- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
70

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) Axel Krook.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hilleström omfamnade honom i sakristian
och lyckönskade honom till att blifva ett
utkoradt Guds verktyg. "Jag skall bjuda till,"
svarade Thorild, "men på mitt vis." Till en nära
vän, sedermera sjelf prest, Lönberg, yttrade han:
"Så! nu har jag gjort min svägerska till viljes; men
i predikstol uppstiger jag aldrig mer. Mitt bröst
är dessutom för klent."

Lektorerna i Göteborg voro på den tiden misstänkta
för att idka Svedenborgianism, bland dem en vid
namn Beijer[1], hvilken föreläste i filosofi och
dervid visste att hos lärjungarne insmyga sina
Svedenborgianska satser. Den förkärlek för dessa,
som Thorild sedermera visade, grundlades här,
liksom den skepticism, hvilken blef hos honom ett
framstående drag och yttermera utvecklades genom
studiet af Voltaires skrifter, af hvilka han lärde
sig en del utantill.

Hösten 1775, den 27 September, inskrefs Thorild
som student vid Lunds universitet, der han till en
början uppehöll sig genom en kondition hos rådman
Liljewalch, snart utbytt mot en annan lärarebefattning
hos superkargören Dittmer på det naturskönt, vid Göta
elf belägna Rånum, i trakten af Wenersborg. Hans anlag
som skald hade då redan börjat utveckla sig, och han
visade den öfverspända inbillning, som skulle sedan
göra honom både så stor och så naiv. Gessner var då,
med sina till franskan öfversatta herdeqväden och
fabler, hans gunstling, och han lefde med honom i
en förtrollad idyll-verld. På våren 1777 anlände
till Rånum en flicka, vid hvilken han tyckes hafva
innerligt fästat sig och som i hans äldre skrifter
ofta omtalas under benämningen "Eos" – såsom hans
morgonrodnad till ett nytt lif af outsäglig glädje
och lycka –, med hvilken i hjerta och tanke han sjöng:

Min luta endast ljuda bör
Om hvad som lifvets fägnad gör;
Om huru ljufligt oskuld rör,
Om huru ömt en blick förför,
Om vårens vällustfulla pustar.
En ros, en dufvas ömma korl,
Min Eos’ kyss vid bäckens sorl
När små sefirer sakta susa, –
De endast kunna rätt förtjusa.

Denna Eos har antagligen besvarat den unge diktarens
böjelse. Det var det första erotiska kapitlet
i en spännande lifsroman, hvilket för öfrigt var
ganska vanligt, i det att flickan sjelf eller hennes
föräldrar voro nog förståndiga att inse, det en ung
fattig informator, om han än ser bra ut, ej är någon
lämplig äktenskapskandidat, hvarför hon öfvergaf
den vackre drömmaren och gifte sig med en rangerad
karl. Den fabeln är ju så alldaglig.

Vårterminen 1778 återkom Thorild till Lund, der han
vid sommarens början samma år inför Göteborgs nation
höll ett akademiskt öfningstal, hvilket Atterbom
vackert kallar: "denna ynglingsskepnad af hans lära,
denna dess i sin första utsprickning stadda vårknopp,
som ännu glänser af alla morgondaggens droppar". Detta
tal om "det ädla och sköna i vetenskaperna"
innehåller redan de första anslagen till hans
blifvande hela själsverksamhet och åskådning, samt
fordrar vetenskapernas luttring i öfverensstämmelse
med betraktelsens enfald, tankens frihet och all
kunskaps tillämpning på vår sällhet. Han säger:

I stället för att uppleta visheten i sjelfva naturen,
dana de (lärda) den sjelfva; och tvista evigt om, hvem
som danat bäst. De föra tanken utom verldskretsen,
för att roa sig med synvillor; för att se varelser
utan utsträckning och figur.

Ofta framblixtrar dock en klar stråle. Se der
sanningen! ropar en. Nej! se der villfarelsen! ropar
en annan. Och derpå sammanstöta de så häftigt,
att strålen bortskymmes och försvinner. Nu ljungar
förkättringsandan och det blinda systemnitet. Fåfängan
kastar sina konsteldar...

