Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra folknöjen. (Parallel af Onkel Adam.) (Forts. fr. sid. 12.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så är det ett folknöje; ty karlen måste, om något
sådant händer, bryta af sig nacken eller en arm eller
ett ben – och det är ärligen värdt 50 öre.
I fordna dagar skrattade man åt en engelsman, som for
hela verlden omkring med en djurförare, för att få
se, när han skulle ihjälrifvas af en tam tiger. Vore
det ej så rasande dyrt, skulle vi gerna följa med
en akrobat, för att få se, huru han ändtligen bröt
nacken af sig. Men om lyckan är god, kan man få se
det för 50 öre.
Det är icke det plastiskt sköna, då en menniska
utvecklar sin konst och sin förmåga, utan det är
det riskabla, det halsbrytande, som roar oss. Att se
alla dessa samma rörelser och konster några få alnar
från golfvet, roa oss icke, fastän de äro alldeles de
samma, som tolf alnar högre upp i luften; och orsaken
är, att konstnären i förra fallet icke riskerar
hvarken lif eller lemmar. Att se en person hoppa
öfver ett led soldater, hvars gevär hafva bajonetterna
påskrufvade, är en högre "konstnjutning", än om han
hoppar öfver ett plank af samma höjd. I ena fallet
kan han spetsa sig, i det andra är faran ingen. Det
är icke roligt alls.
Att se andra i lifsfara, är således ett sant folknöje
för dem, som i godan ro blott se på och på sin höjd
riskera 50 öre. Det ar vår tids circus och vår tids
gladiatorer, och våra känslor äro i grunden lika med
dem, det fega, förslafvade romerska folket, yppigt och
vekligt, kände, då de sågo gladiator efter gladiator
falla och med en krok släpas från arenan. Men detta,
att se en fullvuxen, sjelfrådande menniska våga lif
och lemmar, är just ingenting att på längden finna
så särdeles roligt.
Men den der konstmakaren har en liten pys till
pojke. Pysen har ljusa lockar och ett par klara,
mellanblå ögon; men "herrskapet", som kallar
honom "lilla Pjerro", säger, att det är deras
son; men då har också äpplet fallit bra långt
från trädet. "Direktören" har hela prägeln af en
zigenare eller spanior, med brinnande, svarta ögon
och svart, krulligt hår, och fru direktörskan har gul
pergamentshy och en ganska ordentlig kalmucknäsa och
kinesiska sneda ögon.
Men det sker underliga ting här i verlden. Man vill
förmoda, att ungen är stulen eller köpt; men hvad
har man med den saken att göra?
[1] Lagen är öm nog,
att skydda en selbruten häst; men den der pojkpysen
har på hela vida jorden ingen, som bryr sig om
honom, utom "pappa"-direktören, som dresserar honom
till en liten apa, för att roa den ärade publiken.
Det är ett folknöje, att se detta barn klättra
upp för en vacklande pyramid af stolar och stegar
och öfverst ställa sig på hufvudet på en butelj
– tio, tolf, femton alnar öfver teatergolfvet.
En den minsta slintning skulle göra, att detta barn
krossade sig till döds eller förvandlades till en
krympling för lifstiden; ty att falla ned från tio
till tolf alnars höjd öfver en ramp eller på ett
teatergolf, kan ej aflöpa stort lyckligare.
"Nej, se huru det kostar på den lille pysen; de små
benen darra af ansträngning, de fina barnhänderna
omfatta de svaga pinnarne, af hvilka allt beror –
det går allt högre och högre, ytterst långsamt; ty
förderfvet lurar från hvarje hörn af den vacklande
byggnaden. Det vore tråkigt – alldeles befängt
tråkigt, om man ej kunde vänta att försöket kunde
misslyckas."
"Det vill ändå troligen", hviskar en åskådare
småleende till sin granne, "det vill ändå bra mycket
stryk och svält till, för att få en sådan liten
stackare att klättra så der, utan att hissna." Faller
han och icke bryter alldeles sönder sig, så kommer han
genast in lika glad; ty i kulissen står direktören med
sin karbas – man blir så innerligt munter när en dylik
hotar att komma efter. Detta är ett folknöje, som
delas lika af de bildade och de obildade. Detta är ett
bevis på, huru bildningen på de senare åren utbredt
sig ända till folkets massa.
Man har platt intet medlidande med den lille pysen,
som utan allt skydd är öfverlemnad åt en dylik
konstnär, som stryker från land till land och visar
sina "produktioner". Det är ej synd alls om gossen.
"Han är inte bättre vand", sade käringen, som fjällade
en aborre lefvande.
Har man icke detta nöje, som till en just lagom grad
är "behagligt ohyggligt", så kommer ett menageri.
Der visas rara djur; men det är ej så synnerligen
mycket att skåda. De äro fyrbenta eller tvåbenta
allihop utom ormarne, som inga ben ha. Så mycket vet
man förut.
Men, direktören skall gå in till lejonet. Menniskan
skall visa sitt herravälde öfver djuren. Naturligtvis
är detta något betänkligt; ty det händer stundom,
att lejonet inlägger en kraftig protest mot
"herraväldet", och som kostar menniskan lifvet. Detta
har nyss skett i Frankrike.
Hade man kunnat gissa sådant, kunde man gerna
tiodubblat biljettpriset. Men herr direktören
framträder och försäkrar, att lejonet tyglas af hans
blickar. Han går in och tittar med sina rödkantade och
påsiga ögon på lejonet – djuret beherrskas af denna
fuktiga blick eller genom att betrakta den jernkäpp
direktören bär i handen. Lejonet är högst beskedligt
och för ögonblicket icke utsvultet. Direktören kommer
ut igen – bockar sig och torkar de lejontämjande
menskliga ögonen med en blårutig bomullsnäsduk. Detta
var detta; men klockan tolf skall en boaorm svälja
ner en lefvande kanin eller anka. Det är något att se,
– folket strömmar dit. Det är ett sant folknöje.
Direktören tager fram en stackars kanin, som förut
i all fred lefvat ihop med en råbock i bur. Kaninen
klipper med öronen och kan platt inte begripa, hvarför
hans blygsamma person skall visas för den gapande
mängden. Han kastas in till boan. Nu anar han oråd och
vill fly; men kastas dit igen. Ormen rör sig långsamt,
betraktande det förskrämda djuret med sina plirande,
liksom brustna ögon. Boan slår sina ringar kring det
sprattlande kräket, krossar ett ben; man hör hur det
knäcks – så ett till och slutligen slukar han kaninen,
som ännu i ormens gap försöker att fly.
Det är riktigt "intressant", säga damerna, – det är
alldeles "förb–nadt roligt", tycker folket.
Dylika scener äro väl egentligen en liten
uppfostringsanstalt för en Traupmann och hans
själsförvandter; ty man öfvar sig i känslolöshet för
andras smärtor, och öfningen måste bära sina frukter
– det är klart. Scenen är ämnad för öknen, der intet
menniskoöga ser den; men vi hafva infört den som ett
folknöje, och tusende se den, för att hafva roligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
