Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) Axel Krook.
- Flyttfåglarne. (Återkomsten.) Anna A.
- En nattlig duell. (Fragment ur skildringen af en leopardjägares lif.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fäderneslandet och begifva sig till England, i
hvars samhällsskick han då såg sitt statsideal. Men
dessförinnan ville han fara till Upsala, för att der
låta examinera och promovera sig till juris doctor,
för att "genom detta namnet synas mera en lärd,
än en avanturier" i det främmande landet.
En af Thorilds gynnare, brukspatron Tham, sjelf en
egendomlig personlighet, hvars kassa så ofta öppnades
för Thorild, understödde honom med medel i dessa
planers utförande, ehuru alltid under brumningar,
hvilka Thorild besvarade med bålstora fraser,
undfallenhet och smicker.
(Forts.)
Flyttfåglarne.
(Återkomsten.)
De komma på brusande vingar
Der uppe bland vårskyar små!
Hör, nästan melodiskt det klingar,
När samfäldt de luftströmmen slå!
I flockar sig tåget syns dela:
De rasta vid skimrande vik,
Der böljorna smått börja spela
En gripande välkomstmusik.
Hvar sippa för gästerna niger:
Välkomna, ty nu är det vår,
Då sången mot himmelen stiger,
Då känslan ej tiga förmår!
Välkomna! Jag vinkar med hatten
Från dörr’n af mitt landtliga tjäll.
Så lång var den vintriga natten,
Som svepte sig kring våra fjäll!
De kläda sig, lundernas toppar,
De morna sig, tufvornas små;
Så sjungen bland svällande knoppar,
Mitt hjerta skall lyssna derpå!
Jag ock är – en flyttfågel bara,
Som lyfter på vingen i sång,
Tilldess jag får jublande fara
Mot sommarens länder en gång.
Anna A.
En nattlig duell.
(Fragment ur skildringen af en leopardjägares lif.)
Man har länge förblandat och man förblandar ännu ofta
pantern med leoparden, hvilken i sjelfva verket mycket
liknar den förre. Deraf stora motsägelser i hans
historia och mycken ovisshet rörande gränserna för
hans vistelseort. Nu synes det emellertid ådagalagdt,
att den verklige pantern icke finnes i Afrika, utan
allenast i Indien, Japan och på de närgränsande öarne,
såsom Java, Sumatra m. fl.
Leoparden, eller, som han ock kallas, den afrikanska
tigern eller pantern, eller stora pantern (Felis
leopardus), som är större än den egentlige pantern
– från hvilken han för öfrigt skiljer sig genom det
karakteristiska kännetecknet, att, då denne sednare
har 28 stycken svansvertebrer, han endast äger 22
sådana –, mäter såsom fullväxt, utom den ända till 3
fot långa svansen, en längd af nära 5 fot. Hans blekt
lädergula hud är prydd med 10 rader af talrika bruna
fläckar, omslutna af ringar, hvilka dock icke äro
fullkomligt kretsformiga. Enfärgade svarta fläckar
finnas på hufvud, nacke, skuldror och extremiteter; å
buken öfvergår den ljusa grundfärgen i rent hvitt, och
samma färg hafva underkäkar, främre delen af halsen,
bröst och inre sidan af extremiteterna, å hvilka
öfverallt finnas svarta oregelmessiga fläckar. Öfra
sidan af svansen är äfvenledes fläckig och har svarta
ringar. Leoparden bebor hela Afrika och en stor del
af Asien; man finner honom ända inuti de länder,
som gränsa intill Kaukasus.
Leoparden är ännu farligare än pantern; ty med ett
lika vildt lynne, besitter han vida större styrka. Han
gör språng af ända till fyratio fot med en förvånande
lätthet och faller ned på sitt byte med en kanonkulas
hastighet. Han uppehåller sig företrädesvis på buskiga
ställen, i närheten af ett vattendrag eller hafvets
stränder; sällan finner man honom på höga berg. Man
tror i allmänhet, att han klättrar i träden; detta
är dock icke fallet. Det händer stundom, att han
hoppar upp i ett lågt och lutande träd, men det sker
blott undantagsvis. Hvad som är sant, är, att han
hvarje dag, innan han gifver sig ut att jaga, skärper
sina tänder utefter ett träd, mot hvilket han reser
sig i hela sin längd; och de märken, han qvarlemnar i
barken, bevisa, att han finnes i grannskapet. Det är
också blött undantagsvis som han tager sin tillflykt i
en bergsskrefva; vanligen är hans håla belägen inne
i en tjock skogsdunge.
Leoparden jagar aldrig
midt på dagen, emedan han då med svårighet urskiljer
föremålen; men då natten inträdt är
hans syn fullkomlig. Det är då han begifver sig ut att
söka näring. När han uppvädrat ett rof, slingrar han
sig fram som en orm, tills han anser sig kunna uppnå
det med ett enda språng; derpå, tagande sats, fäller
han det till marken i en blink. I Algier, hvarest han
är allmän, uppträder han oupphörligt som stråtröfvare
bland infödingarnes hjordar och är icke mindre fruktad
än lejonet. Oxar, hästar, kameler, getter, får – så
är hans vanliga matlista anordnad! Han angriper icke
menniskan, utan att hafva blifvit retad, så vida han
icke ser, att han kan nå henne i ett enda språng; ty
i detta fall kastar han sig öfver allt, som rör sig,
till och med utan att veta, hvad han kan råka ut för.
Om lejonjagten har odödliggjort en Jules Gérard, så
har leopardjagten ryktbargjort en af hans rivaler
å denna farliga carrière. Vi tala här om en herr
Bombonnel, bokhandlare i Dijon. Denne oförskräckte
man har egnat sig åt leopardjagten i Afrika, en jagt,
som fordrar lika stor uppmärksamhet, som lejonjagten,
och hvilken är till och med ännu farligare än denna.
Bombonnel utgaf år 1862 ett intressant verk,
innehållande berättelsen om hans äfventyrliga
expeditioner. Vi återgifva här det kapitel, hvari
han berättar den förfärliga strid, som han hade att
utstå mot en leopard, som blifvit sårad af honom – en
fasansfull strid, som utfördes vid branten af en djup
ravin och hvilken var nära att kosta honom lifvet.
Bombonnel berättar denna händelse sålunda:
"Det var klockan åtta på aftonen; vi intogo helt
lugnt vår middag, i det vi samtalade om våra planer
för den kommande dagen, då en arab af stammen
Ben-Assenat helt andtruten anlände. Han sade mig,
att vid solnedgången hade en leopard tagit en get i
herdens närvaro; att denne sednare hade sett honom
begifva sig ned i en ravin, hvarest han var viss att
ännu finna honom. Jag ville allt för gerna åt detta
fördömda djur, för att tveka ett enda ögonblick. Jag
gaf mig icke tid att fullborda min måltid, utan grep
mina vapen, oaktadt påminnelserna af de närvarande,
som sökte qvarhålla mig, gjorde mig uppmärksam på,
att natten var ganska mörk och tiden ogynnsam; men
som jag visste, att månen skulle gå upp klockan tio
och att jag borde hinna fram till arabernas by före
denna timma, begaf jag mig åstad.
"Mannen, som ledsagade mig, förde mig, för att
förkorta vägen, å trånga gångstigar och ofta tvärt
igenom busksnår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0078.html
