Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Island. I.
- Manilla. K. T-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På denna kust, hvilken genomskäres af floder, som
hafva sitt ursprung från snön der uppe, ligga några
enstaka hus och en liten träkyrka – alltså äfven lif
och menskligt umgänge i dessa trakter, hvilkas natur
vi hafva svårt att föreställa oss, och till hvilken
vi derför i ett följande häfte vilja återföra läsaren.
Manilla
[1].
På en af de små ångbåtar, som utan uppehåll
underhålla trafiken mellan hufvudstaden och
Djurgården, fara vi, en vacker eftermiddag under
högsommaren, från Skeppsbron och landa, efter mindre
än en fjerdedels timma, vid Allmänna gränd nedanför
Hasselbacken. Vårt första möte är en velociped
och vårt andra möte – är också en velociped, ty
Allmänna gränd har under denna sommar blifvit ett
slags privilegierad plats för profryttare, det vill
säga sådana, som ej hunnit förvärfva den skicklighet
i manövern, att de ännu våga sig ut att åka i kapp med
de ekipager, som hvimla utåt den stora promenaden. Vi
komma fram till slätten, stanna ett ögonblick,
för att betrakta folklifvet, "lyckans stjerna" och
"fasansfulla mord", höra visor med ackompanjemang af
positiv och harpolåt och framför allt för att se,
hvilken allmän glädje här råder. Man är här nöjd
med så litet, man skrattar af hjertans lust åt ett
par konstmakares upptåg, man tager förfriskningar
vid närmaste bord och hela eftermiddagen kostar 25
öre. Man sofver sedan så lugnt och man drömmer så
godt, säkerligen långt angenämare drömmar än deras,
som med förnämt förakt ifrån Alhambras balkong blickat
ned på dem, som äro nöjda med så litet. Det är brist
på uppfostran, heter det från balkongen. Det är brist
i uppfostran, heter det rätt ofta nedifrån slätten. Vi
gifva båda rätt och gå vidare, ty vi hafva ännu ett
stycke väg fram till målet för vår vandring, som i dag
är Manilla, institutet för döfstumma och blinda. Vi
gå sålunda stora promenaden framåt och taga af till
höger om Bellmans byst. Djurgården är ända igenom
en promenad, der naturen gjort vida mer än konsten,
en af de vackraste platser, hvarmed en hufvudstad
kan skryta. Utom den stora vägen, som för oss till
Manilla, är hela omgifningen genomslingrad af mindre
kör- och gångvägar, hvilka leda än genom småtäcka
dalar, än uppför grönskande kullar, och öfverallt
se vi dessa åldriga ekar, skogens jättar, parkernas
prydnad breda sina vida grenar ut, erbjudande skugga
åt den vandrande. Tätt nedanom oss höra vi sorlet af
saltsjöns lekande vågor; glittrande i sommarsolen,
tyckas de täfla om, hvem af de tusen som först skall
nå Djurgårdens leende strand, medförande helsning
från fjerran kuster.
Vi äro komna till Manilla. Den slottslika byggnad, som
här är uppförd, efter ritning af professor Haverman
och för en kostnad af omkring 350,000 riksdaler,
är endast fem år gammal; den invigdes den 16 Juni
1864. Men i sextio år har ett räddningshem för
döfstumma och blinda funnits i vårt land, i sextio år
har namnet Borg varit välsignadt af dessa vanlottade,
som på Manilla njutit upplysning och vård.
Små orsaker, stora verkningar. Om någonsin detta
ordspråk med skäl vunnit sin tillämpning, är det
i den händelse, vi här gå att omtala. I början
af detta århundrade gafs på kungliga teatern i
Stockholm J. N. Bouillys historiska skådespel "Abbé
de l’Epée eller den döfve och dumbe". Charles-Michel
de l’Epée var en ryktbar fransk filantrop, född
i Versailles den 25 November 1712, död i Paris
den 23 December 1789. Han egnade med en innerlig
kärlek sitt lifs hela omsorg åt menskligheten och
hade samlat kring sig ett icke obetydligt antal af
dessa utaf naturen bortglömda barn, som utan honom
till beskyddare och far nödgats vandra sin väg fram i
mörker, utan att blifva delaktig af det andliga ljus,
som upplysning och vetande skänka. År 1838 fann man
under gräfning i ett kapell, till kyrkan Saint-Roch
i Paris, abbé de l’Epées stoft. Då öppnades genast
en subskription och en minnesvård restes öfver honom
i denna kyrka. Denna minnesvård består af en byst i
brons af denne mensklighetens välgörare, och
bredvid denna minnesvård, uppsatt i väggen af
sidoskeppet och försedd med en inskrift, angifvande,
att alla nationers döfstumma genom detta monument
velat ådagalägga sin tacksamhet, finner man en liten
fyrkantig sten med ett enkelt ornament, och inom
detta läses:
À l’abbé de l’Epée
les Sourd-muets Suédois
reconnaissants.
