Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. Adam Simers. - Logogryf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det har gått alldeles upp och ned på allt i hemmet,
Marie Sophie har haft riktiga pröfvodagar och önskar
ingenting högre, än att det skall komma en husmor
i huset."
"Men det är derför inte säkert, att hon skall tåla
att se mig?"
"Det är inte mer än en timme sedan hon ville tvinga
mig att gå in och fria till dig." Tina gjorde stora
ögon och han tillade: "men en sak får du ha fördrag
med, och det är Marie Sophies lynne, när hon kanske
någon gång vill styra och ställa i vårt hus."
"Jag skall akta och lyda henne då; tro detta, Adam!"
Han strök smekande hennes hår, "och en sak: barnen,
mina barn, Tina, jag kallar dem så, skall du få hjerta för dem?"
"Jag har det redan", och hon tänkte på de många gånger
hon medlidsamt vändt sig om efter dem.
"Stackars små", sade Adam, "jag var kusin med deras
mor, och utom oss ha de ingen här i verlden."
"Jag har hört detta", sade Tina, "deras far tog ju lifvet af sig?"
"Ja, det var en sorglig historia."
"Det var ett förtvifladt beslut ... man har sagt,
att det var till följe af ett brott?"
"Levall var en så arbetsam och ordentlig karl
som trots någon och lefde sparsamt i sitt hus; jag
förstår inte, hvartill han skulle förslöst så mycket
penningar", sade Adam betänksamt, "för min del har
jag aldrig rätt trott på det brottet."
Ett ljud, liksom af en qväfd snyftning, störde dem
nu. De vände sig om och sågo Julius, som låg der
framstupa på marken och dolde ansigtet i sina händer
och sade för sig:
"Adam tror intet ondt om pappa, åh, Herre Gud!"
"Lugna dig, min gosse", sade Adam och drog honom
till sig, medan Tina smekade och kysste honom, "du
står ju inte ensam. Tina vill vara dig i mors ställe,
och jag skall med Guds hjelp söka försvara de pligter
jag åtagit mig."
"Ja, kära barn, öfver din fars död hvilar ett dunkel,
som vi kanske aldrig kunna lyfta, må han hvila i ro:
jag tror förr på någon sinnesförvirring än på något
annat."
"Jag vill bli urmakare, eller hvad Adam vill ... jag
skall bli lydig och snäll ..."
"Det blir nog bra, hedersgosse, torka bara bort
tårarne ... inga tårar på min största glädjedag."
De gingo nu långsamt mot staden; Adam stannade då
och då, för att säga Tina, att han trodde, att det
inte var han sjelf, som gick der, eller något dylikt,
och Tina erkände, att om hon aldrig skulle upplefvat
denna stund, så skulle hon inte haft mycket att lefva
för i denna verlden.
Genom staden släppte det unga paret hvarandras armar,
och Adam lyfte knappt ögonen upp från gatstenarne,
der de gingo storgatan fram, medan han emellanåt
trampade på hennes klädning eller stötte till henne,
under det han tyckte sig gå genom en skärseld, då
skomakaren räckte sig långt fram och såg efter honom,
eller då tenngjutaren ropade ett ljudligt
"god qväll" och högt sade efter honom, att "i det
djupaste vattnet gå de största fiskarne" och "att
den satans Adam Simers svärmat ute på qvällqvisten
med en vacker flicka".
Adam glömde emellertid all vedermöda, då han sköt
Tina in före sig till systern.
Hon såg skarpt på dem båda, "jag vore nästan frestad
att tro, det du slutligen tagit ditt förnuft till
fånga, Adam, och lydt mitt råd."
"Det har jag."
"Nå, så Gud välsigne er båda!" sade Marie Sophie,
som ännu inte rätt återhämtat sig från sin förvåning
öfver Adams hastiga omvändelse. "Måtte du i en god
stund komma hit i huset, Tina! Kors, Adam, hvad du
ser glad ut! Nå, jag visste, att jag rådde dig till
det, som var bra, fast du inte ville lyssna på mig,
men jag är nöjd, att du bättre besinnat dig. Dra
bättre upp kudden, Tina, nå nå, inte så häftigt,
jag är väl ingen stock heller!"
"Här inne skall ditt sybord stå, Tina", sade Adam,
som visade henne omkring i huset, likasom hon icke
kände till hvar vrå förut, och pekade på en liten
vrå mellan fönstret och sitt arbetsbord.
"När jag blir så pass, att jag kan sitta på soffan,
så skall Tinas sybord stå inne hos mig, fastän dörren
kan stå öppen till bodkammaren."
"Nå ja, det blir väl bra med den saken. Gud gifve vi
bara hade henne här först!" sade Adam.
Denna önskan satte Marie Sophie sig icke emot,
det var ju alltid hon, som stiftat deras äktenskap,
och kände de någon lycka, så var det genom henne.
"Nej, nu får jag gå, fru Forsner tror väl, jag blifvit
alldeles bergtagen."
"Så godt som", sade Adam, som stod med henne i den
mörka förstugan, "det är ett stort gammalt troll,
som håller dig fången."
Fru Forsner sade något om intriger, otack och
opassande möten, då Tina med qväfd röst förklarade,
hvarför hon dröjt så länge borta, och att hon tänkte
flytta till hösten, men gjorde på ögonblicket i
tankarne upp bröllopsprogrammet, der ingenting skulle
felas, hvarken luftiga krokaner, mystiska pastejer
och perlande champagne eller "baronens"; ty på ett
bröllop kunde man bjuda hvem som helst, för att kanske
sedermera kunna inleda angenäma bekantskaper, och hon
sjelf skulle uppträda i en splitter ny sidenklädning,
som skulle fördunkla allt, hvad man hittills sett
i den lilla staden. Kommen till detta resultat, tog
hon Tina i famn, kysste henne och önskade henne all
upptänklig lycka.
Under detta gick Adam nere i sin kammare, barnen
sofvo, och det var så tyst omkring honom, då han
knäppte händerna tillsammans; det steg icke någon
bön upp på hans läppar, den stannade måhända i
hjertedjupet, der det säkert var frid och sabbat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
