- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
38

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. X. Erik Dahlberg. Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att det var en svensk officer, trodde honom vara
drucken och lade honom derföre på en af bänkarne.
Kort derefter inträdde en fiskare, som
började klaga sin nöd, så att Dahlberg rördes
af medlidande och gaf honom en almosa.
Fiskaren aflägsnade sig innerligt förnöjd,
och Dahlberg låg qvar under ständigt ökad
feber. Krögaren förstod nu, att det var pesten.
Ryktet härom spred sig, så att inga kunder
infunno sig, hvarföre han bar den sanslöse
främlingen ned till hafsstranden och lade honom
der under några pilar: bädden en halmkärfve,
täcket Dahlbergs egen kappa. Den fattige
fiskaren fick händelsevis dagen derefter reda
på förhållandet. Han bar nu Dahlberg ned i sin
båt, öfvertäckte den med seglet, rodde ut i
vattnet och fäste farkosten inuti den tjockaste
hafsvassen, der den ej kunde ses af någon.
I ett någorlunda sinnesredigt ögonblick gaf
Dahlberg honom sina penningar och dyrbarheter och bad
att blifva begrafven under en ek vid stranden.
Fiskaren tog penningarne och köpte för
dem, hvad som kunde behöfvas. En gång trodde
han Dahlberg vara död, så att han ej besökte honom
på fem dygn, utan i stället lät förfärdiga hans
likkista. Men slutligen brast pestbölden, och
sansningen började återkomma. Nu lät han
föra sig till Elbingen, men eftersom ingen
sjuk fick insläppas i staden, lade fiskaren honom
på en kärfve å golfvet i sin egen koja.
Inkommen i värmen, lät han nu aftaga sina kläder
och hårda ryttarestöflar, hvilka ej på en hel månad
varit af fötterna. Dessa sednare voro derföre
uppsvullna och alldeles svarta, så att
Dahlberg ej mera trodde sig skola kunna begagna dem.
Rundtomkring härjade pesten. I hyddan näst intill
dogo flera personer. Men hos fiskaren förblef
det friskt. De fromma menniskorna trodde det vara
den mot Dahlberg visade barmhertigheten, som de
hade att tacka härför. Man kan, om man så
vill, se Guds finger; men man kan ej annat, än spåra
en högre skickelse deri, att Dahlbergs lilla gåfva
till fiskaren skulle rädda hans lif och spara honom
i kritiska ögonblick åt ett älskadt fosterland.
Slutligen segrade Dahlbergs ungdom öfver sjukdomen.
Första gången han gick ut, förde fiskaren honom
till kyrkogården och visade honom der den för
honom beställda likkistan samt den plats, der han
ärnat att bland sina fattiga likar begrafva den
främmande herren.

Dahlberg glömde aldrig fiskarens ädla handling,
och hans dagbok visar, huru denna inpräglade hos den
store mannen en förtröstan på Gud och hans försyn,
lika fast som den outplånliga skrift, du inristar i
bergets häll.

Återkommen till konungen, anställde denne honom
hos sig såsom generaladjutant, i hvilken egenskap han
högligen bidrog till intagandet af fästningen Brzesc
i Litauen. Emellertid kom underrättelsen, att
konungen i Danmark förklarat krig, hvarpå
Carl Gustaf måste med en stor del af sin här
lemna Polen. Med blixtens hastighet skyndade han tillbaka
till sina tyska provinser, fördref derifrån danskarne och
inträngde i Slesvig och Holstein. Danska trupperna blefvo
öfverallt slagna och landets fästningar eröfrades, och
slutligen stod man i Oktober 1657 framför det starka
Fredriksudde.

Efter hållet krigsråd, under general Wrangel, beslöt man
att, ehuru blott 3000 man stark, storma
fästningen, som hade en besättning af 5 till
6000 man. Men man måste dock först skaffa
sig några underrättelser. Öfverstelöjtnant Zanitz
och Erik Dahlberg åtogo sig att skaffa sådana.
Flera gånger under de mörka höstnätterna kröpo
dessa båda herrar på armbågar och knän intill
fästningen ned i grafven och upp öfver vallarne,
utan att blifva sedda, och erhöllo slutligen
nödig kännedom. Nu utsattes stormen till
den 24 Oktober. Anfallet skulle ske
en timme före solens uppgång; fälttecknet
var en halmbindel på hatten, fältropet: Hjelp,
Jesu!


Planen hölls så hemlig, att danskarne ingenting anade.
De blefvo ock öfverrumplade, så att just som solen
öfver Fyens nordligaste uddar rann strålande upp
ur Kattegats böljor, sprungo svenskarne öfverallt
upp på Fredriksuddes vallar och inträngde i
fästningen. De vida talrikare danskarne upplöste
sig i vild oordning. En stor del sprang mellan de
stormande svenskarne öfver vallarne utåt Jylland
och gömde sig i dess skogar och träsk. Nära
3000 man, under befälhafvaren Anders Bille,
instängde sig i Bersudde, den yttersta delen af
Fredriksuddes landtunga. De uppmanades att
gifva sig, men afslogo. Då erbjöd sig Dahlberg att
rida dit och förmå danskarne till dagtingan.
"Akta er", sade Wrangel, "ni får blott en kula
till svar." Men Dahlberg vågade försöket och
lyckades. Det var en bytesrik seger, som
spred förfäran i Köpenhamn. Den vidare
framgången var nu gifven, och 1657 års fälttåg hade
fått ett för de svenska vapnen hedrande slut.