Bidraget från Sverige hade kommit för sent, men
blef, som man finner, likväl användt och till och
med särskilt nämdt.
I det skådespel, vi här ofvan nämde, är de l’Epée
hjelten. Dess innehåll är i korthet följande: En
8 à 9 års gosse, döf och dumbe, anträffades dåligt
klädd en natt på en gata i Paris af polisen, som, då
gossen ej kunde meddela sig med dem, lemnade honom
till abbéen. De l’Epée tog vård om barnet, som han
kallade Theodor, fann inom kort, att han hade ett
ovanligt godt förstånd, lärde honom teckenspråket,
och inom några år var han fullt öfvertygad om, att
gossen ej var född i armod, utan att han haft rika
och förnäma föräldrar samt att han måtte blifvit
ett offer för någon hemlig tillställning af giriga
slägtingar, som beröfvat honom hans arf och lemnat
honom åt hans öde. Abbéen tog gossen med sig,
vandrade genom flera städer och kom sålunda till
Toulouse. Denna stad igenkände Theodor såsom sin
födelsestad och kände till och med igen det hus, der
han tillbringat sin barndom. Ett brott var begånget:
Theodors morbror och förmyndare, Darlemont, hade fört
barnet med sig till Paris och der släppt det ifrån
sig på gatan, utan hjelp och iklädd dåliga kläder,
och derefter hade han, sedan han förskaffat sig en
falsk dödsattest, tillvällat sig hela förmögenheten
efter gossens fader, grefve d’Harencour. Brottet
var till största delen byggdt på vissheten om,
att barnet aldrig skulle kunna meddela sig med
någon. Abbé de l’Epée hade dock förstått att odla
de goda frön, som funnos hos gossen, och det förr så
medvetslösa barnet blef ett lefvande bevis emot den
brottslige. En afton, då detta skådespel gafs, befann
sig bland åskådarne dåvarande kanslisten Per Aron
Borg. Med sitt för menskligheten varma hjerta greps
han af de taflor, skådespelet här, stödt på verkliga
tilldragelser, upprullade för honom. Den döfstumme
gossen, i skådespelet tillfrågas: "Hvilka äro de
största män, som hedrat vårt tidehvarf?" och han
svarar skriftligen inom några ögonblick: "Naturen
nämner Buffon, vetenskaperna d’Alembert, känslan
och sanningen Rosseau, snillet och smaken Voltaire, –
men menskligheten ropar de l’Epée!" De l’Epée yttrar
då: "Man bör förlåta honom denna lilla villfarelse,
det är blott ett utbrott af erkänslan." Men Borg
gömde, hvad han hört och sett. De l’Epée yttrar
på ett ställe: "Tanken att hafva danat en själ är
så stor och gifver så mycket mod och styrka. Om
den idoge jordbrukaren, då han ser sin rika skörd,
finner ett nöje, svarande mot hans möda, – döm då,
hvad jag bör känna, då jag bland mina elever ser
någon af dessa olyckliga småningom uppstiga ur det
mörker, som omgaf dem – för att njuta de känslor, den
allsmäktige gifvit oss – hinna till den sällheten,
att kunna för hvarandra förklara sina meningar –
och utgöra kring mig en familj, hvars lyckliga far
jag är. Ack, mina vänner! Här finnas i verlden många
stora och lysande nöjen, – men jag tviflar, att i
naturen finnes ett verkligare, än det jag smakat."
Borg fattade, hvad de l’Epée kände, och blef vårt
lands abbé de l’Epée, skaparen af det odödliga verket
– en skola för döfstumma och blinda.
[1] Denna uppsats var -- såsom läsaren lätt torde finna af åtskilliga
uttryck -- afsedd att införas i ett häfte mot slutet af förliden sommar,
men har af tekniska skäl ej kunnat inflyta förr än nu. Red:s anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0019.html
