- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
59

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Gud vet, om Gottfrid rätt sörjer henne, ty han
säger ingenting; men det späda barnet håller han af
och står och ser på det hela timmar.

"Hans egenheter, som på fri hand utvecklade sig
under Carolinas lifstid, hafva inte aftagit, det
vet Gud, och jag vet, hvad jag uthärdat på dessa
sex månader. När han sofver, får ingen gå i en
dörr tre rum ifrån; han tål aldrig, att någon läser
tidningarne, och sjelf läser han dem aldrig, jag vet
inte på huru många år; den sistkomne af kontoristerna
läser hvarenda morgon för honom allt hvad som rör
börsmarknaden och sådant, som hör till affärerna. Han
politiserar aldrig och afskyr alla nyheter, hvad de
nu än må handla om; och saker och ting, som man vill,
han skall få veta, måste man ha en egen konst att
berätta honom, liksom flöge kunskapen derom på honom
genom luften. Jag gör nog, hvad jag kan, för att
vänja honom af med alla de der dumheterna; men ..."

"För min del", sade mamsell Brus, "tycker jag, att en
person, som något skiljer sig från mängden, är bra
intressant. Skall det vara krus på öfverdraget? Så
rädd jag blef", och hon lade handen på sitt tomt
hängande garibaldilif, då i det samma en medelålders
storväxt man med kalt hufvud och yfviga polisonger
stod framför henne.

"Aj, Dorothea, du klipper ju midt i tu
stolöfverdraget."

"Stolöfverdrag, Bertha?" sade hennes bror och såg på
det hvita shirtingstyget.

"Ja visst! Hvem har väl i ett ordentligt hus sett,
att man ej har stolöfverdrag?" Fru Kalm gjorde sig
ett särskildt nöje att lägga stark tonvigt på ordet
"ordentligt". "Inte för allt i verlden vill jag säga
något förklenligt om din hustru; hon var så god och
tänkte sig så lite’ för. Ja, om alla möblerna stått
upp och ned på och hon sjelf legat under dem, tror
jag, att hon inte skulle sagt ett ord; men jag har
inte hennes natur. Jag är en klen stackare; likväl
kan jag ej låta bli att vara öfver allt och tänka på
allt; jag ser om det, du har, Gottfrid, och under mina
händer skall det inte förfaras. Jag kan med sanning
säga, att jag inte lagt af mig nyckelknippan, sedan
jag kom i ditt hus."

Mamsell Brus såg ut, som erkände hon fulla värdet
deraf, gaf herr Dunkert en blick och framkastade en
vink om spartanerna.

"Jag tål inga stolöfverdrag", sade herr Dunkert torrt.

"Och jag, som tänkte göra så väl. Hvad, i Herrans
namn, skall jag göra utaf tyget nu!"

Herr Dunkert slösade icke med ett förnyadt svar;
han gick mot barnkammaren och såg ut, som om det, han
sagt, var sagdt.

Fru Kalm gaf mamsell Brus ett ögonkast, som var liksom
ett åberopande af, hvad hon yttrat om hans egenheter,
och mamsell Brus lät till återtecken hufvudet fara
som en perpendikel.

"Sannerligen jag vet, hvad jag här i huset skall göra,
eller ej", började fru Kalm, så snart han stängt
dörren. "Om jag satt med händerna i kors och vore så
likgiltig som en turk för morgondagen, så tror jag,
att Gottfrid skulle gilla det; ja, till och med",
tillade hon, som höjden på allt ondt, "om jag hade
salig Carolinas natur, så skulle han aldrig säga ett
ord, så van är han vid odugliga fruntimmer! Säg,
Dorothea, kan du nu undra på, att jag sade, det
Carolina inte gjorde min bror lycklig, när du sjelf
ser, hvad han blifvit genom henne?"

"Ingenting i verlden skall härefter förvåna mig",
sade mamsell Brus.

"Jag tror det, min söta; och jag önskar, att Gottfrid
snart ville gifta sig med en förståndig qvinna, som
kunde återföra honom så småningom! Jag inverkar inte
det ringaste på honom."

Mamsell Brus sade, att hon fick upplefva det ena
miraklet efter det andra.

"Men jag kan inte sitta tanklös stilla."

"Det vet man väl!"

"Dorothea, jag tror du är min vän!"

"Det gläder mig, Bertha, att du känner mig!"

"Ja, att du rent af kunde gå i elden för mig!"

Mamsell Brus sökte vid denna förmodan att se så
villig ut, som möjligt.

