Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Morgonrodnaden" på "Hôtel de Suède". Svante. - Mahognyträet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sömnen. Det höga idealet har hvarken meddelats mig i
drömmen eller genom någon hänryckande uppenbarelse, –
det finnes uti de antika statyerna, hvilka jag under
mer än åtta år från alla sidor noga studerat, för
att tillegna mig deras underbara harmoni och skönhet."
I sina omdömen om andra konstnärers arbeten var han
träffande och skarp, men rättvis.
Till fullständiggörandet af Guidos karakteristik
tillfoga vi: Guido Reni var i njutningar måttlig
och så alldeles fri från lägre begär, som väl någon
af hans samtida. Till och med för könets retande
behag var han icke synnerligen mottaglig, hvilket
förefaller så mycket mera anmärkningsvärdt, som han
genom intagande gestalt och anletsdrag, genom smak och
utmärkt elegans i klädsel, sjelf var tillräckligt
förförisk, för att låta förmoda en verklig Don
Juan. Men han satte ingen ära uti att i minsta mån
vara en sådan. Vi kunna likväl icke tillbakahålla ett
litet löje vid berättelsen om Guidos utomordentliga
vrede och harm, då vid ett tillfälle bland det från
tvätterskan nyss erhållna linnet, hade genom något
misstag innästlat sig en – "särk".
Men trots denna stränga sedlighetskänsla beherrskades
likväl – hvad vi i början gjorde en antydan om – denne
man af en den olycksaligaste passion ... spelarens
vansinne!
Denna ohyggliga böjelse tilltog med åren i en mer
och mer förfärande grad, störtande i en afgrund
konstnären från de höga ärans tinnar, dit lyckans
gunst, en rik naturs gåfvor och samtidens högsta
erkännande och beundran förut fört honom.
Börjande med att bekämpa manieristernas missriktning,
och detta med den exempellösaste framgång, sjunker
han sjelf slutligen till den lägsta manierism.
Denna mörkare period af hans lefnadsbana är ungefår
att räkna från hans femtionde lefnadsår.
Under denna period blir det ej längre fråga om äran
och ryktet, om någon strid för skönheten och idéen –
den låga, som nu brinner inom hans bröst, är endast
spelpassionens allt förtärande molochsbrand:
"Han sitter hvar midnatt och rafflar,
Och skäckarnes klang ljuder hemsk, låter dof.
Han är som en skugga i Lucifers hof
Vid afgrundens glödande tafflar."
Tvingad af nöd och brist, drifves han till sist
att mot en ringa dagspenning arbeta åt en simpel
tafle-ockrare – drabbad sålunda af den största olycka,
som kan träffa en mäktig och stolt, af all verlden
beundrad ande: att mot sitt lifs slut se sig nästan
glömd, kanske – föraktad?!
– – – – – – – – – – – – – – – – –
Dock – innan döden ännu hann släcka ögats ljus,
skulle Guidos lefnadsafton glimma med en mild och
ljuf rodnad.
Sjuk och öfvergifven, fann Guido slutligen i Bologna
en fristad. Hans sjukdom uppväckte öfverallt
derstädes det djupaste deltagande. Man erinrade
sig på nytt hans fordna storhet, hvilken ock aldrig
hunnit riktigt förblekna i hans fädernestad. Bolognas
förnämsta familjer täflade om att erbjuda honom hem
och skydd. Han valde en köpmans, vid namn Ferrari,
gästfria hus. Folket strömmade till kyrkorna och bad
för honom, och man sökte genom herrlig sång – något,
som han städse älskat outsägligt – förljufva hans
sista stunder.
Född och uppfostrad vid sångens toner, afsomnade ock
Guido Reni (den 18 Augusti 1642) stilla invaggad af
tonernas harmonier.
Sålunda återupprättad från sin förvillelse, kunde
hans ande förklarad svinga sig till de ljusa rymder,
hvarest den kärlek, som i dödsminuten bor inom vårt
bröst, skall finna en ny och skönare utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