Gudomliga enfald! Du, all och vår naturs
fullkomlighet! Du är det första ädla och sköna,
som borde möta mitt öga i vetenskapernas rike; men
der finner jag dig icke. Blott en svag och utsirad
konst! en tom skole-grannlåt! Men det är icke sådant,
som ger vetenskaperna värde. All sanning, allt ljus
bör sökas – i sjelfva naturen. Hvad konsten i denna
väg eftergör, är irrande och falskt...

Förståndets frihet är alldeles vilkorlig. Ingen makt kan tvinga
det att se annat, än hvad det ser. Der tre sidor visa sig, kan vårt
naturliga kroppsöga icke se fyra. En spegel kan icke återkasta
andra strålar, än han emottagit. Lika evig och nödvändig är
förståndets lag: att följa sitt bästa ljus och tro, hvad det vissast ser...

Låtom då hvarje slags påfvedöme falla för en skepticism, som
är – vis och ädel. Låtom allt andas sitt naturliga lif! ...

I ett rent och himmelskt ljus
Leta sköna tankeslut;
I ett rent och himmelskt ljus
Alltings sanning veckla ut;
Ädelt tåla snillets strid
(Fri är tanken, fri vår själ);
I en mild och ömsint frid
Söka mensklighetens väl.


Detta är ändamålet af vår varelse.

Detta hänförda angrepp mot en skolastisk pedantism, som
höll på att förqväfva den naturliga forskningen, måste väcka
jubel bland ungdomskamraterna. Vännen “Arist“, sedermera
teologie professor Hylander, skref ock om talet:

                         Tityr!
När du talar, du upplyser;
Täckt din mun af enfald myser;
Du är nyttig, du förnöjer,
Ädel frihet blygsamt röjer.
Säll jag läser, gagnas, ler,
Slutar, tänker; ack! ej mer?


Samme Hylander brukade på gamla dagar “med synbar
smärta“ berätta, huru han en vacker pingstdagsmorgon råkade
Thorild på Lundagård och försökte att förmå honom göra
sällskap med sig i den närbelägna domkyrkan, för att afhöra
högmessogudstjensten. Men Thorild, som ämnade sig åt ett
annat håll, svarade stoiskt: “Arist, gå du i templet och tillbed
Messias, jag går upp på Helgonbacken och tillbeder naturen,
vi råkas ändock slutligen på samma ställe.“

Från Lund återvände Thorild till Rånum. Hans Eos var
då derifrån försvunnen, och han klagade i sin smärta:

Här, hvarest hjertat endast rår
Och intet smicker ges, –
(Om icke? hvad den bilden får,
Som än af mig tillbes), –
Jag återkallar forna dar,
Förflutna stunders fröjd;
Den ljufhet, blotta minnet har,
Gör nu mig tjust och nöjd.


Men fingo hans sinliga ögon sålunda ej längre frossa i
betraktandet af den synliga Eos, kunde deremot hans själs ögon,
nu oförvillade af det yttre, öppnas för andens skönheter. Han
gjorde nämligen bekantskap med Young och Ossian, som
Macpherson då nyss öfverflyttat till Englands litteratur och
räddat från förgängelsen, Shakspeare och Milton. Gessners
herdepipa stoppades nu i fickan, Voltaire lades på hyllan, och
med sina nya engelska vänner kringströfvade han i de herrliga
Rånums-trakterna, sökande sanningens ljus för den sinlighetens
skuggbild, som i hans älskarinna flyktat ifrån honom.

Ossians heroiskt elegiska naturdiktning med dess i
hemlighetsfull mån-dager kringsväfvande hjelteskuggor måste slå
mest an på en för naturens symbolik så emottaglig ande som
Thorilds. Han sjöng ock till Ossian:

Tyst storm och vind och dagens lopp,
Tyst, o naturens inre kraft,
För denna harpas serafs-slag!
Som ljuset, flödar harmoni
Ifrån din harpa, Ossian!
Ren, himmelsk, ljuf,
Hög, strålande, förskräckelig:
De svagas själar rysa – dö.


Från Rånum återkom han ånyo till Lund, för att
fortsätta sina studier, 1779; men han trifdes icke, fastän han i en
juris studiosus Heurlin upptäckte en nära själsfrände och vän,
hvilken dock snart lemnade Lund och for till Stockholm, för

[1] Denne Beijer, som brefvexlade med sin mästare,
är författaren till det ansedda i Amsterdam 1779
tryckta verket: "Index in Opera Svedenborgii Theologica tripartitus".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free