Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi hafva minsann annat att göra, än med nöje förslösa
vår dag; hafva vi inte, Minny?"
Den tilltalade log. Det var mera en mekanisk rörelse
med läpparne, och som ungefärligen kunde betyda
ett samtycke eller att hon hört, att man talat till
henne. Hon hade mörka, drömmande ögon, blek hy och
ett långt svart hår, allt för stort och ovårdadt
kanhända; fruntimren kallade henne ful och hade
ännu aldrig med afund talat om henne, och männen
hade ännu aldrig tänkt på, huru hon såg ut, eller
älskat henne. Hon kom från ett fattigt hem, för att
en tid vara något sorts sällskap åt fru Forsner; ty
föräldrarne, eller kanske rättare fosterföräldrarne,
menade, att hon hade för tungt lynne för sina aderton
år och att förströelser och en annan omgifning skulle
gifva henne mera ungdomslif och glädje.
"Jag har sytt Hannibal en ny jacka, och Gud vet allt
hvad! Ja, det är ett riktigt hufvudbry att klippa
och sy till honom, men så skall han också rustas ut
till en liten karl och börja sin skola", fortfor fru
Forsner att prata med en ifver och en barnslighet,
som gaf rodnad åt hennes kinder och som klädde henne
utmärkt väl och kom hennes duglighet och sparsamhet
att framstå i den vackraste dager.
Mamsell Brus gaf nu en vink om sin lärdom och började
tala om ett slutet sällskap, som hon stod i spetsen
för och der man roade sig med att läsa Shakespeare
på originalspråket.
"Jag hade verkligen lust att vara med på de der
föreläsningarne", framkastade fru Forsner vårdslöst.
"Det vore roligt för oss", sade mamsell Brus och höll
nacken styf, under det hon heligt föresatte sig, att
så länge hon kunde hålla den upprätt, så skulle fru
Forsner icke sätta sin fot inom det lilla sällskapets
helgade område.
"Ack, herr Dunkert", sade fru Forsner och hejdade sig,
då hon räckte honom sin hand till afsked, "jag kom
egentligen hit, för att göra en förfrågan, om det
finns någon plats ledig på herr Dunkerts kontor?"
"Det skulle kunna vara en möjlighet, ifall fru Forsner
har någon person att rekommendera."
Fru Kalm och mamsell Brus vexlade en blick och fru
Forsner log.
"Ja, det har jag verkligen: Minnys bror"; och hon
gjorde en rörelse med handen mot den unga flickan,
som nu med mera intresse tycktes följa samtalet;
"han har nu gått igenom handelsinstitutet i Göteborg
och är rätt skicklig i språk; hans far är icke utan
bekymmer att kunna få honom en plats."
"En sådan är ledig för honom på mitt kontor."
Fru Forsner kastade en half blick på fru Kalm, i det
hon fattade herr Dunkerts hand och belönade honom
med ett af sina vackraste leenden: "Det är att tala
som en gentleman!"
Dunkert följde henne nu ut och försvann för den
eftermiddagen på sitt kontor.
Men mamsell Brus och fru Kalm kastade sig handlöst
öfver den unga enkan, styckade bit för bit hennes
toalett, påstodo, att hon endast koketterade med
sin moderlighet, att hennes duglighet blott bestod i
att läsa romaner, och kände sig först lugna, när de
söndermalit hennes inre och yttre menniska till stoft
och aska, som de kastade för vinden. Icke heller
Minny, stackars flicka, som för tillfället var i
fru Forsners hus och som under besöket sutit en stum
åhörarinna, skonades; de kallade henne en idiot och
undrade, hvad det slutligen skulle blifva af henne.
*
2.
Ja, hvad skulle det blifva af Minny? Det hade hon
kanhända sjelf icke funderat på, fastän hennes natur
var drömmande nog. Det fanns i hennes förgångna lif
något dunkelt, något, som drog alla hennes tankar till
sig, och huru det kommandes kaos skulle gestalta sig,
rörde henne icke på annat sätt, än det, som just stod
i samband med detta förflutna. Hon var fosterdotter
till Adam Simers, fattig handtverkare i en småstad,
och så länge hon mindes tillbaka, hade man litet
här och litet der framkastat vinkar om just det der
dunkla, som drog hennes tankar till sig. Ur dess
skugga steg ibland
fram till henne ett blekt, förgråtet ansigte med
stora mörka ögon – just en spegelbild af henne sjelf
– och talade om oskuld och brott i ett otydligt
virrvarr. Den bilden kallade hon för sin mor, och
hon lyssnade ofta till de orden: "din fars oskuld
skall komma i dagen", och långa timmar kunde Minny
ligga sömnlös och tycka, att det just blifvit hennes
mission att bevisa hans oskuld.