"Ack, det gör så godt att hafva någon, som
håller af sig ... tag i tygsnibben der ... det
värmer mitt hjerta, Dorothea; ty, ty ... man har ändå
någon, som erkänner sitt värde."

"Bertha, du måste
lofva mig att dricka kamillté i qväll och betvinga
dina känslor."

Fru Kalm rörde vid nyckelknippan; hon var
villig att när som helst lägga bort den eller
öfverlemna den till någon värdigare.

"Jag ber dig, Bertha!" och mamsell Brus föll henne
om halsen och höll just på att applicera tre
kyssar på hennes venstra kind, då salsdörren
öppnades och en elegant promenadklädd qvinna i
sorgdrägt inträdde, åtföljd af en ung flicka, som
höll en liten gosse i handen. Herr Dunkert
kom just in på samma gång som de, följd af
sina barn. Fru Kalm och mamsell Brus vexlade
ett mörkt ögonkast, medan herr Dunkert följde
det svartklädda fruntimret till soffan.

"På en sådan här solskensdag var jag alldeles tvungen
att lufta oss. Hannibal, min älskling, kyss
din mamma!" Hon räckte ett par purpurläppar mot
gossen, som följde henne, och höjde en half suck.
"Stadsluften är inte rätt helsosam, fruktar jag;
lilla Clara ligger hemma i hufvudvärk, och så kan
man inte sticka foten utom dörren, utan att göra
’grande toilette’." Och hon kastade en blick i
spegeln midt öfver, vinkade unga Alexis Dunkert
till sig och beskärde honom samma ynnest som sin
son. "Se så, små gossar, lek nu med hvarandra!"

"Nå, när fru Forsner inte tycker om lifvet och luften
här, hvarför då flytta hit?" sade fru Kalm.

"Ack, min Gud!" svarade den lilla frun och såg ned,
som vore hon fördjupad i minnen. "Då Josef blef
sjuklig de sista åren och han drog sig från affärerna,
flyttade vi på landet ... men att lefva der, sedan
min mans död, i ensamhet ... och landtbruket ... ser
jag ut att kunna sköta ett sådant? och senhösten och
vinterqvällarne – hu! jag ryser, bara jag tänker derpå
... Om bara en sparf hade prasslat i de bladlösa
grenarne utanför, hade jag blifvit ihjälskrämd" –
och hon lutade hufvudet på sned, som hon ofta gjorde,
då hon talade, och såg helt värnlös ut.

"Vis à vis affärer, så var den der
flyttningen från landet
också det klokaste", sade herr Dunkert.

"Ja, när man inte är någon millionär," – hon gaf
honom i en sidoblick, – "så är det bäst att tänka
sig före." Och hon draperade den svarta klädningen
omkring sig; och fru Kalm hade icke kunnat se
mera ordentlig och sparsam ut, än hvad den lilla
frun i detta ögonblick gjorde.

"Du lilla
Apollobild, så lik du är din far!" sade mamsell Brus
och hindrade unga Dunkert att falla
öfver hennes ömma fötter.

"Ack, de barnen!" sade fru Forsner; "men herr Dunkert
lade bort cigarren, då jag kom in, tror jag;
för all del fortsätt, jag vet ingenting bättre
än tobaksrök!"

"Nå, med damernas tillåtelse då?" Herr Dunkert såg
rätt nöjd ut öfver att man uppmuntrade honom att
fortsätta med den gamla vanan att hålla cigarren i munnen.

"Jag vet heller inte någonting så uppfriskande", sade
mamsell Brus och gjorde en våldsam ansträngning
att inte hosta.

"Jag tänker på Josef", sade den unga enkan, hvars ögon
fingo ett lätt vattenskimmer, och såg på röken.

"Det var en hedersman", sade herr Dunkert.

"Hannibal, min älskling, du skall likna din far!"

"Aj, sade jag inte, att Lexis skulle stå på hufvudet från
stolen!" ropade fru Kalm, kanske med hemlig
tillfredsställelse att kunna draga herr Dunkerts
uppmärksamhet från fru Forsner.

"Gud, en sådan
blånad han fick!" sade mamsell Brus och sprang
efter smör för hans panna, medan fru Kalm skyndade
efter vatten.

Den lilla enkan sade något vackert om moderlösa små,
tryckte derpå sin son intill sig: "ja, du är utan
far, du lille stackare! Se så, Lexis, hurtiga små
gossar skrika inte. Nej, nu få vi begifva oss af igen
... jag tackar, jag kan inte stanna;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free