Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. Adam Simers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sågo på er, som voren j giftiga kräk. – Hvar i Herrans namn är Adam?"
Men Adam gick nere i trädgården, det enda ställe,
der han i ro fick röka sin pipa, och fick just sigte
mellan det rödstrukna staketet till grannens trädgård
på en blå hemväfd klädning, och hans hjertas klappning
sade honom, att ett trindt, rödkindadt ansigte skulle
vända sig mot honom, om han gjorde något buller,
hvarföre han tog med handen öfver sig i en gren och
bröt midt af den.
"Det är en vacker solnedgång, mamsell Tina", och Adam
stirrade i vädret och såg ut, som han icke en gång
kunde räkna till fyra.
"Det är det visst", och Tina vände sig så, att de
purpurröda skyarne kastade sin klarhet öfver henne.
"Och vi få ett godt fruktår i år."
"Jag kan inte begripa, att herr Simers nändes bryta
af äpplegrenen der, se så mycket kart, som nu är
förstörd."
"Jag gjorde det för ... jag gjorde det i tankarne."
Tina lade de små knubbiga händerna på staketet och
såg på honom. Hon kände Adam, så länge hon mindes
tillbaka, och hon, den lilla varelsen, som var
lika ensam som han, hade lärt sig att trygga sig
till honom.
"Nå, jag har väl sett herr Simers bryta af minst tjugo
sådana grenar, och det är verkligen synd", sade hon.
"Har jag? ... jag vet inte af det då ... god natt
mamsell Tina!" Och han gick förvirrad bort åt gången,
ehuru han velat gifva sitt lif, om fötterna varit
tunga som bly och hållit honom qvar midt emot henne,
tills han sagt, hvarför han bröt af grenarne, och
han lättat sitt hjerta med en bekännelse, som gjorde
honom sömnlös om natten och förledde honom att,
midt under det mest brådskande arbete, sätta sig
till att se på en sky, mot hvilken ljuset bröt sig,
eller en grönskande kulle, som höjde sig ur vattnet,
och att befolka luft och vatten med idel "Tinor". "Jag
skall tala med henne", mumlade han, der han gick, "nu
var det minsann inte något lämpligt tillfälle." Och
Gud vet, om han var rätt säker på, att någonsin finna
ett sådant.
"Gröten kallnar, men det bryr du dig naturligtvis
inte om, Adam", sade hans syster och satte en karott
på det dukade bordet.
"Jag var nere i trädgården och rökte min pipa",
svarade han sent omsider; ty målet var långt borta
och lekte kurra gömma bakom ett skedblad gröt.
"Och talade med Tina Envall, det enfaldiga
våpet. Jesus, strö inte kanel i saltkaret Adam!"
*
2.
"Låt bära ned frukostbrickan i bodkammaren", sade
herr Forsner och tittade in i sängkammaren till sin äkta hälft.
"Säg till Tina", svarade hon, utan att se upp från
den bok, hvari hon läste.
Herr Forsner gick sin väg i det han mumlade något om
att han väl slutligen skulle få stänga sin bod och
att affärerna gingo upp och ned på, eftersom han hade
en hustru, som endast läste eller skötte sin toalett
och icke tog den ringaste notis om sitt hus.
"Jag får springa ned i källaren efter öl, för Betty
är på torget. Kanske att lilla Clara får vara härinne
så länge?" sade Tina, som kort härefter gläntade på dörren.
Fru Forsner höjde otåligt på axlarne till tecken att
hon aldrig fick vara i fred, och tittade förvirrad
upp, då "lillan" tumlade öfver hennes fötter.
"Maken till barn finnes inte", sade hon, skakade
henne i armen och tog upp den nerfallna boken.
"Kan fru Forsner tänka sig", sade Tina, som nu
återigen öppnade dörren, "när jag sökte efter
korkskrufven, – för Betty lägger den aldrig i
skänklådan, – så fann jag i köksskåpet undanstucket
ett stycke skinka, som var inlindadt i hennes
förkläde.
"Nå, än se’n?"
"Herre Gud, hon har väl ..."
