- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
51

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Morgonrodnaden" på "Hôtel de Suède". Svante. - Mahognyträet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sömnen. Det höga idealet har hvarken meddelats mig i
drömmen eller genom någon hänryckande uppenbarelse, –
det finnes uti de antika statyerna, hvilka jag under
mer än åtta år från alla sidor noga studerat, för
att tillegna mig deras underbara harmoni och skönhet."

I sina omdömen om andra konstnärers arbeten var han
träffande och skarp, men rättvis.

Till fullständiggörandet af Guidos karakteristik
tillfoga vi: Guido Reni var i njutningar måttlig
och så alldeles fri från lägre begär, som väl någon
af hans samtida. Till och med för könets retande
behag var han icke synnerligen mottaglig, hvilket
förefaller så mycket mera anmärkningsvärdt, som han
genom intagande gestalt och anletsdrag, genom smak och
utmärkt elegans i klädsel, sjelf var tillräckligt
förförisk, för att låta förmoda en verklig Don
Juan. Men han satte ingen ära uti att i minsta mån
vara en sådan. Vi kunna likväl icke tillbakahålla ett
litet löje vid berättelsen om Guidos utomordentliga
vrede och harm, då vid ett tillfälle bland det från
tvätterskan nyss erhållna linnet, hade genom något
misstag innästlat sig en – "särk".

Men trots denna stränga sedlighetskänsla beherrskades
likväl – hvad vi i början gjorde en antydan om – denne
man af en den olycksaligaste passion ... spelarens
vansinne!

Denna ohyggliga böjelse tilltog med åren i en mer
och mer förfärande grad, störtande i en afgrund
konstnären från de höga ärans tinnar, dit lyckans
gunst, en rik naturs gåfvor och samtidens högsta
erkännande och beundran förut fört honom.

Börjande med att bekämpa manieristernas missriktning,
och detta med den exempellösaste framgång, sjunker
han sjelf slutligen till den lägsta manierism.

Denna mörkare period af hans lefnadsbana är ungefår
att räkna från hans femtionde lefnadsår.

Under denna period blir det ej längre fråga om äran
och ryktet, om någon strid för skönheten och idéen –
den låga, som nu brinner inom hans bröst, är endast
spelpassionens allt förtärande molochsbrand:

        "Han sitter hvar midnatt och rafflar,
        Och skäckarnes klang ljuder hemsk, låter dof.
        Han är som en skugga i Lucifers hof
        Vid afgrundens glödande tafflar."

Tvingad af nöd och brist, drifves han till sist
att mot en ringa dagspenning arbeta åt en simpel
tafle-ockrare – drabbad sålunda af den största olycka,
som kan träffa en mäktig och stolt, af all verlden
beundrad ande: att mot sitt lifs slut se sig nästan
glömd, kanske – föraktad?!

– – – – – – – – – – – – – – – – –

Dock – innan döden ännu hann släcka ögats ljus,
skulle Guidos lefnadsafton glimma med en mild och
ljuf rodnad.

Sjuk och öfvergifven, fann Guido slutligen i Bologna
en fristad. Hans sjukdom uppväckte öfverallt
derstädes det djupaste deltagande. Man erinrade
sig på nytt hans fordna storhet, hvilken ock aldrig
hunnit riktigt förblekna i hans fädernestad. Bolognas
förnämsta familjer täflade om att erbjuda honom hem
och skydd. Han valde en köpmans, vid namn Ferrari,
gästfria hus. Folket strömmade till kyrkorna och bad
för honom, och man sökte genom herrlig sång – något,
som han städse älskat outsägligt – förljufva hans
sista stunder.

Född och uppfostrad vid sångens toner, afsomnade ock
Guido Reni (den 18 Augusti 1642) stilla invaggad af
tonernas harmonier.

Sålunda återupprättad från sin förvillelse, kunde
hans ande förklarad svinga sig till de ljusa rymder,
hvarest den kärlek, som i dödsminuten bor inom vårt
bröst, skall finna en ny och skönare utveckling.

