Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fiskartorpet. Maximilian Axelson.
- Island. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, här är verkligen gudomligt, för så vidt det sköna är
att anse som ett återsken af den gudomliga idéen; och vi
kunna fritt säga, att bland de många herrliga tempel, naturen
åt oss upplåter, äro få skönare än detta, som vi kalla
Fiskartorpets nejder. Och den andakt, vi här, försjunkna i
betraktande, erfara, är af det slag, som vaggar hjertat till ro; ty
hvad som på detta rum så innerligt tilltalar oss, är just en
ostörd, ren harmoni. Och harmoni är ro.
Maximilian Axelson.
*
Island.
I.
Denna märkvärdiga ö, en af jordens intressantaste
punkter, på hvilken den underjordiska elden
genombryter isbeklädnaden och hvarest sjudheta
källsprång framspruta ur de eviga snömassorna,
ligger mellan Nord-Amerika och norra Europa, 35 mil
från Grönlands sydöstra kust, hvarföre den stundom
räknas till Amerika, men dock vanligast anses höra
till Europa, ehuru den är öfver 200 mil aflägsen från
denna verldsdel. Den sträcker sig mellan 63° 23′ och
66° 33′ n. br. Öns nordligaste punkt ligger således
endast 3′ norr om polarkretsen, och ön är belägen
vid samma polhöjd, som den landsträcka i Sverige,
hvilken ligger emellan Östersund och Jockmocks socken
i Luleå lappmark.
Ön Island, tidigare ansedd som utan större vigt för
det gamla Thule, sedan år 795 å enskilta ställen af
östra kusten bebodd af irländska munkar, erhöll den
största delen af sin befolkning från Norge, hvarest
hon blef bekant genom de mellan åren 860–870 på
hvarandra följande, af Nadd-Odd Gardar och Flöke
företagna resor. Af den sistnämde erhöll hon med
anledning af den myckna drif-is, som han fann hopad
i bugterna, benämningen Island. Den förste, som
på sydkusten åt sig grundade en fast, fortfarande
boplats var norrmannen Ingolf med sina anhöriga
och slägtingar. Denna plats kallades sednare
Reikiavik. Snart åtföljdes han af andra från
hemlandet. Då nämligen samtidigt Harald Hårfager
genom besegrandet af Norges öfrige konungar hade
gjort sig till ensam herrskare öfver landet och genom
odalgodsens beskattande gjort de gamle jordägarne till
sina förpaktare, drogo alla de ur landet, hvilka ej
kunde fördraga de nya förhållandena. Utvandringens
hufvudström gick till Island, och efter 60 år var
redan allt beboeligt kustland å ön besatt. Den
omständigheten, att företrädesvis de anseddare i
spetsen för sina familjer begåfvo sig till Island
och å andra sidan behofvet att i det nya hemmet
lefva efter sina vanor, blef icke utan inflytande på
öns samhällsordning. Då tempelföreståndarne till en
början utöfvade både hierarkisk och juridisk makt,
så gestaltade sig efter föreningen af de enskilta
väldena denna till ett aristokratiskt-republikanskt
helt. Grunden dertill lade (år 927) Ulfliots för
hela ön gällande lagstiftning och hans inrättning
af althinget, en af de kunnigaste männen från
alla distrikter sammansatt församling, som under
«lagförkunnarens« presidium hvarje sommar under
fjorton dagar på den stora Thingvallaslätten öfvade
den högsta domsrätten och rådgjorde öfver landets
angelägenheter. Jemte denna församling inrättades
sedan år 962 ett antal liknande ting för de enskilta
kretsarne å ön, och till dessa lades också omsider
år 1004 genom Njal en särskilt högsta domstol
(femmannarådet).
Kristendomen, hvartill redan några af de första
nybyggarne bekände sig, blef år 1000, icke utan
motstånd, antagen; tillika inrättades skolor och
tvenne biskopssäten i Holar och Skalholt. Den härmed
införda kännedomen om latinsk skrift och latinskt
språk, vesterländsk litteratur och lärdom fann på
Island en så mycket mer emottaglig jordmån, som
skaldekonst och historiskt berättande redan vårdades
mer än annorstädes i de nordiska länderna. Ofta
företogo också isländarne redan tidigt resor,
företrädesvis mot norr, och detta ledde (år 983)
till upptäckten af Grönland och (omkring 1000) till
upptäckten af en del af Amerika, som man kallade
Helluland, Markland och Vinland. Senare kände
man sig dragen mot Orienten och till Europa för
tillfredsställandet af religiösa och vetenskapliga
behof.