Hon hade många gånger tänkt att fråga
fosterföräldrarne om alla tilldragelser vid hennes
fars sjelfmord; men så ofta hon förde samtalet
på detta ämne, undveko de det nästan med ångest,
och Minny visste således härom blott, hvad ett och
annat uppsnappadt ord kunnat säga henne. Men dessa ord
voro tunga nog att höra och kommo henne att allt mera
och mera sluta sig inom sig sjelf. Då hon kom i fru
Forsners hus, ville fosterföräldrarne icke, att det
skulle vara som löntagerska, utan som ett sällskap,
för att det skulle beredas henne mera frihet, än hvad
eljest kunde blifva fallet. Väl skakade fru Forsner på
hufvudet öfver den tungsinta flickan, men tog gerna
emot hennes små tjenstaktiga handräckningar eller
fördjupade sig med henne framför skymningsbrasan
i gissningar öfver den eller den hjeltens eller
hjeltinnans slutliga öde i någon intressant roman,
som de för tillfället läste; ty hufvudboken i det
närbelägna lånbiblioteket kunde utvisa, att fru
Forsner höll dubbel prenumeration och icke så litet
konsumerade af den lätta lektyr, det hade för afsigt
att strö ut i verlden. Denna läsning hade för Minny
öppnat liksom en ny sida af lifvet. Medan fru Forsner
närde sitt snille med litteraturens grönsaker och
flygtigt ögnade igenom en bok, för att fatta en annan,
grep Minny efter diktens bjertaste praktblomster och
läste sina dikter och favoritromaner om och om igen,
tilldess hjeltarne blefvo oafsättliga despoter,
som började styra hela hennes lefnad. Hon önskade
sjelf få upplefva, hvad hon fann skildradt i böcker,
och det mystiska och sorgligt dunkla i hennes eget
öde band henne med mer eller mindre oupplösliga
fjettrar än vid den ene, än vid den andre idolen. Så
lefde hon för sig sjelf och öfverlåten åt sig sjelf,
som om hon sväfvat i en balong, utan att någonsin
tänka på att sänka sig till vanliga menniskors
glädje eller sorger. Hon brefvexlade ofta med sin
bror och gjorde med pennan i hand små mjeltsjuka och
fantastiska utflykter, som han småleende läste, för
att sedan kasta dem i någon dammig låda, och skref
som svar till systern långa gladlynta föreläsningar
öfver flickors oförstånd, hvilka Minny skrattande
mottog, skyllande honom i hjertat för att vara den
personifierade prosan.
Just med en sådan epistel i hand stod hon vid
salsfönstret en viss förmiddag, omkring en vecka
efter besöket hos Dunkert. Fru Forsner låg halfklädd
några rum derifrån på en kabinettssoffa och läste med
ifver i en försvarligt tjock bok. Minny visste nu,
att hon kunde vänta brodern och fosterfadern hvilken
minut som helst. Julius skref så hoppfullt och gladt;
det var så olikt henne sjelf, att tårar stego henne
i ögonen af längtan efter den lifvande fläkt, som
skulle komma med honom, och gaf hennes bleka ansigte
ett lätt färgskimmer.
"Ursäkta, tar fru Forsner emot?"
Minny vände sig häftigt om; hon hade icke
hört den talandes steg.
"Strax, tror jag; om häradshöfding Gunstorp
är så god och sitter ned. Der ligga några
morgontidningar."
Men han rörde icke vid dem. Kanske behöfdes det blott
mera lif, för att göra den unga flickans ansigte
tilldragande, ty för första gången vände sig en man om
och såg efter henne. Några få minuter derefter öppnade
hon förmaksdörren för honom.
Fru Forsner låg icke
längre på kabinettssoffan. Hon satt vid sitt sybord
i en luftig morgondrägt, öfverflödande af musslin
och spetsar, och lät den lilla flitiga handen hvila
ett ögonblick, för att draga en stol fram till sig,
visande på den med en inbjudande rörelse, medan hon
gaf häradshöfdingen en half blick, för att öfvertyga
sig om, hvad hennes lilla husliga scen gjorde för
intryck på honom. Hon hade lärt sig af sin aflidne
man, att de qvinliga dygder, som mest värderas, äro,
då en omtänksam husmoder sitter med nålen i hand eller
går vaksam omkring med en skramlande nyckelknippa. Och
det var med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0064.html
