Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. X. Erik Dahlberg. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hären oskadda öfver till Laaland." Strålande af
glädje, slog konungen händerna tillsammans och
utbrast: "Nu, bror Fredrik (danske kungen), nu skola
vi talas vid på god svenska!" Så fort qvällsvarden
expedierats, kastade konungen och hans herrar sig
i vagnarne och foro i sporrstreck till Nyborg, der
krigsråd genast hölls. Wrangel och Ulfeld uttalade
nu betänkligheter, fastän Dahlberg på heder och
samvete bedyrade sina uppgifters riktighet. Konungen
vacklade åter, uppsköt att fatta beslut och gick in
i sin kammare, för att hvila. Wrangel och Ulfeld
öfverföilo nu Dahlberg med skarpa förebråelser
för hans tanklöshet att vilja leda konungen in i
vansinniga företag. Slutligen skildes man åt, Dahlberg
tagande vägen till sitt sofrum. Han hade likväl
knappast hunnit inom dörren, förrän bud kom, att han
skulle bege sig till konungen. Dahlberg lydde. Kungen,
som redan låg, gjorde honom en mängd frågor och sade
till sist: "Nu, Dahlberg, skall du på samvete säga
mig, om du tror, att hären kan utan skada komma öfver
till Laaland! Tala uppriktigt och var ej rädd för
Wrangel eller Ulfeld, ty jag rättar mig ej efter dem,
utan efter min egen vilja och öfvertygelse." Dahlberg
svarade: "Hären kan utan fara komma öfver, derpå vill
jag våga mitt lif, ehuru jag vet detta vara allt för
ringa att motsvara skadan vid en olycklig utgång. Men
så framt kölden fortfar, skall jag, med Guds hjelp,
utan någon förlust öfverföra Eders Majestät och
dess trupper, om det ock vore 300,000 man!" – "Det
är sagdt", utropade kungen, "du skall få föra mig,
som du säger! Jag vill i Herrans namn våga försöket,
hvad än Wrangel och Ulfeld må invända. De kunna på
sitt vis hafva rätt; men detta tillfälle är allt för
dyrbart att släppas ur händerna."
Befallning affärdades genast till alla
rytteriregementena, att de skulle möta konungen vid
Svendborg. Då Wrangel morgonen derpå fick veta detta,
sade han vredgad till Dahlberg: "Skam få eder, ni
bringar Hans Majestät från både krona och spira." –
"Nej", svarade Dahlberg, "ers excellens skall få
se, att jag som en redlig man håller, hvad jag
lofvat." Och han höll ord.
Följande dagen, den 6 Februari, började svenska hären
att vid Svendborg, ej långt från Waldemars slott,
tåga ned på isen. Det var en tyst och sluten falang,
som ryckte framåt, men oviss om sitt och sin saks
öde. Det rådde en hemsk spänning i hopen. Var Ran
sig lik och falsk, skulle kanske hela denna kämpahär
inom kort vara försvunnen i djupet. Omgifna af några
smärre ryttarehopar, kommo sist några slädar. Det
var konungen och hans stab, som följde hären.
Ute på sjön, ungefår midt emellan Thorseng
och Langeland, upphann konungen de främsta
sqvadronerna. Då dessa igenkände honom, gick
igenom dem ett sorl af: "Det är kungen!", och
sorlet förvandlades hastigt till dånande hurrarop,
som helsade hjelten. De följande sqvadronerna anade,
hvad hurraropen betydde, och den ena efter den andra
instämde deri, så att, säger Mellin, det svenska
härskriet med väldigt dån rullade utöfver böljornas
fält.
Hären landsteg utan svårighet på Langeland, ryckte
skyndsamt genom Rudkiöbing, hvars invånare bestörta
blickade ut genom fönster och portar på de så
oförmodadt ankomna krigarskarorna, och begaf sig
till Spordsbjerg, en liten höjd vid den så kallade
färjstaden på Langelands östra strand, hvarest
halt gjordes för frukosts intagande. Men redan en
half timme derefter var hären åter i ordning till
marsch. Konungen befann sig på sin hvita häst öfverst
på kullen. Hans blick sökte en man, som i denna
stund var honom framför alla dyrbar. Den mannen var
Dahlberg, som ock infann sig. "Nå, min käre Dahlberg,"
sade konungen, "rid nu först och visa vägen, såsom
du lofvat! Jag vet, att du skall uppfylla ditt löfte
som en man!"
Dahlberg, som äfven var till häst, gjorde en
bugning och sänkte värjspetsen mot marken för
majestätet. Äfven ur hans drag strålade hjeltens
inspiration. Efter den stumma helsningen kastade han
om sin häst, red utför kullen och var den förste, som
beträdde isen, för att vägleda hären på den sällsamma
färden. Snart hördes på isens blanka fält endast
hästarnes tramp och slädmedarnes gnisslande. Hos
manskapet rådde en
högtidlig tystnad, föranledd af det betydelsefulla
i den närvarande stunden. Men Dahlberg hade haft
rätt, och lyckans sol strålade öfver den svenska
hjeltetruppen, som klockan 3 på eftermiddagen landsteg
på Laaland vid Grimsted, nära Nakskov. Infanteriet
följde sedan samma natt ryttarne.
