Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. Adam Simers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Illa, är jag rädd; doktorn säger, att hon kanske
blir ofärdig i all sin tid."
"Åh, Herre Gud!"
"Vi ha fått ta en flicka till hjelp ... det är
inte godt att ha främmande personer i sitt hus
... Marie Sophie har bara förargelse af att se,
huru de vårdslösa med allt och aldrig ställa något
på sin plats igen. Jag skulle önska ..." – och som
Tina också teg, nådde hans förvirring sin högsta höjd.
"Jag skulle önska, att ... att inte flickan genast
slagit sönder vår tekanna", – och Adam stod i ett
rökmoln och såg nedslagen ut.
"Båda barnen, som gå i skolan, behöfva mera tillsyn,
än jag kan lemna dem; de behöfva ... de behöfva både
tvättadt och lagadt åt sig."
Tina framkastade en förmodan, att tjenstflickan väl
kunde göra det.
"Nej, det bär sig inte", sade Adam, som mera
fullföljde sina egna tankar och ett visst fattadt,
oryggligt beslut, än just hörde på Tinas ord;
"jag har lofvat att vara i fars ställe för barnen,
men jag håller det löftet som dålig karl ... en far
är inte nog, fruktar jag ... jag fruktar ... skall
det inte vara en bunt lavendelqvistar?"
"Tack!"
"Tycker Tina om lavendel?" frågade Adam, glad att
hafva kommit från det så länge påtänkta och alltid
lika krångliga ämnet, och lunkade gången fram och
härjade allt hvad som stod der i blomväg.
"Jag kan inte hålla alla blommorna i handen", sade
Tina och höjde sig på tåspetsarne, för att taga emot
den rika skörden.
"Väl unnadt", sade Adam, som önskade, att han sjelf
vore en lavendelqvist och kunde på detta behändiga
sätt smyga sig till Tinas lilla hand.
"Helsa Marie Sophie! jag tittar väl snart in och ser om henne."
"Tina, jag har något att säga!"
Hon stannade, vände sig om och såg förvirrad på honom.
"Helsa in!" bad hon, alldeles purpurröd.
Och der gick hon stigen fram, och grässtråna reste
sig efter hennes lätta gång, men Adam stod der med nedböjdt hufvud.
*
3.
"Är det meningen att förpesta rummen?" frågade fru
Forsner, då hon följande morgon kom in i salen och
såg glas och vaser fyllda med blommor.
"Det luktar rätt skönt", tyckte herr Forsner.
"Jag har ställt dit blommorna", sade Tina, i det hon
lade den sista ordnande handen vid frukostbordet.
"Jag kunde förstå det, eftersom Forsner var så
nöjd med arrangemanget", sade fru Forsner, som nu
konseqvent några dagar betraktade sig som en "Elvira"
och sjönk ned i en stol framför kaffebordet, under
det hon icke hade emot att, för omvexlings skull,
spela en liten äktenskaps-scen, eftersom ny lektyr
för tillfället fattades henne på lånbiblioteket. "O,
ingen tänker på mina nerver!"
"Det går ju an att kasta ut blommorna då", – och herr
Forsner lät handling följa på orden, under det Tina
sökte rädda en liten bukett för sitt eget rum, när
fru Forsner hejdade hennes hand, – bad att blommorna
skulle få stå, ty det gjorde ju ingenting, om hon
blefve förgiftad; hon kände på sig, att hon ändå
skulle dö snart, och de, som intrigerade mot henne, –
hon såg på Tina och önskade hennes död, hon såg på sin
man, – kunde få sin vilja fram så godt först som sist.
"Kaffet blir kallt, Selma", sade herr Forsner, som
fattat en tidning och med orubbligt lugn ögnade deri.
Fru Forsner kastade en blick på sin man, som
ungefärligen kunde betyda, att hon ansåg honom för
ett känslolöst odjur, och började servera den bruna drycken.
"Och hvarifrån förskrifva sig de der
blommorna?" frågade fru Forsner, med minen hos en
inqvisitor; "hela vår trädgård är väl plundrad?"
