- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
40

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. X. Erik Dahlberg. Axel Krook. - Island. II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Före det märkvärdiga slaget vid Lund, som för alltid
betryggade Sverige om besittningen af Skåne, hade
konungen sjelf i Dahlbergs sällskap rekognoscerat
fiendens ställning, och under nästan hela slaget
lemnade Dahlberg icke konungen. Efter fälttågets slut
utnämde Carl XI honom ock till riksråd. Han besvarade
denna befordran med sin för den tiden så lysande
utförda belägring af Kristianstad, som, oaktadt ett
kraftigt motstånd, måste efter fyra månader gifva sig,
då Dahlberg öfvertog befälet derstädes och behöll det,
tills freden i Lund afslöts 1679. Detta var det femte
kriget, hvari Dahlberg gjorde tjenst.

Det var en svår pröfningstid, Sverige hade haft att
utstå. Det hade förlorat sina tyska provinser och
sin flotta, och endast den unge konungens arf af sin
fars erfarna krigare räddade Sveriges sjelfständighet
inom dess egna gränser mot påträngande öfvermäktiga
fiender. Och isynnerhet var Dahlberg härvid till
stor nytta, i det han upphjelpte landets alla
fästningsverk, anlade den nya örlogshamnen Karlskrona
på Trossön samt på det starkaste befästade Marstrand
och Landskrona. Alla dessa arbeten påbörjades
1680. Men Dahlbergs verksamhet togs, ofta med stor
fara för honom sjelf, äfven i
anspråk i de svenska östersjöprovinserna och
våra landsdelar i Tyskland, hvilka ständigt
hotades. Öfverallt, hvart han kom, uppreste sig
starka fästen, anlagda efter befästningskonstens
nyaste principer och ämnade att försvara landet med
dess transmarinska besittningar.

Förutom denna sin skicklighet i militärbyggnader
visade Dahlberg äfven prof på sin duglighet
som arkitekt i byggandet af flera kyrkor och
kungsgårdar. Hans smaksinne var godt, likasom hans
praktiska blick.

Den tacksamme kungen befordrade honom ock till
general-major och landshöfding i Jönköpings län,
till general-fälttygmästare, grefve, kungligt
råd, general-guvernör i Bremen och Verden samt
fältmarskalk. Nämda guvernörspost måste han dock
år 1696 utbyta mot platsen som general-guvernör i
Lifland samt kansler för akademien i Dorpt.

Högt uppsatt och grånad i statens tjenst, hoppades
Dahlberg nu få hvila; men ödet skulle foga så, att
han skulle vara den högra handen för ännu en af våra
store Carlar. Carl XI
dog, och Sveriges fiender – Polen, Ryssland och
Danmark – sammangaddade sig, för att under hans
unge efterföljare krossa stormakten Sverige.
Men den sachsiska hären, under den från
Sverige landsförviste Patkull, hvilken ville i
Lifland framkalla en allmän resning af adeln, hade
der emot sig den bepröfvade Dahlberg, som satt sig i
försvarstillstånd och höll sig, tills förstärkning
anlände, då sachsiska hären måste draga sig tillbaka.

Den unge czar Peter I i Ryssland,
som ville åtkomma
de östersjöprovinser, Sverige fordom eröfrat från
Ryssland, förklarade nu äfven Sverige krig. Medan
hans här och Carl XII möttes vid Narva, framträngde
sachsarne till Riga, som de bombarderade, men måste
genom Dahlbergs motstånd upphäfva belägringen. Genom
segern vid Narva kunde konungen tänka på Liflands
befrielse, der ännu en stark sachsisk här stod i
ett förskansadt läger vid Dünafloden. Men Dahlberg
hade under tiden skaffat en mängd farkoster, för
att öfverföra svenska arméen öfver denna flod,
och uppgjort den plan till angreppet på sachsarne,
som förskaffade Carl XII den andra stora segern,
slaget vid Düna.

Här afslöt Dahlberg sin offentliga verksamhet.
Hans återstående dagar äro höljda i dunkel. Vi veta
blott, att han dog år
1703 i Stockholm och begrofs i Turinge kyrka, der
hans sjelfvunna vapensköld ock krossades, i det ätten
utdog på manssidan.

Han var i lifstiden "en stark och storväxt man, af
vackert, ädelt och allvarligt utseende, med uttryck
af krigarens beslutsamhet, tänkarens djupsinnighet
och världsmannens behag." Han var älskad och afhållen
af alla, och äfven hos fiender qvarlemnade han ett
godt intryck. Han egde en otrolig arbetsförmåga, om
hvilken hans stora, i våra dagar på nytt utgifna verk
"Suecia Antiqua et Hodierna" – en samling ritningar
af Sveriges städer, slott och fästningar på hans
tid –, hvilket nu med lätthet kan fås af den stora
allmänheten, bär ett ovedersägligt vittne.

Med hans minnestalare i svenska akademien, biskopen
af Nordin, säga vi till sist: "Men hvad är borta
af en stor man? Hvad sakna vi väl af grefve
Dahlberg? Dahlberg, hvars dygd inga omskiften
förmått kränka, alltid stor, alltid vuxen sitt och
sitt fäderneslands öde, lefver väl icke ibland oss,
men vi känna, hvad som qvarblifvit af honom; och
allt är qvar utom hans förgängliga stoft!" Detta
är vår tröst, då vi tälja bortgångna stora mäns
lifsgerningar.

Axel Krook.




illustration placeholder
Hekla.
(Se art. "Island", sid. 41.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free