Nakskovs befästade stad intogs, tåget fortsattes till
Falster, der ett par dagars rast togs, och den 12 gick
hela hären öfver det sista smala sundet och landsteg
utan motstånd vid Vordingborg på Seland. Det stora
företaget var fullbordadt. Häfdens blad hafva ej
ett motstycke att uppvisa, och oförgätligt glänser
Dahlbergs namn öfver det kapitel i dem, som omhandlar
"Tåget öfver Stora Bält".
Fred afslöts på de mest fördelaktiga vilkor med
Danmark, hvarefter Carl Gustaf återvände till sitt
rike med Dahlberg, som måste uppgöra planer till
Helsingborgs, Landskronas, Malmös och Christianstads
fästningar, genom hvilka den nyförvärfvade provinsen
Skåne skulle hållas i tygeln, och för samma ändamål
anlägga den nya staden Karlskrona vid Bodekulla
i Blekinge. Också åtnjöt han odeladt förtroende
hos konungen, som anförtrodde honom ensam sina nya
planer mot Danmark och, efter sin återkomst dit,
skickade honom till Köpenhamn, för att i hemlighet
taga ritningar af stadens fästningsverk. Han
måste tidigt på morgnarne uträtta sitt uppdrag,
emedan han om dagarne var mycket upptagen i de
förnäma familjerna. Han kom dock lyckligt derifrån,
antecknande i sin dagbok: "Hade de vetat, hvad jag
förde i hjertat och bar på mig, skulle jag säkert
fått ett annat härberge."
Dahlberg kom "i grefvens tid" undan, ty redan dagen
derpå landade svenska hären åter på Seland och stod
fyra dagar senare utanför Köpenhamns murar. Dahlberg
förordade platsens stormning genast, på grund af
fästningsverkens dåliga skick; ja, han erbjöd sig
att i spetsen för den stormande hären åka i en vagn
öfver vallgrafven in i Köpenhamn. Men största delen
af krigsbefälet afrådde konungen derifrån, som ock
beslöt en ordentlig belägring. Resultatet känna vi:
svenskarnes tillbakakastande. Dahlberg måste äfven
leda belägringen af Kroneborg, som föll i svenskarnes
händer. Under hela året 1659 var Dahlberg på konungens
befallning sysselsatt dels med förbättrande af
Kroneborgs verk, dels med en noggrann undersökning
af alla försvarspunkter på Seland, hvilken ö Carl
Gustaf beslutat till det yttersta försvar mot alla
sina talrika fiender.
Carl Gustafs plötsliga död, 1660, verkade ett omslag
i denna politik och hämmade Dahlbergs befordran. Han
adlades af förmyndareregeringen och utnämdes till
öfverstelöjtnant vid Södermandländingarne, hvilken
post han innehade i – fjorton år.
Han tillbragte sju år i ostördt lugn, hvarunder
han sysselsatte sig med att fullständiga sina
ritningar af de vigtigaste händelserna under Carl
Gustafs regering. Förmyndareregeringen beslöt,
att de samma skulle åtfölja Pufendorfs historia
öfver hjeltekonungen, och uppdrog åt Dahlberg
att begifva sig till Paris, för att der öfvervaka
deras stickande i koppar. Han uppehöll sig der till
September 1668, då han öfverreste till England,
hvarest han vid en audiens hos konung Carl fick
uppvisa sina ritningar. Konungen blef så intagen
i mannen, att han erbjöd honom lysande vilkor hos
sig, hvilka Dahlberg dock, af brinnande kärlek till
fäderneslandet, afböjde. Han återkom hem i November
samma år, då han blef kommendant i Malmö och erhöll
uppsigt öfver de skånska fästningarne.
Här stannade han till 1674. Den myndige Carl XI
skyndade att omgifva sig med sin fars härförare och
kallade äfven till sig Dahlberg, som redan samma
år blef öfverste och general-riksqvartermästare,
med hvilken syssla var förenad uppsigten öfver alla
fästningsverk. Nu kom en tid, som tog Dahlbergs snille
i anspråk. Den unge konungen måste föra ett olyckligt
krig i Tyskland, hvaraf Danmark återigen ville begagna
sig, för att hämnas. Under förmyndareregeringen hade
riket blifvit nästan alldeles värnlöst. Den unge
konungen var bringad till förtviflan. Men Dahlberg
handlade. Han reste oförtrutet omkring i landet och
mönstrade trupper. Han arbetade med förvånansvärd
energi, tills slutligen danskarne, då de följande
sommar inbröto i Skåne, möttes af den armé, som
Dahlberg skapat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
