Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. Adam Simers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dig att springa bort?" – och hon lät båda sina
knytnäfvar falla som trumpinnar på gossens hufvud.
"Jag har ju sagt, att ... att jag lofvade honom
det!" – och Adam Simers tänkte, att Gud väl skulle
förlåta honom, om han på detta sätt lärde gossen
att ljuga.
Julius tittade fram och såg på Adam, som blinkade mot
honom med sina ljusa ögon, under det han slätade sitt
lingula hår.
"Se så, Marie Sophie, släpp honom nu! Att leka boll
är för små gossar ett förlåtligt lördagsnöje, när de
kunna sina lexor."
"Kom hit, skall jag förhöra dig då!" sade Marie Sophie.
"Du skulle ju skura härinne?" – och Adam drog sig mot kammardörren.
"Ja så, i dag är du inte rädd för skuros, eller att
dina klockor skola komma i olag! Nå Julius, åttonde
budet? Jag slår vad, att pojken inte kan ett ord."
"Du skall, du skall ..."
"Herre Gud, Marie Sophie, stirra inte så på gossen,
du skrämmer ju honom!" ...
Mamsell Marie Sophie flyttade nu sina ögon på Adam,
och om han dervid hade kunnat sjunka djupt ned i
jorden, så skulle han gjort det. "Jag förstår mig
inte nu för tiden på dig, Adam, sannerligen jag det
gör! Men om också du ville tänka lite’ på "åttonde
budet", skulle det inte skada, tror jag. Falskt
vittnesbörd och lögn höra här till dagordningen,
och det är du, som infört den, Adam! Nej, jag hade
verkligen lust att dra’ min hand ifrån dig, och roligt
vore det att se, huru du då med barnkräken skulle ta
dig ut."
Adam bara tummade på sina polisonger.
"Ja, jag hade verkligen lust att gå min väg",
upprepade Marie Sophie, då hon såg hans nedslagna min,
"och en vacker dag kan du vara beredd på att jag
gör det." Hon lyfte den lilla flickan fram ur vrån,
och Minny skulle hafva skrikit, om hon vågat. "Sitt
nu stilla och rör dig inte ur fläcken!" Och hon
lät barnet handlöst falla ned i ett soffhörn i
helgdagsrummet, dit Adam och Julius långsamt följde
henne.
Marie Sophie smällde nu igen dörren – det var just
lagom att hafva dem alla tre inom lås och bom,
tyckte hon – och gick ut och pumpade i ett ämbar
vatten vid brunnen samt beredde sig att skura rummet,
ty hon berömde sig af att göra sina gerningar sjelf
och icke tåla pigor eller hjelphustrur i sitt hus.
"Ja, vore inte jag, min käre Adam, så finge både du
och barnen gå der som svin, det lofvar jag", sade
hon med synbart nöje för sig sjelf; "ty det vågar
jag påstå, att inte fick du någon, som tvättade så åt
er och skurade, som jag", och hon slängde med viskan
omkring sig och såg ut, som hon satte stor ära i sin
renlighet, som stackars Adam ofta funnit besvärligare
och obehagligare än sjelfva smutsen; en renlighet,
full af stora vattenbaljor, hvilka som fall-luckor
stodo utanför dörrarne och i hvilka hans stora,
långa ben ofta fastnade.
"Min käre gosse", sade Adam, så fort han var ensam
med barnen, och tog fram ur byxsäcken en stor
silfverrofva, som han höll för öronen på Minny, och
visade henne de vidhängande berlockerna och det stora
karniolsigillet, der hans initialer voro ingraverade
och som han aldrig fått nöjet att nyttja – ty han
korresponderade med ingen –, samt hängde kedjan kring
barnets hals. "Min käre gosse, när du sprang ut, för
att leka, så ropade jag efter dig, att du hade lof
dertill ... men ... men kanske du inte hörde det?"
"Petterssons Calle vinkade åt mig, och då jag sprang
hörde jag inte ..."
"Ja så, jag trodde, du gjorde det, derför sade jag
till Marie Sophie, att du hade mitt lof. En annan
gång, Julius, så ger du dig mera tid, och frågar
ordentligt, att jag kan svara, så du hör ..." och Adam
strök nöjd sina polisonger och tyckte, att han rätt
bra hade redt sig. "Och nu skall jag hjelpa dig med
din lexa. – Ja, min gosse, tänk på åttonde budet,
tänk på, hvad du säger, och tala alltid sanning
och ... och om du skulle tycka, att någon inte så
precist gör det, så gör han det för ... ja, så gör
han en stor synd ... förstår du?"