*



Bland Guido Renis mest bekanta arbeten märka vi:

Fortuna, lyckans Gudinna (målad strax innan den
period börjar, som utmärker konstnärens förfall) –
reproducerad flera gånger, men varierad på olika sätt
– svarvande fram öfver jordklotet: än se vi henne, i
den mot höjden sträckta handen, hålla ryktets krona
och än en pung, ur hvilken hon strör guld öfver
jorden, under det en vingad genius snabbt söker
fatta hennes fladdrande slöja och flygande lockar;

– Bethlehemitiska barnamordet, i Pinakoteket i München;

Kristus på korset, med på ömse sidor Maria
och Johannes, samt vid foten Maria Magdalena;

– »Madonna della Pieta», Maria gråtande vid
Kristi döda lekamen, bredvid tvenne klagande englar;
i Pinakoteket i Bologna;

– De båda eremiterna Paulus och Antonius, i Berlins
museum;

– »Ecce Homo», det berömda Kristushuvudet i
Dresdner-galleriet, mycket bekant genom en
mängd kopparstick och andra afbildningar;

Manna-undret, i katedralen i Ravenna;

Sabinskornas bortröfvande, i Kristiansborgs
galleri i Köpenhamn, jemte flera andra
arbeten, tillhörande vårt Nationalmuseum.

Synnerligen berömda äro hans "musicerande englar",
men ryktbarast och förnämligast af alla Guido
Renis arbeten är dock Aurora, eller morgonrodnadens
Gudinna
. En berömd konstkritiker (Burkhardt)
anser detta för det utmärktaste verk inom måleriet,
som konsten under tvenne sekler, det sjuttonde och
adertonde, frambragt.

Målningen framställer det ögonblick, då Aurora "med
sina rosenfingrar öppnat österns port". På en vagn,
dragen af fyra hvita hästar, synes Helios, solens
Gud (identisk med sångens), omgifven af Horerna
(timmarne), hvilka kringsväfva vagnen i en lätt
och dansande gång. Framför solgudens spann sväfvar
den sköna Auroras lätta och graciösa gestalt,
med draperiernas rika veck, af vinden kastade i
behagfulla linier. Med sin fot lätt berörande
tyglarne, som hvila i solgudens hand, ilar Dagens
Genius framåt, vinkande med sin lifligt flammande
fackla. Helios guldlockiga hufvud aftecknar sig mot
en varm och glödande grund, under det en mörkblå sky
rullar sig undan, öfver ett vid morgonens ankomst
uppvaknande kustlandskap, för att lemna plats åt
den blomsterströende Morgonrodnaden. De kring vagnen
sväfvande Timmarnes lätta draperier skifta i olika
toner och nyanser.

En fläkt af antikens anda genomgår det hela, hvars
skära och fina klarhet höjes genom de lysande och
harmoniskt sammanstälda färgerna, – utöfvande en
obeskriflig trollmakt på åskådarens sinne och hjerta:

        "Ack, se! på Guidos vink, i stolt galopp,
        Far solens spann på fästet åter opp,
        Der fly på nytt de högtidsklädda timmar:
        En rosensky, som uti guldflod simmar!"

Svante.


Mahognyträet.



Det tropiska Amerika har i sina väldiga skogstrakter en
förvånande trädrikedom, som ända hittills i blott
ringa grad blifvit använd. I Central-Amerika göra sig
flera trädarter ur familjen Cedrelaceæ bemärkta genom
sin vackra ved. Det mest bekanta slaget är mahogny’t
(af Cedrela, s. Svietenia Mahogoni). Mahognyträdet
är med sin 4-5 fot
tjocka stam en hufvudprydnad för Kubas, Haitis,
Yukatans och Honduras’ skogar. Till andvändning
utväljer man helst stammar af 150-200 års ålder. Den i
början gulröda, senare bruna veden blifver med tiden
mörkare, i synnerhet genom behandlingen med olja och
fernissa, Den antager en vacker politur och angripes
icke lätt af insekter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free