"Jag förstår inte, att Tina kan ha så onda tankar om
alla", och fru Forsner höll tummen mellan bladen,
för att icke återigen behöfva leta efter ett visst
intressant kapitel. "Jag tycker, Betty är rätt bra,
alltid ser hon snygg ut och är höflig, och hon säger,
att jag förr ser ut som en grefvinna, än som jag vore
fru här i huset."
"Jag kan väl inte se saker gömda så der ..."
"Skinkan kan ju vara Bettys, och man bör akta sig
för att säga saker, som man inte kan bevisa", sade
fru Forsner, som just höll på att läsa om en englalik
och öfverseende hjeltinna och icke ville gifva henne
en hårsmån efter.
"Men fru Forsner har ju för icke länge sedan sagt,
att jag skulle ha ett vaksamt öga på henne."
Fru Forsner hörde henne icke, utan var återigen
fördjupad i läsningen, tills "lillan" ännu en gång
stupade öfver hennes fötter.
"Hvarför har jag Tina, om inte för att se efter
barnet?"
"Herr Forsner bad, att jag skulle sy ett par knappar
i hans väst", och Tina såg skygg upp från sin söm.
"Det han begär, går naturligtvis före det
jag beder Tina om."
"Och så sade han, att frun skulle vara god och hålla
sig i ordning till klockan tre och
inte glömma bort middagsbjudningen ..."
"Några bjudningar hända så sällan i den här
enformigheten, att han inte behöfver vara rädd för
det ... tag hit min svarta klädning och mössasken
..." och hon började med ett visst välbehag att
välja mellan ljusröda och blåa band. "Bär ut
flickan, Tina, hon låter då ingenting vara i fred!"
"Har du en näsduk åt mig?" frågade herr Forsner,
som nu, fullt klädd för bjudningen, stod bredvid sin hustru.
"En näsduk? Tina, hvar i all verlden håller hon
hus? Nycklarne till chiffonieren ..."
"De äro kanske i din ficka?"
"Tror du, jag bär omkring sådant der tungt släp ... de
äro i min nyckelkorg. Vänta, jag skall väl finna dem",
och hon började leta med en nervös otålig rörelse,
och herr Forsner fann slutligen nycklarne ligga under
hennes stol, bredvid den upp och nedvända korgen.
"Det var en präktig plats", sade han. "Ja, kära
Selma, om du, som min mor, sjelf lade hand vid allt,
så skulle vi lika väl, som mina föräldrar gjorde,
kunna hålla allt vid makt, men nu går det rasande,
det säger jag förut. I dessa svåra tider är det små
fördelar och små besparingar, vi måste vara måna om,
i fall vi skola slå oss ut."
"Det är bra, att ingen hör dig, Forsner; eljest skulle
man kunna komma på den tanken, att du är snål och
vill ha mig att arbeta som en slafvinna."
"När man önskar göra andra rätt, så väl som sig sjelf,
så kan man väl tala så. Det är verkligen en lycka,
att vi hafva Tina här i huset. Hon gör, hvad hon kan."
"Jag märker nog, att du förbiser mig för Tina!" Och
fru Forsner funderade på, om icke svartsjuka vore en
icke så oäfven huslig förströelse.
"Förbiser? – Om jag det gjorde, Selma, så skulle jag
väl inte så ofta be dig åtaga dig huset."
"Gud, att jag ständigt skall höra dig tala om
huset!" och fru Forsner sjönk ned i en stol framför
spegeln. "Hvad vill du väl, jag skall göra? Är här
inte ordentligt städadt, och får du inte maten i
rättan tid? Jag sörjer bestämdt ihjel mig, men när
jag är borta, skall du inse mitt värde!" Och hon
fastade en ljusröd törnros på sin hatt.
"Kära lilla barn, är du färdig snart?" sade herr
Forsner, som alltid kom till korta, så snart han
ville tala förstånd med sin fru. "Du vet, att jag har
affärer med herr Dunkert, och när han nu är kommen
till staden och gör den här middagsbjudningen för
oss, så vill jag så mycket som möjligt vara artig
och punktlig."
Fru Forsner gaf sig min af ett offerlam och sade,
att han kunde föra henne med sig när och hvart han
ville samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0030.html
