
der finnes för tankarne ro.”
Men ur den allvarsamma barrskogen utträda vi åter i en
mer leende nejd. I förgrunden se vi en körväg, vid hvilken
vår stig utmynnar, och der bortom en liten sjövik, kantad med
säf, och sakta sluttande kullar med präktiga, vidtfamnande
ekar. Dit uppåt går ifrån stora vägen en mindre sådan, och
på den uppnå vi snart slutpunkten i vår promenad, Fiskartorpet.
Detta är också kulminationspunkten i det sköna, vi
under vår vandring sett.
Såsom det anspråkslösa namnet antyder, finna vi här inga
storståtliga byggnader, utan blott några enkla, gulmålade
boningshus, bland hvilka det oansenligaste just är det
märkvärdigaste. Detta, som äfven ligger närmast vår väg, är en
liten koja med fyra små fönster och torftäckt tak, och å dess
gafvel se vi redan på afstånd en svart trätafla med förgyllda
kanter, der vi, komne närmare, läsa: »Konung Carl den XI:s
Fiskarestuga.» Här var det den store rikshushållaren emellanåt
hvilade ut, under sina utflykter i denna nejd, och samma
två ekar, som nu breda sin skugga öfver den ringa boningen,
grönskade troligen redan då.
Öfverst på den lilla trätrappan, som leder upp till stugans
dörr, hafva vi en bänk att hvila på och den mest idylliska
tafla för våra ögon: närmast de öfriga bostäderna, buskager
och blomsterrabatter, – der nedanför trädgårdsland,
ängsmarker med vackra trädgrupper och två förtjusande sjövikar,
samt ännu längre bort ett blått band af Lilla Värtan med
den högländta Lidingön till bakgrund. Redan här hafva vi
således en tillräcklig belöning för vandringens möda, men ännu
större blifver denna vår lön, om vi från Fiskarestugan begifva
oss upp på sjelfva höjdens krön, derifrån utsigten är både
vidsträcktare och, om möjligt, mer intagande. Från denna
punkt se vi ej mindre än tre blåögda sjöar blicka fram mellan
skogsbeklädda höjder eller blomsterprydda fält. Här framträder
“skuggan“ med sina mörka löfpartier, der ligger den kungliga
“Hjorthagen“, der de förnämliga högdjur i skogsdunklet “hafva
sin varelse.“
I Fiskartorpets “lilla vrå bland bergen“ fanns fordom äfven
ett mycket besökt värdshus, hvilket många den tidens märklige
män gästade. Det var i tredje Gustafs dagar, och en af
dem, som då synnerligen väl trifdes här, var Carl Michaël
Bellman. Han hänförde dervid ofta de lyssnande vännerna
med sin sång, och hvad var väl då naturligare, än att sjelfva
stället, der de njöto sitt sorgfria väsen, också blef af skalden
ihågkommet. Han sjöng, och vi sjunga det samma ännu i dag:
Ä’ke det gudomligt, Fiskartorpet – hvad?
”Gudomligt att beskåda!”
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? – ”Åh, ja!”
Än på långt håll mellan diken
åkrarna –
Ä’ke det gudomligt? Dessa ängarna?
”Gudomliga,
gudomliga!”
 |
Vy af Dyrafjorden.
(Se texten sid. 14.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0017.html
