Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 37 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. X. Erik Dahlberg. Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Så börjar den odödlige Dahlberg i sin dagbok
teckningen af sina lefnadsöden, hvilka skulle bli
så ärorika och glänsa i Sveriges tideböcker öfver
dess i politiskt hänseende mest lysande dagar, under
regenter, hvilka vi ännu kalla stora och hvilkas
namn äro uttrycket för vår stormaktspolitik – en
dröm, lika kort som kostsam, men möjliggjord genom
de stora snillen, som dessa dagar kallade fram till
ljus och handling.

Erik Dahlberg.

Erik Dahlbergs fader, Jöns Eriksson Dahlberg, var
landskamrerare öfver Westmanland, Wermland och
Dalarne. Han dog tidigt, så att modren skickade den
sexårige gossen till Westerås skola, hvarifrån han
sedan flyttades till åtskilliga andra läroverk, vid
hvilka alla han berömdes för flit och skicklighet. Då
han uppnått tretton år, skickade hans farbroder,
k. räntmästaren Svanfelt, honom till Hamburg,
för att hos en berömd räkne- och skrifmästare
derstädes, Nicolaus de Trij, lära sig räkenskaper
och bokhålleri. Härifrån kom han efter tvenne år till
generalkamreren öfver Pommern och
Mecklenburg, Rehnskiöld, som skrifvare och
med 4 riksdaler på fickan, hvilka utgjorde det
frikostiga understöd, som hans farbroder, ägare af
120 bondgårdar, ansett sig kunna bekosta. Men det är
ej penningen, som bildar underlaget för ett snilles
framtidsbyggnad. På armodets grund reser det ofta sitt
praktfulla tempel, hvars spira sträfvar mot höjden,
hvarifrån det sjelft hämtat murbruket för byggnaden.

Dahlberg lyckades, fastän blott 16 år, vinna sin
förmans stora förtroende. Redan år 1643 fick han
tillfälle att göra bekantskap med krigsscener, då
Rehnskiöld kallades till arméen. Nu följde några år,
under hvilka Dahlberg utförde
åtskilliga ganska maktpåliggande uppdrag, tills
Rehnskiöld, som märkt hans stora anlag för teckning,
förordade honom såsom ingeniör hos general-qvartermästaren
och öfversten Murdefelt, som då hade
inspektion öfver alla fästningar i Pommern, Brehmen,
Mecklenburg och Westfalen. Dahlberg kom äfven
hos honom i den gunst, att han 1647 förordnades
till konduktör vid nämda fästningsverk. Följande
året sprängde han, i prins Carl Gustafs närvaro,
ett i Demmin utdömdt torn, genom minor, i luften,
till prinsens stora nöje, som nu för första gången
skulle göra bekantskap med den man, hvilken skulle
gifva honom idéen till det sedan så besjungna tåget
öfver Stora Bält.

Några derpå följande år tillbragte Dahlberg med
resor i Tyskland, hvarunder han ibland kom att
uppehålla sig hos
prins Carl Gustaf, till hvars ära, såsom han sjelf
omtalar, det i Würzburg på en fastedag serverades 60
särskilta rätter fisk och uppfördes "musik, komedier
och slikt, som jesuiterna och andra ordenspersoner och
munkar rätt mästerligen veta att bringa till väga".

Den starka reslust, som härunder närdes hos Dahlberg,
ingaf honom tanken att företaga en pilgrimsfärd till
Jerusalem. I sällskap med en karmelitermunk afreste
han från Wien genom Ungern in öfver turkiska gränsen,
men fick nu veta, att en turkisk här var i antågande
mot Österrike, hvars marodörer ej skonade någon, så
att de båda pilgrimerna måste återvända. Dahlberg
skyndade nu i stället till Stockholm, för att
närvara vid drottning Christinas tronafsägelse och
Carl Gustafs tronbestigning, emedan han, såsom
känd af denne, senare kunde vänta sig befordran och
sysselsättning. Detta hopp svek, hvarföre han begaf
sig, som guvernör för två baroner Cronstjerna,
med dem till Venedig, der de skulle bilda sig
i fortifikation. Snart missnöjd med sina elever,
beslöt han nu för andra gången att resa till Jerusalem
– denna tanke föresväfvade honom alltjemt. Men äfven
nu möttes han af samma hinder som förut, hvarföre
han återvände till Venedig (1656), förlikte sig med
sina elever och for med dem till Rom. Under detta sitt
vistande i Italien utbildade han sin konstskicklighet
och smak.

Ännu en gång anträddes färden till Jerusalem, hvilken
skulle företagas sjöledes från Neapel. Men på öppna
hafvet möttes hans galér af sju turkiska
sjöröfvarefartyg, som anställde jagt efter den samma,
så att han måste taga sin tillflykt in i Palermos
hamn. Nu uppgaf han all vidare tanke på att skola få besöka det
heliga landet och skyndade i stället att efterkomma
kallelsen att begifva sig till Polen, der Carl
Gustaf nu inbrutit med sin armé. Han träffade sin
nye konung i Frauenburg och blef genast utnämnd till
general-qvartermästare-löjtnant vid hufvudarméen.

Hösten 1656 insjuknade han i den då i Polen härjande
pesten, under en ridt till Elbingen. Allena som han
var, tog han i feberyrseln vägen inåt en skog och
red der i ett och ett halft dygn fram och tillbaka,
nästan utan medvetande, sofvande än i sadeln, än på
marken. Den sediga hästen sprang likväl ej undan,
utan lät sig villigt tagas af den matte herren. Han
kom slutligen fram till en krog. Krögaren, som såg,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>