"Jag skall alltid tala sanning", sade Julius och tog
boken för ögonen, men lät den genast sjunka igen och
sade med minen hos en förtrogen:
"Jag har sett Tina Envall i dag."
Adam blef icke allenast röd öfver hela ansigtet,
men också hufvudsvålen sken i grannaste kolorit genom
det lingula håret.
"Jag såg Tina, då faster ledde mig hem", upprepade
Julius och satte sig bredvid Adam och såg på honom,
som vore han en gammal kamrat.
"Talade hon med dig?" frågade Adam och blickade liksom
likgiltigt ut genom fönstret.
"Faster såg inte åt henne, men Tina vände sig om efter oss."
Adam suckade. Om hans syster icke så bestämdt hade
satt sig på tvären, så ... så? ja, Adam var inte rätt
säker på, hvad som skulle hafva händt, men kanske att
han någon qvällstund, då han sammanträffade med Tina,
skulle hafva gjort henne några tafatta och dumma
frågor, som Herren allena vete, huru hon skulle
besvarat, men som i värsta fall måhända icke hade
gjort honom ensammare och olyckligare, än han nu var.
Och så såg han ut igenom fönstret igen, der ån skar
sig i en krökning förbi och solen just nu bröt sig
mot ett hvitt segel, som långt borta spände ut sig,
för att begifva sig till sjös, och Adam visste icke,
huru det kom sig, men det var alldeles, som om Tina
stod der och vinkade honom.
"Jag skall tala med henne", mumlade han för sig
sjelf, och spratt till då systern åter öppnade dörren
och visade sig der med sitt förkläde och sitt doft
af skuros.
"Du låter Minny plocka sönder din klocka! Jag kunde
tro, hon fann på något, som var galet, eftersom
hon var så tyst. Hvad i Herrans namn tänker du på,
Adam! Sätter du inte mera värde på fars klocka än så?"
"Klockan är ju hel, Gud ske lof!" och Adam tog lugnt
och långsamt den gamla klenoden ur barnets hand.
"Du bryr dig om ingenting, och du tänker på ingenting
annat än dig sjelf. Jo, jag ville se, hvad det skulle
bli af dig, om du en morgon vaknade upp och fann mig
borta." Och Marie Sophie kastade af sig förklädet
till bekräftelse på hvad hon sagt, slog sig ned vid
ett bord, började rifva bland sina sysaker och höll
fram en nystärkt skjorta.
"Du fick allt gå utan knappar i den", återtog hon,
"om jag inte vore, och hälarne finge sticka ut på
dina strumpor!" tillfogade hon, som höjden på allt
straff. "Nå, har du hört gossen sin lexa?"
"Nej!" och Adam hängde hufvudet, gripen på bar
gerning att vara idel försumlighet.
"Om jag kunde utfundera, hvad du tänker på! Julle,
se på mig och inte på något annat. Gud tröste mig
för den gossen, han ser alldeles ut som en stock,
sannerligen tror jag icke, att barnet blir alldeles
likt dig, Adam! Åttonde budet?"
Gossen läste detta och de två efterföljande buden,
utan att stappla på ett enda ord.
"Jag sade ju förut, att han kunde sin lexa", sade
Adam gladt. "Ja, min gosse, du har dubbelt så lätt
att fatta som jag."
"Se här är mjölk och bröd, och sedan går du genast och
lägger dig. Och en annan gång låter du bli att utan
mitt lof springa bort." Och mamsell Simers lät för
att gifva mera eftertryck åt sina ord fingerborgen
slå några prestissimotakter på gossens panna, så
att han blef helt röd och tårarne stego honom i
ögonen. "Kanske du inte vill lägga dig, kanske du
vill opponera dig?"
Julle hade redan sagt ett sakta "god natt" och höll
på att draga af sig jackan i kammaren bredvid,
der golfvet ännu var halfvått och der de två små
sängarne knappast lemnade en liten mellangång för
de båda barnen, medan mamsell Simers for med en grof
svamp öfver Minnys ansigte, så att hon hissnade.
"Ingenting öfvergår renlighet", sade hon
och höll barnets skinande ansigte till närmare
beskådande. "Kasta inte af dig täcket, det råder jag
dig till. God natt nu med er, små barn! Bed Gud för
oss! Vi ha tagit hand om er, när alla andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