"Jag har fått dem af herr Simers", – och Tina såg ut
som en missdåderska, der hon satt vid ena sidan om
kaffebordet, – "och jag hade inte satt blommorna hit,
om jag inte tänkte ... om jag inte trodde ..."
"Jag för min del tror, att här i huset är så stor
ledighet, att det inte hindrar en och annan att sköta
sina små intriger. Gud, ett så svagt kaffe!"
"Ja, ja, mamsell Tina, man har allt sett små möten
nere vid vårt trädgårdsstaket", sade herr Forsner
godmodigt. "Jag tror, min hustru har rätt; jag
fruktar, man börjat sköta små kärleksintriger der."
"Du talar, som vore detta en bagatell, Josef; men du
får ursäkta, att jag inte gillar sådant."
"Och hvarför inte? Ett bröllop här i huset vore en
rätt treflig sak."
Som fru Forsner icke kunde underlåta, att tycka det
samma, sade hon med en suck: "Ja, om den intrigen
så slutades!"
"Nej, Selma", – herr Forsner skrattade, – "jag tror,
min själ, du ämnar göra Simers till en bedragare,
förförare och qvinnomördare!"
"Jag tror inte på någon karl."
"Blif inte skrämd, mamsell Tina, vi äro inte så
farliga, och jag tar Simers’ parti. A propos! har
han friat ännu?"
"Åh, Herre Gud, nej!" sade Tina, och svalde kaffe
och gret.
"Nå! jag skall tala med honom, att vi få saken arrangerad."
"Nej, för Guds skull!" bad Tina, och nu brusto
tårarne lösa.
"Hvad i Herrans namn, mamsell Tina!" och Forsner såg
med stora ögon på henne.
"Jag är så dum och barnslig, jag vet det; men jag
rår inte för" ... och nu gjorde hon sig något att
syssla med vid bordet, lutade sig djupt ned och tog
brödkorgen i handen och gick ut.
"Har jag inte alltid sagt, att hon har ett obehagligt
och krångligt lynne? Men du har aldrig velat tro mig;
nu ser du sjelf, Josef!"
"Jag gick för långt i mitt dumma raljeri att bry henne."
"Det förstås, att du alltid urskuldar Tina."
"Hvad tusan! om jag begrep, hvarför du så ofta talar
på det viset?"
"Om jag bara slapp att hvarje ögonblick höra dig säga:
’hvad tusan’, ’min själ’ och andra grofva svordomar,
så skulle jag foga mig i allt annat"; och fru Forsner
dolde ansigtet i sin näsduk.
"Herre Gud! inte vill jag ha dig att gråta? och du
kan ha rätt nog, att jag kanske inte alltid väger
mina ord; jag är en rättfram menniska och förstår
mig kanske inte på att behandla fruntimmer."
"På mig förstår du dig åtminstone inte. O, Josef!"
"Se så, kära lilla Selma!"
"Jag vill ändå hoppas, att du en gång skall uppskatta
mitt värde, Josef; att den dag skall randas, då
våra själar inte skola skåda hvarandra som genom
ett dunkelt glas; att ... att vi, med ett ord, skola
förstå hvarandra." Och fru Forsner tyckte, att om han
nu, för hennes mildhets skull, föll på knä och kysste
hennes fötter, så skulle detta just vara på sin plats.
Men herr Forsner stod stel och rak framför henne och
såg likasom litet bortkommen ut, "Visst förstår jag
dig, kära Selma; och om du ville läsa litet mindre,
– inte för jag missunnar dig detta nöje, utan för jag
tror, du får en hop griller deraf; – om du, som sagdt,
inte läste så mycket, utan mera tog dig af ditt hus
... och såg lifvet, sådant det är, så skulle det
bli bättre för oss båda."
"Gå, jag ber dig, gå, Josef!"
Herr Forsner gick, dröjande, sin väg, i det han
mumlade något om "qvinnans lynne" och "vinden".
Fru Forsner dolde återigen ansigtet i sin näsduk;
– ingen, nej, ingen i hela verlden var så olycklig,
som hon! Hvem kunde väl förstå henne? Och hon ropade
på Tina, att denna skulle efterhöra, om inte "Ernst
Maltravers" slutligen var inkommen på lånbiblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0032.html
