- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
79

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmarnes land. Sagor af Richard Gustafsson. II. Svalorna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har bott i staden under sommaren och sett sprättarne
stå på Norrbro, med lorgnett i ögat, och käpp med
guldknapp. Jag har hört musiken och sett de stora
fåglarne, som flyta omkring på vattnet och andas rök
och eld. Men det vackraste af allt som jag sett var en
liten flicka, som var klädd i siden och som bar en den
skönaste docka på armen. Hon mötte en tiggarflicka på
gatan och tiggarflickan gret. "Du skall inte gråta",
sade den lilla fina flickan. "Se här har du min docka
att roa dig med." Och så kysste hon tiggarungen på
båda kinderna och sist på munnen. Men i det samma kom
der fram en lång och mager barnpiga, som tog dockan
från tiggarbarnet och förde bort flickan, som var
klädd i siden. "Inte ska’ lilla fröken bry sig om en
så stygg och ful unge!" sade pigan, men lilla fröken
gret och kastade slängkyssar åt henne, som icke fick
behålla dockan. "Det var visst en engel!" tänkte
tiggarflickan och torkade sina tårar. Sedan återsåg
jag ofta de båda barnen. Tiggarflickan var sorgsen
ibland, men då flög jag till henne och talade om
engeln, som ville gifva henne dockan, och strax blef
hon glad igen. Och det är hela historien, som har
till moral, att i en god gerning bor evig glädje.

"Min saga är en helt annan", sade en liten
liflig svala med ögon glänsande som slipade
stenkolsperlor. "Jag bodde vid foten af de höga
bergen, der forsen kastar sig ned i djupa afgrunder
och kokar som i en kittel. I stugan, som gaf mig
skydd, lefde en familj med fyra barn, två gossar
och två flickor. Den yngste af gossarne var ännu
helt liten, men i elakhet var han den störste och
modern gret ofta öfver honom. Fadern påstod, att den
elaka pojken var en bortbyting, som trollet lagt i
vaggan. "Ack, hvad skall det blifva af honom?" suckade
han och modern suckade med, ty det var omöjligt för
henne att få makt öfver hans olydnad. En dag, då det
elaka barnet gjort sina föräldrar och syskon så mycken
sorg, att de alla greto, stod jag inte ut längre,
utan flög upp till örnen, som bodde på fjället,
och honom frågade jag om råd. Den saken är lätt
rangerad, sade kungsfågeln och tog afsked af sina
ungar, hvarefter han följde med mig ned i dalen. Ack,
hvad han såg stolt och majestätisk ut, då han seglade
fram genom den blåa luften. När han blickade på mig
med sitt skarpa öga kunde jag icke hålla mig från att
darra, men då sade han: "Var inte rädd, din stackare,
du är alldeles för liten, att jag skulle äta upp
dig. Visa mig nu på det elaka barnet." "Det är han
som står dernere och kastar sten på ett fågelbo. Han
vill komma åt ungarne, för att sticka ut ögonen på
dem." Som blixten far ur molnet så störtade örnen
ned på sitt rof. Han grep gossen med sina klor och
höjde sig upp i luften med honom. Allt högre och
högre flög örnen, så att till sist hördes icke den
elaka gossens skrik. Men innan han kom så högt upp,
flög jag fram till honom och frågade: "Hvad tänker
du göra af honom?" Han svarade: "Mina ungar ska’ hugga
ut hans ögon, och när de bli’ hungriga äta de upp
honom."

"Hu då!" ropade alla svalorna af förskräckelse och
i det samma började morgonrodnaden att flamma. Sven
såg ut öfver den stora sjön, men ingen strand var
synlig, endast vågor som rullade fram och visade sig
än röda, än hvita, än violetta och än guldfärgade. Det
var en herrlig syn! "Aldrig har jag sett en så stor
sjö!" sade Sven. "Det är hafvet", förklarade Dröm-Jan,
och Sven kunde icke taga sina ögon från det sköna
skådespelet. Himmelen stod i purpurröda flammor,
som gingo uppåt, och der himlafästet förenade sig med
hafvet började flammor, som darrande och skälfvande
trängde ned i djupet.

Efterhand vaknade alla svalorna och ropade i korus:
"Framåt! framåt!" och hela skaran höjde sig med en
susning, som när vinden böjer trädens toppar. Dröm-Jan
och Sven skakade morgondaggen af vingarne och följde
med. Än voro de öfver, än under, än framom och än
bakom sina små reskamrater. Flera af de yngre svalorna
ville pröfva sina krafter och flyga i kapp med Sven,
men då ropade han: "har du sett mig flyga?" och
så gjorde han några snabba cirklar, som tydligt
bevisade, att han kunde flyga tio gånger fortare
än den snabbaste i hela skaran. "Ska’ vi inte ta’
oss en middagsrast der nere

på det gungande skeppet?" frågade Dröm-Jan. Men de
gamla erfarna svalorna afrådde från något sådant,
ty man kunde lätt blifva sjösjuk och då är hela nöjet
förstördt.