Men Sveriges ställning hotades dock fortfarande med
faror, ty det var mål för öppen fiendtlighet
af Polen, Ryssland, Danmark och Österrike,
och hotades äfven af Brandenburg och Holland.
Dessa makter ville klippa Sveriges stormaktsvingar
och hoppades kunna plocka det gemensamma villebrådet,
såsom de ock skulle till en del framdeles göra, ehuru
timman för vår sortie ur stormaktsrådet ännu
icke var slagen. Mot dessa fiender hade Sverige ingen
bundsförvandt; och dess s. k. vänner
Frankrike och England ville ej lyfta ett
finger. Faran var, att den lilla kämpahären
skulle på detta sätt kunna stängas inne i
hertigdömessäcken, der smälta ihop och öfvermannas,
hvarefter man skulle föreskrifva Sverige
lagar, omrevidera Westfaliska freden och börja
delningskalaset.

Svenska hären måste ha luft. Men huru? Carl
Gustaf adopterade Torstensons plan vid ett
liknande tillfälle och beslöt att öfvergå
till Fyen och Seland, helst öfver de islagda
Bälten, men annars på anskaffade fartyg.
Den 9 Januari (1658) började en i tre
veckor ihållande våldsam snöyra, hvarefter kölden
blef särdeles sträng, utan afbrott fortfarande till
slutet af Mars.

Carl Gustaf, som tillbragt julen i Wismar,
skyndade till stranden af Lilla Bält, dit så många
trupper som möjligt sammankallades. Den 27 Januari
möttes de samtliga vid Heilse, en liten by mellan
Haderslev och Kolding. Ännu dagen förut hade
Lilla Bälts egentliga strömfåra gått öppen.
Men det blef så kallt om natten, att om morgonen
hela Bältet låg tillfruset. Isen var dock
ännu icke säker, då man slutligen fredagen
den 29 afsände Dahlberg, för att undersöka
Middelfartsvägen, medan tvenne löjtnanter skulle
pröfva den andra vägen, norr och söder om
udden Iversnäs. Både Dahlberg och löjtnanterna
återkommo med underrättelse, att isen var
tillräckligt stark. Fastän Dahlberg tillrådde vägen
öfver Middelfart, valde konungen och Wrangel likväl
den andra vägen. Öfvergången företogs genast och
med framgång, ehuru isen brast för en del af
konungens egen flygel, så att hans och franska
sändebudets vagnar samt två sqvadroner ryttare
försvunno i djupet. Landstigningen på Fyen
skedde. De danska trupperna gjorde nästan intet
motstånd, utan sträckte vapen. Inom några dagar
var hela Fyen öfversvämmadt af trupper och svensk
egendom, med eröfrarens, äfven här med våldsamhet,
förmenta rätt.

Från Köpenhamn komm ett bud med fredsförslag och
anhållan om stillestånd; men Carl Gustaf ville fullfölja
sin seger, begagna de gynnsamma naturkrafterna
och gå öfver till sjelfva Seland. Redan dagen
efter landstigningen hade han skickat Dahlberg att
undersöka isen mellan Langeland och Laaland
och sjelf följt så fort som möjligt till Nyborg.
Stora Bält låg framför den krigiske konungen,
som vid synkretsens rand skönjde Selands kust.
Det var en väldig plan, som här hvälfde sig
inom honom. Han och dansken Corfits Ulfeld,
"förrädaren", såsom danskarne kallade honom,
ehuru saken ej är alldeles utredd, ville,
att man skulle våga försöket och gå öfver,
eftersom flera danska flyktingar förut lyckats häri; men
alla generalerna afrådde, emedan planen
föreföll dem för djerf. Carl Gustaf
vacklade och uppsköt med att fatta beslut.

Dahlberg hade emellertid med 80 östgöta
ryttare gått öfver Fåborg, Svendborg samt öarne
Thorseng och Langeland. Från sistnämda ö red han
med halfva sin styrka ut på det frusna stora Bält,
i det han ställde kosan åt Laaland. Allt
gick lyckligt. Han landsteg vid Grimstad, medtog,
som bevis på sin öfvergång, några fångar och
skyndade tillbaka.

Klockan 9 på qvällen den 4 Februari träffade han
konungen, som just satt upptagen med sin aftonmåltid
i Dalems kloster nära Odense. Dahlberg aflade sin
rapport, förklarande: "Jag är viss på att med Guds
hjelp kunna föra Eders Majestät och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free