De borgerliga förhållandena, liksom blomman af det
andliga lifvet och den lifliga samfärdseln utåt hade
i medio af tolfte och början af trettonde århundradet uppnått
sin höjdpunkt, då det, i följd af tilltagande makt
och ömsesidig afundsjuka bland enskilta store, år 1262
lyckades Hakon V af Norge att inleda öns förening med
detta land, hvilken förening hans efterträdare Magnus
VI år 1264 fulländade. Med Norge öfvergick Island
år 1380 till Danmark, i hvars våld ön också förblef,
då Norge 1814 förenades med Sverige.
I vester och norr skära djupa och betydande, i öster
mindre fjärdar in i landet och bilda förträffliga
hamnar i stort antal. Dessa saknas blott vid
sydkusten, hvarest på en sträcka af 25 mil de höga
glacierplatåerna uppstiga nästan omedelbart ur
hafvet och lemna blott en, af sandbankar belägrad
landremsa öfrig. Den nordvestra delen af Island
består af en öfver 250 qvadratmil stor, sjelf åter
mycket söndersplittrad halfö, som mellan de stora
hafsbugterna Breidhifjord och Hunafloi medelst ett
blott 1 mil bredt näs sammanhänger med det öfriga
landet. Med undantag af smala kuststräckor och en
vidsträcktare jemn trakt vid Faxefjord (vid Reikiavik)
är hela ön ett bergland af helt och hållet volkanisk
natur, en platthvälfd, nära midten omkring 2200 fot
upphöjd platå med uppstaplade bergmassor, oräkneliga
käglor och toppar, som bestå af äldre och yngre
volkanisk sten. Högslätten, som i synnerhet i de
inre trakterna bildar en ryslig lavaöken, sänker sig
än jemnt, än i ända till 1000 fot höga klippväggar
ned mot de sönderskurna kusterna, genomfårad af
djupa remnor, floddalar och bottenlösa sjöbäcken
och öfvertäckt med klippblock, rullsten, sand- och
lavafält (hraun), snö- och ismassor. Liksom öar
höja sig ur dessa de med glacierer belastade jökull
(glacierkäglor) af 3000 ända till 6000 fot, hvilkas
höga toppar afspärra öns södra del från den norra,
så att kommunikationen mellan dessa båda delar blott
blifver möjlig å tvenne, genom fullkomligt växtlösa
trakter löpande vägar: Från de snöbetäckta bergen
sänka sig oerhörda glacierer ned i dalarne och utbreda
sig på några ställen ända till hafskusten.
De största hafsvikarne äro: på norra kusten
Skagestrandsfjorden samt på den vestra Faxefjord,
Bredefjord och Dyrafjord.
Det är af den sistnämda fjorden, vi för läsaren
framlägga en afbildning (se illustrationen å
föregående sida!), utförd efter en teckning, lånad
ur fransmannen Nougaret’s portfölj. Nougaret gjorde
nämligen för ett par år sedan utflykter på Island. Vi
afsluta sålunda denna afdelning med följande korta
sammandrag efter hans skildring af sina resor och
iakttagelser. Om Dyrafjorden, utmynnande å vestra
sidan å den förut nämnda nordvestra halfön, yttrar
han nämligen, bland annat, följande:
Det är omöjligt att få se någonting mera imposant och
öfver hufvud mera storartadt, än denna djupa vik,
hvars mysteriösa förgreningar tränga flera mil in
i landet. Efter att hafva passerat inloppet till
den samma, ser man längs efter kusten volkaniska
bergmassor med högt uppåtsträfvande toppar resa
sig. Efter att en timmas tid hafva seglat fram utmed
dessa fantastiska bergsformationer, som skulle kunna
ingifva åskådaren den tanken, att han befunne sig i
en annan verld, anländer man till den bredaste delen
af fjorden. Här framställa de klippiga stränderna
och dess volkaniska berg ännu mer fantastiska
former. Här ser man en ballong, hvars inslagna öfra
del framställer en krater. Omedelbart derintill
visa sig trenne pyramider, så regelbundet formade,
som om de blifvit resta af menniskohänder. Slutligen
är det isen, som framställer sina vexlande former,
med färger, som förändras, i samma mån som solen
förändrar sin ställning. Vid foten af den första
bergåsen hafva regnen nedsköljt volkanisk jord,
som afsatt sig der nere.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0018.html