Långt innan qvällen bröt in, lemnade flyttfåglarne
hafvet bakom sig och nattqvarter togs i en gammal
förfallen riddareborg, som låg på ett berg vid
stranden af en stor flod. Och floden var grågul
och grumlig af lera, men folket som bodde vid dess
stränder sjöngo: "Du blåa, du klara, du herrliga
ström!" Och det tyckte svalorna var roligt, men
somnade strax derpå, ty de hade ju icke sofvit något
förra natten.

Öfver gröna fält, der städer och byar lågo som hvita
dufvor mellan tufvorna, flögo svalorna med hvarje
dag allt längre mot söder. Ibland syntes marken
alldeles svartgrön med ljusa glittrande band, som
slingrade sig fram likt jätteormar. Det var de stora
skogarne och floderna, som i dalarne sökte sig väg
ned till hafvet. En dag måste skaran flyga högre än
vanligt, för att kunna taga fågelvägen. "Blunda nu,
mina barn!" sade en gammal erfaren svala. "Den, som
ser ned på de snöhöljda alperna, när solen skiner,
blir snöblind." Och alla svalorna lydde rådet, ty
ingen ville äfventyra att icke kunna se Italiens
herrlighet. Men Sven han såg ned utan fruktan på
de glimmande glaciererna och på snöpalatset, der
bergkungen bor. "Här skulle jag vilja stanna, om det
inte vore så kallt", sade han och gnuggade händerna,
ty han frös. Ändtligen hade de hunnit öfver alperna
och strax flögo de lägre. Det kändes så varmt och
skönt. En doft af rosor fyllde luften, som var så
blå, så blå, och i fjerran skimrade hafsviken lik
en glänsande safir. Alla svalorna jublade: "Nu ä’
vi i det sköna Italien!" och så kysstes de och togo
afsked af hvarann, ty hvar och en hade sin trakt
att vistas på, somliga åt vester, somliga åt öster,
och somliga ännu längre söderut.

Sven och Dröm-Jan hvilade ut efter färden i en lund
af cypresser; men snart tyckte Sven att cypresserna
sågo så dystra ut och då förde Dröm-Jan honom till
ett leende landskap, der marken var täckt af brokiga
blommor och der apelsinerna hängde som guldklot mellan
grenarne på träden. "Här stanna vi!" ropade Sven och
hans öga strålade af fröjd, men den glädjen var kort,
ty snart tyckte Sven att blommorna doftade för starkt
och att apelsinträden sågo så stela ut. Dröm-Jan förde
Sven till en stor stad, der kyrkospirorna tycktes
vilja slita sönder molnen och der folket böjde knä vid
klockornas klang. Sven gick länge häpen och stirrade
på allt det förunderliga han såg. Processioner och
brinnande rökelsekar, soldater och munkar, altaren och
monumenter, slott och ruiner, sånger och spel, allt
drog honom till sig från den ena sidan af staden till
den andra, men en afton gick han ut genom stadsporten
och ville inte vända tillbaka. "Låt oss då flyga ned
till hafvet," sade Dröm-Jan, och så flögo de. Men när
de kommo fram till hafvet, satte Sven sig att gråta
i stället för att se på utsigten.

"Jag har länge märkt, att det är något, som fattas
dig", sade Dröm-Jan. "Säg ut hvad det är!"

Men Sven kunde ingenting svara, han endast gret
allt bittrare.

"Du känner liksom en stickande smärta i hjertat",
återtog Dröm-Jan.

"Ja, ja", suckade Sven.

"Du ser oupphörligt framför dig en liten hvitmenad
boning, som ligger midt uti en trädgård, och der
bakom synes den mörka granskogen?"

"Ja, ja."

"De enkla höstblommorna på trädgårdsrabatterna synas
dig tusenfallt skönare än de yppiga rosorna här?"

"Ja, ja."

"Och nyponbuskarnes röda frukt är för dina ögon
herrligare, än de glödande orangerna?"

"Ja, ja." Sven gret, men smålog på samma gång och
tyckte sig se den tafla Dröm-Jan rullade upp för
hans själ.

"Nå, då är det icke svårt att säga hvad som fattas
dig", återtog Dröm-Jan. "Har du kanske hört talas om
hemlängtan? När den kommer till oss i främmande land,
så synas för oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free